Lång väg kvar till världens renaste jordbruk

Lång väg kvar till världens renaste jordbruk

På väg mot världens renaste jordbruk, säger LRF. Det är långt kvar, säger kritikerna. Det krävs systemförändringar för att komma åt problemen.

Skribent Torbjörn Uhlin

I tio år har böndernas organisation Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) sagt sig arbeta för ett miljövänligare jordbruk. ”På väg mot världens renaste jordbruk” har varit parollen. LRF har lagt grunden för miljö- och kvalitetsarbetet med Miljöhusesynen. Producentföretagen följer upp med sina krav. Svenskt Sigill ska ge bättre spannmål, BIS bättre kött, Miljöbonus bättre mjölk, Krav ekologiska produkter och så vidare.

Det blir många olika märken att hålla reda på. Men skapar det världens renaste jordbruk?

Erik Hellman på LRF vill begränsa jämförelsen genom att ta bort delar av lantbruksvärlden som fungerar på en annan utvecklingsnivå.

– Vi jämför oss främst med övriga länder inom EU och Europa. Jämfört med Norge och Finland syns ingen större skillnad. Men ser man på Danmark och Holland framstår svenskt jordbruk som rena ekoparken.

Visst är väl våra livsmedel friska och säkra – i synnerhet om vi jämför med en del andra länder i EU. Vi har salmonellan under kontroll, vi har sluppit belgarnas dioxinskandal och britternas galna kosjuka. Men någon noggrannare jämförelse är faktiskt omöjlig att göra. Det finns inte någon jämförbar statistik ens mellan de samverkande länderna inom EU.

Och även om det svenska jordbruket är på väg, så är det uppenbarligen en bit kvar till målet. Övergödningen av hav, sjöar och vattendrag tycks inte avta, tungmetallen kadmium från fosfatgödselmedel är ett stort problem i många jordar och rester av bekämpningsmedel hittas understundom i dricksvattentäkter.

Det visar tydligt att problemet med monokulturer och brist på kretsloppstänkande återstår att lösa. Grundproblemet med djurhållning och foderproduktion på olika ställen i landet kvarstår. Det leder till problem med långa transporter av foder och brist på näraliggande areal att sprida gödseln på. För mycket ensidig spannmålsodling på Öst- och Västgötaslätterna ställer krav på mer besprutning.

Högni Hansson, miljöchef i Landskrona kommun, tycker att den enskilde lantbrukaren gör så gott han kan. Bästa teknik och egenkontroll leder till minskad miljöpåfrestning. Men det är inte tillräckligt.

– De kraftigt ökande läckagen av kväve kommer man inte åt, inte heller har man kontroll över vart bekämpningsmedlen tar vägen. Det krävs ett systemskifte.

Hans förslag är mer ekonomisk styrning med avgifter på kväveoxid, handelsgödsel och bekämpningsmedel. Pengarna ska ograverat gå tillbaka till näringen i form av arealbidrag. Det skulle få en starkt styrande effekt, menar Högni Hansson.

Även Gun Rudquist, med ansvar för jordbruksfrågor på Svenska Naturskyddsföreningen, tycker att det gjorts framsteg, men att svenskt jordbruk trots det inte slagit in på rätt väg.

– Det krävs ett systemskifte. Nu handlar det mer om tekniska lösningar som riktas mot grossister och förädlingsledet. Det är i och för sig bra att inte BIS, Svenskt Sigill med flera (se faktaruta) riktas till konsumenter som en slags miljögaranti.

Jämfört med likartade jordbruksförhållanden främst i norra Europa har svenskt lantbruk kommit långt. Orsaken är framsynt lagstiftning framförallt på djurskyddssidan, en Kemikalieinspektion som rensat ut värstingarna – och duktiga bönder som själva tagit hand om miljöfrågor genom exempelvis Miljöhusesynen.

– Även LRF säger att vår chans att konkurrera är kvalitet, inte bulkvaror, och det är bra, säger Gun Rudquist.

Bertil Andersson, ordförande i Svensk Mjölk, tycker inte oväntat att de svenska mejeriföretagen kommit långt i arbetet med miljövänlig produktion. Inte bara den ekologiskt producerade mjölken utan även andra produkter har god kvalitet, lukt och smak.

– En del mjölkbönder tycker att Arla betalar för mycket för ekomjölken. Men ekomjölken fungerar som draghjälp åt andra mejerivaror. Folk är beredda att betala kronan mer för den. I Uppsala är 20 procent av all mjölk som säljs ekomjölk och vi ligger inte så långt efter i Stockholm.

Men målet 20 procent ekologisk odling riskerar enligt Bertil Andersson att leda till att vissa andra miljöstöd fryser inne. Politikerna kan välja att vänta på att efterfrågan på ekologiska produkter ska lösa problemen.

– Risken är stor att man får svårt att nå 20-procentsmålet eftersom marknaden visar upp en viss mättnad redan nu, tror Bertil Andersson.

De farhågorna hyser inte Gun Rudquist. Hon tycker att det gått snabbt för de ekologiska produkterna att erövra matmarknaden, även om vi inte matchar danska och österrikiska konsumenter.

– Men folk vet för lite om jordbruk och jordbruksprodukter i dag, menar hon. Vi har tjatat länge på jordbruksdepartementet att satsa på marknadsföringsbidrag. EUs miljöprogram ger bidrag till utbildning och information i ekologisk odling, men bara till jordbruket.

– Dessutom bör handeln ta initiativ till att visa upp ekologiska produkter i butikerna och hjälpa konsumenterna i deras köpval.

Kravs företrädare menar att det behövs en närmast aggressiv marknadsföring för att få ekologiska produkter att bryta igenom myten om helylle och präktighet. Till det behövs samhällets insatser, liksom en samlad marknadsföring av alla Krav-företrädare.

Här menar Högni Hansson att den offentliga sektorn borde gå före i sina uppköp och ställa krav på viss andel ekologiska varor. Kravet ska ställas allmänt vid offertförfaranden så att även en konventionell odlare eller grossist kan medverka till den ekologiska balansen.

– Vi har stor köpkraft och borde använda den till att vända på skutan genom att stödja till ett mer uthålligt jordbruk, säger Högni Hansson.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Torbjörn Uhlin
Artikeln publicerades i