Genpotatisen stampar på startlinjen

Genmodifierad potatis i svenska åkrar. Det kan bli verklighet redan nästa år. Ett klartecken från EU är allt som fattas.

Artikel 2000-5 torbjörn uhlin

Amfora kan bli Sveriges första EU-godkända GMO-gröda. En stärkelsepotatis som kan användas vid tillverkning av papper. Inom just denna smala sektor av gentekniken är svenska företag världsledande.

Amforas historia börjar hos växtförädlingsföretaget Svalöv Weibulls och BASF Plant Science i Skåne. Inne på forskningsstationen syns de första tecknen på liv hos GMO-plantorna. Späda, centimeterstora bladbitar i plastburkar har fått sina första utväxter, skott som börjar bilda knölar.

Forskaren Kristofer Vamling håller upp ett provrör med miniknölar på fem, sex millimeters diameter. De är tre månader gamla och på väg ut i växthuset.

- Vi kan även skära sönder varje skott i flera bitar som i sin tur växer upp till nya skott. På så sätt kan vi pressa systemet och skynda på processen.

Forskarna bakom Amfora-potatisen har undersökt 200 potatissorter. Alla innehåller två sorters stärkelse: omkring 80 procent amylopektin och omkring 20 procent amylos.

Amfora innehåller bara amylopektin. Det beror på att den gen i potatisens arvsmassa som kodar för tillverkning av amylos sitter bak-och-fram. Genteknikerna har klippt ut den, vänt den och satt in den igen, baklänges. Potatisens arvsmassa har förändrats med den nya gentekniken. En genmodifierad organism, GMO, har skapats.

Företagen som investerat i den bakvända genen hoppas förstås tjäna pengar på sitt tilltag.

- Högre halt av amylopektin ger en produkt exempelvis för pappersindustrin, säger Christer Karlsson, projektchef vid Lyckeby Stärkelse. Den kan ersätta papperskemikalier och ge bättre papper bland annat för cementsäckar, eftersom den är porösare och mer elastisk. Vid bestrykning av pappret ger den en yta med mer kontrast och lyster.

Potatis som bara producerar den andra stärkelsesorten, amylos, kan få andra användningsområden, till exempel för att ersätta plastfilmen i förpackningar. GMO-potatis kan alltså minska användningen av kemikalier både i pappers- och kemiindustrin.

Vägen dit är lång. Den börjar med att potatisblad klipps i bitar och odlas på ett näringssubstrat i små burkar. Ljus och värme regleras noga. Sedan tar man hjälp av en bakterie, som har en naturlig förmåga att överföra gener till växtceller. Bakterien "kodas" med genen för den önskade egenskapen, i det här fallet den bakvända amylos-genen, och ympas in i odlingsburkarna.

Genöverföringen misslyckas för det mesta. För att kunna sortera ut det fåtal individer där den lyckas får bakterien med sig ytterligare en främmande gen, en selektionsgen. Vanligen är det en gen som ger motståndskraft mot en viss sorts antibiotika.

När växten sedan odlas i ett medium med antibiotika kommer bara de bladfragment som tagit upp selektionsgenen (och därmed den nya genen) att klara sig och växa upp till nya plantor. När de bildat knölar, sätts de som sticklingar i krukor och drivs upp i växthus på Svalöv Weibull. Ett halvår gamla skickas de till Umeå för en tid i nordligt växthus. Därefter är det tid för utplantering på friland och stamutsädesodlingar i Norr- och Västerbotten.

- Där är jordarna friskare och växterna mindre härjade av bladlöss, säger Christer Karlsson.

I norr hanteras utsädespotatisen under ett par, tre år innan den kommer ner till Västergötland, Småland och så småningom även till de stora bruksodlingarna i Skåne och Blekinge. Om myndigheterna ger tillstånd.

I Svensk Potatisutsädesförenings lager i Sunderbyn utanför Luleå står backar med potatis i höga staplar i väntan på utsättning. Där finns matpotatis som Ukama, Ofelia, Mona Lisa och givetvis Bintje. I andra backar finns industripotatis som ska bli chips, pommes frites och andra potatisprodukter. I nästa avdelning ligger knölar som ska bli stärkelsepotatis.

I fyra backar lite för sig själva ligger potatis nr 92-527-2012, Amfora. Sprängstoff i debatten. Några bleka, ömkliga knölar som tycks längta till den varma jorden.

Sol och vind har till sist torkat upp åkrarna och potatisutsättningen har kommit igång. Varje sort sätts för sig, men med GMO-sorterna är det extra noga med rengöring av maskiner och särskiljande från andra sorter. Avståndet till andra fält ska hållas större. För något år sedan var gränsen en halv kilometer. Nu räcker det med 100 meter.

- Tidigare höll vi GMO-odlingen verkligt isolerad, långt från övriga, säger platschefen Kenneth Östman. Nu är det mindre upphaussat och mer på samma villkor som för andra sorter.

Han minns den tid då massmedia stormade ifråga om fiskgener i potatisen, ett försök att skapa en frosttålig sort genom gener från ishavstorsk. Gång på gång fick Kenneth Östman förklara att de GMO-försöken inte var aktuella i Sunderbyn. Det var slitsamt. Nu är det ingen som undrar över GMO-fälten längre.

Ansvarig för utsättningen är Rolf Bång, växtpatolog från Svensk Potatisutsäde i Umeå. Han kör själv traktorn med sättmaskinen.

- Vi håller ständigt kontroll över potatisen och sorterar ut dåliga exemplar för hand. Spontana mutationer inträffar ständigt, därför studeras varje sort noga. Men risken för överföring mellan dem är obefintlig. Det har aldrig inträffat.

Det är det speciella med potatisen. Den är hämtad från Sydamerika för ett par hundra år sedan och har inga vilda släktingar här. Den klarar inte en övervintring i jorden och dessutom sprids den inte genom frösättning. En ovanligt bra gröda att odla efter gentekniska förändringar.

- Det är som vilken potatis som helst för oss, säger Gun-Britt Tegman som servar utsättarna med rätt lådor och för protokoll.

För Lyckeby Stärkelse är Amfora långt ifrån vilken potatis som helst. På fabriken i Jämjö väntar man otåligt på klartecken för produktion. Det har varit en lång vandring från första diskussionerna 1985, labbstart 1988 och första fältförsök 1992.

GMO-potatisen med amylopektin godkändes av jordbruksverket för tre år sedan. Men för att få odlas kommersiellt måste den få ett godkännande även i EU, och där ligger den sedan 1998 i väntan på remissvar från Scientific Committee of Plants.

- Vi hoppas på beslut senare i höst eller i vinter, säger Christer Karlsson. Visserligen ligger vi långt framme i utvecklingen, men å andra sidan har USA ett försprång genom den genteknikvänliga inställningen från de politiska instanserna. Europa riskerar att halka efter om man inte tar mer aktiv ställning i frågorna.

I väntan på klartecken ligger Lyckeby Stärkelse i startgroparna. Planerna är att en fjärdedel av produktionen ska vara GMO-potatis om fem år. Marknaden är stor, det vet Christer Karlsson genom industriella kontakter:

- Amylopektin kan direkt konkurrera med kemikalier och syntetiska tillsatser. På sikt räknar vi med att även amylos-stärkelsen kommer att bli en viktig produkt för oss. Våra planer är att Jämjö-fabriken i framtiden enbart ska hantera GMO-potatis.

Den första svenska GMO-produkten kan alltså mycket snart vara verklighet. Huruvida detta kommer att föranleda allmänt jubel över Sveriges plats vid den genteknologiska frontlinjen återstår att se, och kan nog starkt betvivlas.

- Att det handlar om en ren industrigröda kan underlätta, säger Christer Karlsson. Det är inte livsmedelsproduktion och man kan påvisa den miljömässiga nyttan.

- Men det är lite tungt ibland att arbeta med en så svårdefinierad process där redan orden GMO och genteknik väcker så mycket oro och aggressivitet.

Kanske kan man misstänka att det kommer att bli mer diskussion kring avfallet från stärkelseproduktionen än kring själva produkten. Det handlar om "riv" från GMO-potatis - ett utmärkt djurfoder.

- Det blir stora avfallsrester som vi gärna ser återgå i ett naturligt kretslopp, säger Christer Karlsson. Det finns inga "spår av GMO" i rivet, eftersom det är jäst och genetiskt stendött.

- Men det är viktigt att ta oron på allvar och även jag är skeptisk till alltför vilda svängar inom gentekniken, som att blanda djur- och växtgener. Åtminstone bör vi vänta, med tanke på den allmänna skepsis som finns.

- Det är viktigt att se gentekniken som ett av flera verktyg i växtförädlingen, menar Kristofer Vamling. Gentekniken börjar aldrig på noll och man kan inte skapa vad som helst med den, inte bananer som du kan odla i öknen eller potatisar för sibiriska tundran. Däremot kan man korta av stegen inom konventionell förädling och även ta steg som är svåra, ja näst intill omöjliga. Men aldrig utanför vad som är biologiskt möjligt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.