Fredagkväll i Karlshamn. Per Rosenberg har tillbringat dagen på flygplatsen i Zürich i väntan på ett krånglande plan. Nu är han här, ett halvt dygn försenad. Resväskan har kommit på avvägar. I tisdags blev han pappa. I morgon väntar mötet med den organisation han ska börja leda på måndag.

Karln verkar fullkomligt kolugn.

Under de följande två stämmodagarna sitter han långt bak i salen. Jag sneglar på honom då och då. När han lyssnar på stämmans mer eller mindre klargörande diskussioner. När han möter nyfikna ombud i pauserna. När han ska väljas.

Han är stilla, vilande och uppmärksam. Beständigt småleende och med intresserad blick.

– Han verkar cool, säger stämmodeltagarna. Jag hör samma kommentar åtminstone tre gånger den här helgen.

Men det vi ser där i bänken är minst av allt en distanserad person.

– Jag har alltid varit nyfiken på hur saker fungerar, säger Per Rosenberg själv.

En nyckelreplik, levererad i förbigående.

Per Rosenberg började studera hur naturen fungerar hemma i Västergötland, som scout och fågelskådare i skogarna kring Mullsjö. Han utbildade sig till biolog i Sverige och USA. Inriktning på skogsbruk och naturvårdsbiologi. Tog sin examen, men med en lång omväg genom ämnet historia, särskilt ekonomisk historia.

Den akademiska biologin intresserade sig helt enkelt för lite för hur saker och ting – och då i synnerhet samhället – fungerar. Därför historia.

Nu är han på väg tillbaka till Sverige efter att i fem år ha varit nyfiken på hur internationellt miljöarbete fungerar och vad som krävs för att få ett nätverk av miljöengagerade i 25 länder att arbeta för gemensamma mål. Det är den uppgift han haft som chef för Världsnaturfondens europeiska skogsprogram. Han berättar med viss värme om tvåveckors arbetsmöten – eller vad man ska kalla dem – med barrackförläggning någonstans i den ryska taigan och med ryggsäckslaster av vodka som universalverktyg för att lösa allehanda praktiska problem. Han pratar med motsvarande kyla om vissa sejourer på de flotta konferenshotellens världspolitiska arena, med eviga förhandlingar kring abstrakta avtalstexter helt utan kontakt med verkligheten.

– Visst finns det engagerade människor där också. Men en del av dem som förhandlar om världens skogar kunde precis lika gärna förhandla om, tja, en internationell standard för skruvmejslar …

Per Rosenberg pratar inte särskilt mycket om de enorma förändringar som är nödvändiga eller hur bråttom det är – annars ett kärt tema för miljöengagerade. Han pratar mest om vad som är möjligt och hur det möjliga kan åstadkommas. Han pratar om människor. Också när han beskriver den natur han allra helst söker sig till.

– Det är kulturlandskapet. Inte de stora slätterna, utan ett odlingslandskap där det finns mycket natur kvar.

Och vildmarken? Jovisst, han vandrar gärna i fjällen.

– Men det är ju inte där samhällsutvecklingen sker …

Ungefär här börjar jag fundera på att fråga varför han inte väljer att börja arbeta politiskt, högst oklart i vilket parti, hellre än inom SNF. Men formulerar om och undrar om han anser att miljörörelsen är tillräckligt politiskt medveten. Svaret blir det enda denna kväll som leveras utan en sekunds betänketid:

– Absolut inte. Vi förstår för dåligt vad det är som driver samhället, och vad det är som driver människor.

Eller med andra ord: Miljörörelsen intresserar sig helt enkelt för lite för hur saker och ting – och då i synnerhet samhället – fungerar.

Efter fem år på den internationella arenan är Per Rosenberg uppenbart nöjd över att nu komma närmare marknivån, att få arbeta med lite mer begränsade perspektiv och med lokal förankring.

– Det är alltid enskilda människor som tar initiativ, som gör saker och ting. SNF kan göra jättemycket för att stödja och uppmuntra dem – i företag, i myndigheter, i kommuner.

– Det kräver en massa engagerade människor lokalt. Det kan aldrig göras från Bryssel.

Att få en nationell, lokalt förankrad miljöorganisation att hitta sin plats och sina arbetsformer när allt fler beslut fattas på en annan nivå än nationalstatens är en av de utmaningar han ser framför sig. Nyckeln heter samverkan med andra miljöorganisationer. Över huvud taget måste miljörörelsen bli mycket bättre på att samverka, att utnyttja varandras olika roller, menar Per.

– Jag kan bli alldeles förtvivlad över hur mycket energi vi använder för att bråka inbördes …

Och läget i Naturskyddsföreningen? Pers företrädare, Göran Enander, avgår efter bara två år, samtidigt som generalsekreteraren Louise Adelborg säger upp sig. Medlemsraset bara fortsätter och tidningsrubrikerna talar om kris.

– Att Göran och Louise slutar samtidigt är visserligen olyckligt, men båda har redovisat sina skäl och det finns inga kriser eller konflikter i föreningen i bakgrunden.

– Men jag är förstås oroad över medlemsutvecklingen, säger Per (och ser oerhört lugn ut). Å andra sidan är det inte bara vi som tappar, och i ett internationellt perspektiv är det inget ovanligt. Organisationer går upp och ner …

När det gäller föreningens framtid är Per försiktig. Han vill börja med att lyssna, resa mycket i landet, lära sig. Men en ny punkt sätter han utan tvekan upp på dagordningen.

– Vi måste börja intressera oss för de stora penningflödena i samhället, de stora investerarna. Våra pensionsfonder äger kanske andelar i fonder som äger fonder som har aktier i företag som avverkar regnskogar i Indonesien. På så sätt bidrar vi med resurser till verksamheter som vi absolut inte vill stödja.

– En pensionsfond är hundratusentals konsumenter på en gång. Om en sådan fond börjar ställa frågor om företagens miljöpolicy händer det saker …

Det kanske finns skäl för samhället – och då i synnerhet kapitalmarknaden – att vara nyfiken på hur Per Rosenberg fungerar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.