Det mörknar för fiskgjusen

Det går bra för fiskgjusen, trots miljögifter och försurning. Det har varit den allmänna uppfattningen. Nu kommer rapporter om döda ungar och tomma bon från flera håll i landet.

Artikel 2000-3-4 roger olsson

Det skulle blivit en framgångshistoria om en fågel det går bra för, mot alla odds. Den upplöstes i frågor och farhågor innan en enda rad blivit skriven.

Det började så lovande, i småländsk försommar. Lite grått, visserligen, och ingen värme direkt, men strändernas björkar lyser ljusgröna. Sjön Åsnens vatten är bara lätt krusat av vind. Och Lars-Olof Hallberg låter belåten när han ropar från talltoppen:

- En unge! Höger vinge 330 millimeter, vikt 1690 gram. Krävan etta.

Allt väl i fiskgjusebo nr 77, Mouddarna. Föräldrarna bidrar till demonstrationen av trotsig livskraft genom att svepa så lågt över bobalen där Lars-Olof klänger sig fast att även vi nere på marken hör fartvinden vina i vingpennorna.

På bara ett par minuter är ungen där uppe vägd, mätt och ringförsedd. Lars-Olof kommer nerrasande i ett regn av barkflagor, spänner loss de specialgjorda klätterjärnen från smalbenens insidor och ler.

- En gång tog gjusen av mej mössan och släppte den demonstrativt i sjön ett par hundra meter ut. Den ville väl visa vem det är som bestämmer.

Angelägna att inte störa längre än nödvändigt kommer vi snabbt i båt och bär av. Tillsynsmanen Leif Johnsson styr sin röda vattenjet-farkost mot nästa udde. Det finns 160 prickar på Lars-Olof Hallbergs karta över fiskgjusebon i Åsnen, och Leif verkar ha de flesta i huvudet. Påtagligt nöjd blickar han ut över sjön, påtagligt stolt berättar han om allt som görs för att kanotisterna ska kunna utnyttja sjön sida vid sida med fiskgjusar och andra fåglar. Leif Johnsson och ytterligare två tillsynsmän är kärnan i den verksamheten.

Det verkar gå bra. Ingenting nedslående eller alarmerande, så långt.

Det går bra för gjusen. Inventeringsrapporter och handböcker är samstämmiga.

Man vill så gärna att det ska vara sant. Att det ska finnas åtminstone en rovfågel som klarar av det riskfyllda balanserandet i näringskedjans topp utan att drabbas av miljögifter. Som lyckas hitta boplatser i ett landskap där gammeltallarna blir allt mer sällsynta och som dessutom kan försörja sig som fiskare i ett land där tusentals sjöar slagits ut av försurningen.

Alldeles helskinnad tog sig inte gjusen genom 1960- och 1970-talens förgiftningsvåg. Höga halter av DDT och kvicksilver påverkade fortplantningen. Äggen blev så tunnskaliga att de gick sönder i boet. Andra ägg kläcktes inte alls. Det är välkända symptom som drev andra arter, bland dem havsörn och pilgrimsfalk, till utrotningens gräns. Men gjusen gick genom krisen med betydligt måttligare förluster, och sedan början av 1970-talet har det gått åt rätt håll.

Inventeringarna i Åsnen, som görs vart femte år, bekräftar bilden. Från 40 par 1973 till 48 1993. Minskningen till 38 par vid senaste inventeringen, 1998, förklaras med extremt kallt och blåsigt sommarväder.

Åsnen ligger i sydligaste Småland, en labyrint av sund och vikar som sträcker sig nästan tre mil från norr till söder. Stenar sticker upp överallt och vittnar om grunda bottnar. Vattnet är näringsrikt, det är gott om fisk.

Det här är gjusens landskap, det är här den hör hemma. Mosaiken av land och vatten, det småbrutna skogslandet där det överallt glittrar silverblått mellan bruna stammar, där det rasslar av vaggande vass i vikarna. Det är där han ska komma flygande, en gräddvit, långvingad elegant, och visa upp sitt originella näringsfång, sitt "sportmässiga fiske" för att citera Erik Rosenberg.

Påfallande ofta kommer han, som på beställning. Gjusen hör sommarsverige till, som tornseglaren och prästkragen.

Faktum är att fiskgjusen är en i hög grad svensk fågel. Enligt den nyutkomna Svensk Fågelatlas finns det minst 3 400 häckande par i landet. Det är en betydande del av alla världens fiskgjusar och nästan hälften av den europeiska stammen.

Gjusen är på väg att återerövra områden i Europa där den slogs ut för länge sedan: Polen, Skottland, Tyskland … Det kan ske tack vare att den svenska kärntruppen producerar ett överskott, en källa till utvandring.

Åsnen kan definitivt föda fler gjusar än det finns boplatser till. En del ungfåglar utvandrar säkert, men några har funnit en mer originell lösning på problemet. Leif Johnsson förevisar den genom att dra ner farten och köra i en vid båge runt ett jättelikt flyttblock som sticker upp ur vattnet. Ett fågelhuvud visar sig över blockets kant, en fiskgjuse lättar och flyger en lov över båten innan den återvänder till sitt unika stenbo. Genom kikaren ser jag honan vagga fram, bredbent som en värphöna, och sjunka ner på balen igen.

Vi sätter kurs mot boplats 77, Granö.

I Färnebofjärden i Dalälven, vår nyaste nationalpark, råder ingen bostadsbrist bland fiskgjusarna. Inte längre. Där har stammen minskat med en tredjedel sedan slutet av 1980-talet. I den angränsande Hedesundafjärden är tillbakagången ännu större.

I ett försök att ta reda på vad som håller på att hända bevakade zoologen Mikael Hake, som under lång tid följt fiskgjusarna inom ett område i Bergslagen, samtliga 23 fiskgjusehäckningar i Färnebofjärden sommaren 1998.

- Nedslående och alarmerande, säger Mikael om resultaten.

Bara 13 av de 23 paren i Färnebofjärden lyckades få ungar på vingarna. Totalt blev utfallet 0,96 unge per påbörjad häckning. För att långsiktigt hålla stammen på en stabil nivå bör resultatet vara minst 1,2 ungar per häckning (enligt beräkningar från Nordamerika).

Oroande rapporter kommer också från Vänern.

- Man har ju alltid sagt att det går bra för gjusen, men det håller jag inte med om längre, säger Thomas Landgren, som följt gjusarna i ett av Vänerns skärgårdsområden sedan 1976.

- Toppåret var 1993, då fanns det 22 par i området. Förra sommaren var det 14. Det har varit en stadig nedgång de här sex åren. Trots att det kläckts lika många ungar som tidigare.

- Det händer lite för ofta att en ensam gjuse kommer tillbaka på våren och får vänta förgäves på sin partner. Det känns som om överlevnaden i vinterkvarteren eller under flyttningen blivit sämre.

Så är vi där, i ovissheten, frågorna, spekulationerna kring orsaker. Om det nu är så att det vi ser verkligen är en varaktig nedgång, inte bara en naturlig svängning.

Vädret. Störningar vid boplatserna. Brist på lämpliga boträd. Rävskabb. Brist på mat. Miljögifter …

Rävskabb?

Jo, när den svenska rävstammen i det närmaste slogs ut av skabb fick mården möjlighet att breda ut sig. En fenomenal klättrare som bland annat försörjer sig genom att plundra fågelbon. Att detta gått ut över fiskgjusen tycks alla som arbetar med arten vara överens om. Thomas Landgren tror rentav att mårdens ökning förändrat gjusens levnadsvanor. Allt färre gjusar väljer att bo i skogsområden, allt fler flyttar till stränder och öar, där de har större chans att slippa påhälsning av mård. Thomas menar, att det växande antalet fiskgjusar i hans Vänerskärgård fram till 1993 inte var någon verklig ökning, utan bara resultatet av inflyttning från skogarna runt omkring.

Om inte annat kan denna historia illustrera svårigheterna med att svara på frågor om varför arter ökar eller minskar. Det är ont om enkla samband i naturen.

Det tycks fortfarande gå bra för gjusen i Åsnen - och i åtminstone fem andra områden som inventeras på samma sätt, däribland delar av Hjälmaren och sjön Båven i Sörmland. Sammantaget har antalet häckande par i dessa sex områden ökat långsamt, ungefär tio procent sedan mitten av 1970-talet.

På andra håll går det dåligt. Varför, vad är skillnaden mellan Åsnen och Färnebofjärden?

Tjelvar Odsjö, forskare på Naturhistoriska riksmuseet och ansvarig för Åsnen-inventeringen, litar på bilden av en stabil eller långsamt växande stam av fiskgjuse i Åsnen och övriga sjöar som ingår i hans inventering. Hans utgångspunkt är att det som händer i Färnebofjärden har lokala orsaker.

- Men det är definitivt något man bör hålla ögonen på.

Mikael Hake är betydligt mer oroad och befarar att gjusen trängs tillbaka över hela landet. Han vill slå larm, börja leta efter orsaker. Att ingen minskning märks i materialet från Åsnen och de andra sjöar som undersöks på samma sätt kan bero på inventeringsmetoden, misstänker Mikael Hake.

- Bona kollas när ungarna är ringmärkningsmogna. Men man måste betänka att ungarna stannar vid boet minst fem veckor efter att de är flygfärdiga, säger Mikael. Det är då de behöver som mest mat, och det är då de får minst skydd av föräldrarna. Hanen är ute och fiskar och honan har stuckit.

- I många bon i Färnebofjärden såg allt normalt ut ända in i juli, när ungarna redan var ganska stora. Vid nästa kontroll var de borta. Var fjärde unge försvann sent under häckningen.

Samma tendens, fast ännu starkare, finns bland Mikael Hakes fiskgjusar i Bergslagen. Där dör var tredje halvvuxen unge.

- Det är nästan alltid de minsta ungarna som dör, säger Mikael. Det tyder på svält.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.