Svalor flyr torrlagt landskap

På en gård i Skåne får svalorna hjälp med vatten och lera att bygga bon av. Det behövs. Antalet svalor i Sverige minskar snabbt. Orsakerna finns att söka i jordbrukslandskapet.

Artikel 2000-3-4 barbro soller

Sven Björk hade just återvänt från det vattenrika Himalaya när han upptäckte att svalorna på gården i Österlen saknade både vatten och lera. Svalorna drack ur oljeskimrande pölar på böndernas gårdsplaner. De bon de försökte bygga liknade allt annat än svalbon.

Sven började genast gräva en damm. Samtidigt öppnade han en nödhjälpsstation för hemlösa svalor: väl granulerad istidslera från de skånska lergravarnas djup breddes ut i ett tråg och vattnades med rent kranvatten. Bredvid placerades en sten för svalorna att landa på.

- Det blev rena luftbron, säger Sven förtjust.

Tre par svalor bodde redan i portgången, men i konstgjorda bon, inköpta i en lantmannabutik i Sydtyskland. Hussvalorna hade godtagit nödbostaden men ändrat formen en smula. Ladusvalorna hade inga invändningar.

Den drastiska försämringen av svalornas livsmiljö är inget lokalt dilemma. Det visar Naturvårdsverkets miljöövervakning. Mängden ladusvalor har halverats sedan 1980. Antalet hussvalor har minskat med mellan 30 och 40 procent sedan 1985. En av orsakerna är bristen på vatten och lera som inte har gödslats eller besprutats - det vill säga grundmaterialet för svalornas bobyggen.

Vi skyller ofta på förfädernas synder; hur de utan sans och måtta sänkte våra sjöar och dikade ut åkermark och fuktiga slåttermarker. Men det som påbörjades under 1800-talet har vida överträffats i vår tid. Det är nu som vattnet försvinner ur landskapet, från 1940 och framåt i ett alltmer rasande tempo.

"Odlingshinder", "brukningshinder", "vattensjuk mark" … Med ett föraktfullt språk rättfärdigas handlingen. Och mångfaldens landskap med som Linné beskriver "fälten målade och liksom överdragna med de allra skönaste tapeter" har ersatts av storåkerslandskapet. Och här är det andra tapeter. I en gödslad betesmark finns fem, allra högst tio sorters örter per kvadratmeter. På Linnés tid var det minst 45 som blommade i "tapeten".

Hur två jordbrukslandskap som Skåne och Sörmland förvandlats till vattenfattig kulturstäpp torde framgå av följande siffror, framräknade av Margareta Ihse, professor vid Stockholms universitet: Från mitten av 1940-talet till mitten av 1960-talet rensades marken varje år från mellan fem och tio procent av vattnen och andra småbiotoper, som dikesrenar och stenrösen. Följande 20-årsperiod ökades farten med mellan 20 och 40 procent per år. Inom vissa områden, till exempel Kävlingeåns vattensystem, har upp till 90 procent av vattnen dikats bort.

Brist på vatten, hagar och dikesrenar betyder färre insekter och för svalorna också längre resor till "skafferierna". En sönderslagen ruta i ladugården och höskullen som öppnades om våren var i min barndom tydliga inviter till ladusvalorna. Och nedanför gick korna med svärmar av begärliga insekter. Nu har ladorna bytts ut mot stängda välventilerade byggnader, som värper stora vita "dinosaurieägg" fulla med ensilage. Kor, grisar och höns har stuvats in i stallar som är ogästvänliga även på utsidan. Flytgödsel kräver fläktar och stängda fönster.

Kan hussvalan flytta till sta´n, hon som helst bor utanpå husen? Amatörornitologen Ingemar Frycklund i Uppsala har i två omgångar sökt svaret genom att per cykel spåra upp svalornas boplatser. Under den första turen 1957-59 fann han 135 häckande par, 1983 endast 37 par - en minskning med 72 procent. Och detta trots att bebyggelsen i staden under mellantiden i det närmaste fördubblats. Svalornas favorithus var trevånings lamellhus med fasader av slammad cement, byggda 1947-55. Stadsdelar som byggdes senare med andra ytterväggar, till exempel av tegel eller plåt, accepterades inte.

Och när favorithusen kläddes om tackade svalorna nej. Allt eftersom staden växte flyttade de också längre mot utkanterna, troligen för att ha närmare till goda jaktmarker.

Ingemar Frycklund har tillsammans med flera ringmärkare spritt hundratals hussvalebon, tillverkade av sågspån och cement. Bäst gillade svalorna de bon som var fodrade med gräs. Men nu kan man också köpa svalbon, fabricerade i stor skala av ett ekologiskt företag i Neubrandenburg i det forna Östtyskland.

I en hage invid Odåga gård i Svedala öster om Malmö betar en liten flock islandshästar. I det öppna stallet finns ett tjugotal naturliga bon med ladusvalor, som frälser hästarna från mygg och knott, och sedan några månader tillbaka också en rad med konstgjorda bon från Neubrandenburg. De tillverkas nu av vetehalm och returpapper och målas med lera utanpå. Och de är fästa på en hylla som ska hindra spillningen från att skita ner omgivningen. Signum Salutatis, "I hälsans tecken", heter den lilla hälsobutik för hästar som öppnades på Odåga i fjol. Där kan man köpa svalbon, men också torkade örter som ger hästen kompensation för det utarmade betet i hagen.

Det räcker inte att hjälpa svalorna med husrum. En livsmiljö med rent vatten och mycket insekter måste garanteras. Detta illustreras tydligt av ett försök som gjordes av Ingemar Frycklund i ett hemman med hästar, grisar och höns. Det låg i öppna marker nära skog. Konstgjorda bon för hussvalor spikades upp och femton par svalor flyttade in. När Ingemar drygt tjugo år senare tog vägen förbi var husdjuren försvunna, gården nedlagd. Granen hade tågat in. Endast två par svalor höll ut - mitt ute i skogen.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.