Dag 1 I morgon skiner solen, kvittrar Maria i receptionen.

– Har SMHI sagt det? undrar vi klentroget och stirrar ut mot den askgrå molnmassan över fjällmassiven. Den ser så ogenomtränglig och evig ut att mina tankar går till smogen i Mexico City.

– Nä, men det hoppas vi alltid, säger Maria och ler.

Det gör inte Gud. Han, eller om det nu är en hon, stortjuter. Förmodligen skalas det lök i himlen. Tolv ton. Regnridån tycks i alla fall bli långvarigare än järnkollegan i söder.

Luther knackar mig på axeln. Han påpekar att klockan närmar sig lunch och att dagens etapp till Sitojaure är 20 kilometer. Någon borde ha spikat upp honom bredvid hans 95 teser. Nåja. Han överröstas av knastrandet från brasan. Och kökets renskavsretorik sopar banan med Luthers halvmesyrer.

Saken är biff. Här ska inte vandras. Inte längre än till bastun, i alla fall. Vad var det nu han sa, Ulf Lundell? Även en inställd fjälldag är en fjälldag?

Fast en kort provsväng på Kungsleden tar vi. Leden visar sig gå mitt i en skapligt stor fors. Bekymmersamt. Tur att solen skiner i morgon.

Dag2 Det är väder för militärer, sjöfåglar och Göran Kropp.

– Efter regn kommer solsken, säger receptions-Maria käckt.

Det är en herrans tur att vi inte har vandringsstavar. De hade gått förlorade i Marias svalg.

Jo, jag kan bli lite vresig när sömnen störs. Sexbäddsrummets dånande inferno kastar nytt ljus över fjällugglans försvinnande. Inte kan ljudkänsliga ugglor jaga lämlar i oväsendet från tusentals fjällförvisade, snarkande män.

Gårdagens forsvandring var ett olycksfall i arbetet.

– Inte försökte ni väl gå vinterleden? Maria tror inte sina ekorrögon.

Så bär det iväg längs sommarleden. Den är blöt nog. För en skåning blir luften dessutom snabbt i tunnaste laget. En del mygg räds dock varken spöregn, höjdsjuka eller en handfull plusgrader. Dumma djur. Om det nu är blod de vill åt borde de väl hänga i stan, där det finns folk?

De vidunderliga vyerna över vidderna hägrar. De som gör att sydskåningen kan trivas också i nordligaste norr. Fast i dag lämnas lite väl mycket åt fantasin. Åt det hållet är det nog fint, tänker jag huttrande inifrån den vindpinade dim- och molntunneln. Hundra meters sikt, ungefär som på Sergels torg. Fjällbäckens monotona brusande låter förresten som rusningstrafiken på Ringvägen. Vi kunde ha stannat i Stockholm.

Tommy, mitt ressällskap, gnolar på en Cornelis-låt. Den går ut på att det fina med fjällen är hotellen. Efter en halvmil möter vi ett par som håller med vispoeten. ”Fy fan!” utbrister mannen när han hör att vi har femton kilometer kvar. Det är aldrig för sent att ge upp, tröstar han och ropar, redan på väg:

– Vi ses i bastun i kväll!

Vi låter det goda livet segra över Luther än en gång. Vi vänder. I bastun diskuterar vi rovdjursfrågan med två samer som hävdar att vilddjuren är lustmördare. Av någon anledning tänker jag på chefen, som sa åt mig att vandra.

Dag 3 På toppen av Lulep Kierkau är vi tätt inpå det verkliga. En p-plats för själen. Utsikten över de enorma ytorna kan få vem som helst att bli både religiös och vindkraftsmotståndare. Regnbågen i fjärran gör mig lyckogråtmild. En tornfalk ryttlar, korpar kraxar, ringtrastar leker. En och annan ren fjädrar nyfiket förbi. Jag har frid i mitt sinne, kan omöjligt låta bli ett par prövande, frihetsrusiga primalskrik. Ekot hörs vida omkring.

Jag dansar med myggen. Och den ensamma getingen som dröjt sig kvar.

Och solen då?

Jo, den strålar, speglar sig förföriskt i den djupblå Pietsauresjön.

Maria, allt är förlåtet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.