Nyligen presenterade Artdatabanken och Naturvårdsverket den nya rödlistan över försvunna, hotade, sårbara eller missgynnade arter. 1953 arter är hotade i Sverige. Forskarna konstaterar att arter som hör hemma i det traditionellt brukade odlingslandskapet har fått det allt svårare. Det gäller ängsblommor som korskovall och praktnejlika och åkerrenens klätt. Men det gäller också hagmarksfåglar, vilda bin och dyngbaggar som lever i mockorna efter kor som betar på magra ogödslade marker.

Förutom de rödlistade arterna vet vi sedan tidigare att många ganska vanliga arter som gullviva, gök och sånglärka minskar snabbt på grund av att jordbruket blivit allt intensivare. Sveriges Natur har flera gånger det senaste året varnat för att nedläggningen av mjölkgårdar leder till färre kor som betar. Då blir det svårare att överleva för alla de blommor, fåglar och insekter som är beroende av betesmarker.

Det är lätt att skylla den här utvecklingen på EU och dess krångliga jordbrukspolitik. Förvisso kan man ha många synpunkter på EUs jordbrukspolitik, men faktum är att det aldrig har funnits så mycket pengar till odlingslandskapet innan Sverige blev en del av denna politik. Och EU-pengarna gör stor nytta. Vi hade haft ännu färre praktnejlikor om inte bönderna fått EU-bidrag för att låta korna beta hagmarkerna. Och det hade funnits ännu färre rödspovar och krutbrännare på det öländska alvaret (se sidan 35-38).

I detta nummer kan Sveriges Natur visa hur det skulle ha gått om Sverige inte blivit en del av EUs jordbruksprogram. I början av 90-talet var Sverige på väg att avreglera sin jordbrukspolitik.

Hade den politiken fått fortsätta hade det idag i stort sett inte funnits några jordbruk norr om Mälardalen. Dessutom skulle vi fått en koncentration av mjölkkor till slättbygderna. Det skulle funnits färre kor för att beta hagarna i skogs- och mellanbygderna, som exempelvis Småland, Öland och Värmland.

Det märkliga är att det är precis detta som starka krafter i den svenska regeringen ibland velat göra. Sverige har drivit linjen att EU-subventionerna till jordbruket ska tas bort i rask takt. En åsikt som inte många av de andra medlemsländerna delar. Sverige har tidigare inte ens velat diskutera villkoren för EU-bidragen eftersom den svenska linjen är att de ska avvecklas. Den svenska positionen kan kännas som en befriande ståndpunkt för alla som är trötta på regelraseriet och miljardrullningen. Men om Sverige mot förmodan skulle få sin vilja igenom kommer rullgardinen att gå ner över hela Norrland och stora delar av andra skogsbygder. Över hundratals växt- och djurarter, över landskapet och över människorna som valt att leva där. Dessutom vet vi att subventionerna kommer att vara kvar en lång tid framåt eftersom det inte finns någon enighet om att skära ner snabbt. Då är det bäst att istället utnyttja dem på bästa sätt.

I EU har vi för lite mångfald i landskapet men för hög livsmedelsproduktion. I det läget är det helt orimligt att med skattepengar gynna ett än mer intensivt jordbruk. Inga passiva stöd bör förekomma. Antingen bör de förses med miljövillkor, eller ännu hellre, avskaffas och ersättas med miljö- och landsbygdsersättningar. Då skulle vi klara att bibehålla både jordbruksnäring och mångfald. Regeringen har nu chansen att välja. Satsa på en hållbar landsbygds- och jordbruksproduktion eller dra ner rullgardinen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.