Ingen annan näringsgren är så genomreglerad och genomsubventionerad som jordbruket. Det har sin grund i knappheten på mat efter kriget. Vi vill vara självförsörjande i landet och kunna äta svenskt kött, men vi vill också ha tillgång till billiga livsmedel. Därför har vi alltid betalat för jordbruket i matpriset eller över statens budget. EU-jordbruket får stöd från staten och EU. Svenska konsumenter betalar då en del av kostnaderna även för andra EU-länders jordbruk, eftersom Sverige är nettobetalare till EU. Men politikerna i vårt land har försökt marknadsanpassa jordbruket och minska på skattesubventioner. Fortfarande driver Sverige den linjen, men nu för att få hela EU att välja avreglering.

Det faktum att jordbruket är genomreglerat betyder också, att framtiden för landsbygden och odlingslandskapet i Sverige i hög grad avgörs av politiska beslut.

Sveriges Natur har bett lantbruksekonomen Lars Jonasson skissa på tre olika jordbrukspolitiska scenarier och jämföra utfallet med utgångspunkt från dagens (1998 års) jordbrukspolitik. I sin datamodell har Lars Jonasson beräknat hur de olika scenarierna påverkar jordbruket och landsbygden år 2005 om de införs i år. Utgångspunkten är att lantbrukaren väljer bästa möjliga ekonomiska utfall utifrån produktpriser, stöd och bidrag, klimat, sin egen kunskap och tilltro till politiskt stabila regler. Byts politiken ofta får bonden lita mer till sina egna och kollegors spekulationer om vad som skulle kunna hända.

Scenarierna ska ses som tankemodeller. Ingen av dem kommer att bli verklighet fullt ut. De flesta bönder gör inte så radikala förändringar så snabbt. De styrs av gjorda investeringar, traditioner, förväntan på framtida politiska ingrepp eller väljer att helt enkelt producera det de är bäst på på det sätt som fungerar bäst för dem.

Utgångspunkten för jämförelserna är dagens jordbrukspolitik som alltmer ökar specialiseringen av jordbruket mellan de olika regionerna, med mer vallarealer i Norrland och Mellansveriges skogsbygd samt mer spannmål i slättbygderna och fortsatt stor djurtäthet i södra Sveriges kustområde, dvs Skåne, Halland och Blekinge.

Norra Sverige och södra skogsbygden domineras av vall och nötkreatur, men där finns även lite spannmål. Slättbygderna i Mellansverige domineras av spannmål. Skåne och Halland har fler djur än genomsnittet för landet men underskott på foder till dem. Endast i södra Sveriges kustområden blir jordbruket riktigt variationsrikt med spannmål, sockerbetor, potatis, djur och oljeväxter.

Antalet mjölkgårdar minskar stadigt i hela landet, med runt tre gårdar per dag. Samma utveckling sker med spannmålsgårdarna. Detta märks inte i mjölk- och spannmålsproduktionen, som fortsätter på samma nivå eller ökar.

Antalet brukningsenheter, d v s jordbruksfastigheter med över 2 hektar mark, har minskat från 232 000 enheter 1961 till drygt 85 000 år 1998. Det kan tyckas dramatiskt. Men Lars Jonasson har följt utvecklingen ur ett mer långsiktigt och vidare perspektiv.

– Under hela nittonhundratalet har antalet gårdar minskat i Sverige liksom i hela Europa, och det har varit en stadig minskning på runt tre procent. Vissa politiska beslut har påskyndat utvecklingen, men högst tillfälligt.

Man bör alltså hålla i minnet att denna typ av rationaliseringar och förändringar i mindre skala – till exempel nedläggning av smågårdar i skogsbygderna – inte blir synliga i våra scenarier.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.