Naturvård måste börja med människor

Marken böljar när jag slår upp bildörren. Ser hur blodiglarna därnere tänjer ut sig till smala spaghetti i sin iver att lokalisera exakt var jag finns. Paniken bubblar inombords, men jag tar mig samman, hoppar ur jeepen och börjar min vandring i detta massiva maskhelvete.

Krönika 2000-3-4 Charlotte Permell

Jag är i Cat Tien, vietnamesisk nationalpark, 15 mil nordväst om Ho Chi Minh City, gamla Saigon. Regnet skvalar för andra veckan i rad och allt möjligt ryggradslöst stormtrivs.

Det var just här, i den myllrande rika djungeln Cat Tien, som den vietnamesiska motståndsrörelsen hade sin bas. Det var just Cat Tien som var främsta målet för historiens första organiserade naturmord. Amerikanska trupper sprutade över 70 miljoner liter växtgift över de vietnamesiska skogarna under några år på sextio- och sjuttiotalen.

Kostnaderna i mänskligt lidande var så oerhörda att just då fanns det knappast utrymme att fundera över vilka naturvärden som gick förlorade. Rika skogar med tigrar, elefanter, noshörningar och mycket mer som bokstavligen förgiftades och eldades upp.

Efter kriget betraktades stora delar av den en gång så rika djungeln i Cat Tien som förstörd. Skogen låg nedvissnad, brun och förödd.

När jag nu vandrar in i Cat Tien, med blodiglar i klasar runt kängornas snörhål och regnet trummande mot regnstället, så fylls jag av en lycklig förvissning; det finns ändå hopp om livet!

För naturens krafter visade sig överträffa alla förväntningar. De riktigt stora träden i Cat Tien klarade sig oskadda genom giftkriget. Undervegetationen smög sig upp igen och nu, tjugofem år efter freden, är grönskan tät som en vägg.

Någonstans härute i skogen gömmer sig en av jordens mest sällsynta arter. Ingen nu levande människa har sett den. Men efter åratal med otydbara svartrutor från självutlösande kameror fanns den plötsligt där - bilden! En liten knubbig noshörning med gyttja upp till knäna - en vietnamesisk variant av Javanoshörningen som man sedan länge betraktat som förlorad. Sex, kanske sju djur tror man trampar omkring någonstans härute.

Och längre norrut i Vietnam har man bara de senaste tio åren hittat fyra nya däggdjursarter; en oxe, två hjortdjur och en liten tigerrandig kanin. Detta i ett litet krigshärjat land som minst av allt gjort sig känt för sin natur!

Vi kan alltså konstatera att den vietnamesiska naturen överlevde det fruktansvärda kriget. Frågan är om den klarar freden.

- Det kommer tjuvjägare hit ända från Laos, berättar min guide när vi pausar i en liten skogvaktarstuga några timmars marsch in i skogen.

Det pågår en systematiskt tömning av de vietnamesiska skogarna. Mellan femtio och hundra ton vilda djur transporteras varje månad illegalt över gränsen till Kina i norr. Apor, papegojor, ormar, leoparder - allt är begärligt i den kinesiska folkmedicinen.

Längre norrut såg jag själv marknaderna med trögloris, sköldpaddor och ormar utställda i små burar på trottoarerna. Parakiter i klasar, hopbundna vid fötterna till färggranna fjäderbuketter. Samma syn överallt, svår att stå ut med.

- Vad ska man med en massa vilda djur i skogen till om man ändå inte kan se dem, tycker folk. Alla vill tjäna pengar, förklarar min guide.

Där fick man något att fundera på. Vad ska man med djur till om man ändå inte kan se dem?

En liknande fråga ställdes till ett antal svenskar i en opinionsundersökning för några år sen. Majoriteten av de tillfrågade tyckte faktiskt att det är viktigt med djur i skogen.

Inte för att man nånsin kommer att få möta dem. Nej, men blotta vetskapen att de finns ger en känsla av att ingå i ett större sammanhang. Man blir kort sagt lite lyckligare av att leva i ett land med en rimligt fungerande natur.

Vad jag vill säga med detta? Att vi svenskar är så mycket klokare och bättre som förstår att naturen har ett värde i sig?

Nej, knappast.

Vietnam är för mig framför allt en påtaglig lektion i en gammal välbekant sanning; naturvård måste börja med människor. Först när människorna har ett drägligt liv kan man ens börja hoppas klara naturen.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.