Råkan – fågel med förhinder

Råkan – fågel med förhinder

Vart ska råkan ta vägen? Den kan inte försörja sig på landet längre. Och i sta´n är den inte välkommen.

Skribent Tina-Marie Qwiberg

Det är april. Våren är seg och det kräkfärgade fjolårsgräset känns som en repris av en svartvit långfilm från femtiotalet.

Sigge och jag är på väg till Skåne. Inte ofta man åker till Skåne tänker jag när vi åker av gotlandsfärjan i Oskarshamn och kör ett par varv i rondellen innan vi tar av mot Kalmar.

Vad ska man i Skåne att göra? Skåne åker man igenom när man ska till kontinenten och åker man inte igenom så bor man på Österlen, men då måste man vara antingen kändis, politiker eller höginkomsttagare och det är varken Sigge eller jag.

Vi har stämt möte med en fågel. Skånes egen fågel – råkan. En egensinnig kråkfågel med en högst individuell look, trots sin kollektiva tillvaro.

Fjäderdräkten är svartblank som ett par nyputsade finskor. Fjädrarna på benen ser nära nog ut som haremsbyxor och matchar mycket väl den kraftiga näbben. Råkan har högt hårfäste. I en look-a-like tävling skulle den vinna första pris som Ingvar Oldsberg.

En envis och anpassningsbar fågel som likt människan drabbats av nedläggningar på landsbygden och i jordbruket. Den har flyttat till sta´n. Man måste ju försörja sig.

Vi har lämnat Karlshamn bakom oss. I bilstereon Östen Warnerbring och Sigge beklagar sig högljutt över musikvalet – han föredrar Led Zeppelin och Jimi Hendrix. Jag försvarar mitt val med att vårt mål är Eslöv och därför passar vännen Östen alldeles utmärkt. Dessutom är han skåning och det känns tryggt.

Älskling. Sötnos.

Härmed så får jag meddela att jag ej kommer hem.

För något konstigt, hände, just när jag var på väg till dig på min nya moped.

Och jag var bara 15 minuter från Eslöv

bara 15 minuter från dig …

Sigge surar och jag berättar om en tyst vår på 60-talet. En sorglig tid då kvicksilver och andra kemikalier i lantbruket drabbade många djur som levde i odlingslandskapet. Den skånska landskapsfågeln höll på att stryka med. Råkdungen låg öde och fåglarna ramlade ner från himlen som om en högre makt hade lagt sin förbannelse över slätten. 1965 uppskattades antalet råkor i Skåne till 5 000 par, vilket ska jämföras med 50 000 par år 1900. Idag finns omkring 35 000 par.

Våren möter oss och skiftningarna mellan lövträd och barrskog liknar jordfärgad mosaik på en blå badrumsvägg. Vi njuter och i hjärtat ligger en röd kärlek till svensk natur och jag nynnar lite på en gammal slagdänga av Edvard Persson.

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå …

Hur det än är med den skånska folksjälen så verkar det som om landsvägar, rastplatser och annat som har med genomfartsleder att göra ligger skåningen varmt om hjärtat. Mitt hjärta bleknar när vi kör ut på slätten. Vet inte riktigt hur många mil det är till Malmö, men det goda landskapet slätas ut och jag får en känsla av manisk infrastruktur i en annan del av världen. Att påfarten till Europa börjar redan några mil söder om Kristianstad är för mig helt obegripligt.

De första observationerna av skånska råkor återges av Linné. I Methodus avium sveticarum från 1731 säger han bara några år efter studievistelsen i Lund att råkan är ”in Scania copiisse” (copiose) alltså rikligt förekommande. Och i redogörelsen för sin skånska resa 1749 meddelar han att Rockorna ropa i alla träd som äro planterade kring byarna på slätten. Men vid färden över Hallandsåsen noteras Råkor finnas icke här i skogslanden utan bo och bygga allmänt på slätten.

Linnés observationer ger en bra bild av råkans utbredning och landskapstycke. Råkan är etablerad från Kina i öster till Irland i väster. Merparten av det svenska beståndet finns i Skåne och södra Halland. Små och oftast isolerade grupper finns dessutom bland annat i Västergötland, Östergötland, Uppsala samt på Öland och Gotland.

Råkan trivs bäst i öppna landskap. Slätter, odlad mark, parker och grönområden i tätorterna. När Edvard Persson bodde vid en landsväg bodde råkan strax bredvid. Persson hade säkert inget otalt med råkan eftersom han var van vid fågelns säsongsvis högljudda prat i bodungarna. Det som tätortsmänniskan numera kallar oväsen och sanitär olägenhet var en del av vardagen. Naturen väsnas, så är det bara och de flesta råkkolonier ligger i anslutning till mänskliga boningar. Fåglarna bosätter sig gärna mitt inne i städer och samhällen. De tycker om att vara i centrum. Vem gör inte det?

Glesbygden utarmas. De små lantbruken avvecklas och omvandlas till monokulturer. Sydvästra Skåne är ett skrämmande exempel på hur mångfalden i odlingslandskapet förvandlats till megaodlingar och enfald.

För inte länge sedan låg råkdungarna tätt bland de små gårdarna. Nu har råkan förlorat sina försörjningsmöjligheter och flyttar därför in till tätorterna med den rikedom av föda som finns i rabatter, på grönområden och i dikeskanter. Råkorna har hittat korvkiosker. De har hittat papperskorgar. De har hittat soptippar och skydd från naturliga fiender.

Råkan har kommit till stan för att stanna.

Vi kör in på macken som ligger vid infarten till Eslöv och Östen Warnerbring sjunger om tändstift. Vi ska möta Kenneth Bengtsson.

Kenneth Bengtsson är ornitolog, råkvän och vår guide i råkland.

Jag förväntar mig en Edvard Persson, men bjuds en lågmäld man vars uppskattning av råkan liknar kärlek. Det är bråda tider för Bengtsson. Han inventerar råkorna. Området han fått på sin lott är stort och räkningen måste bli klar innan löven spricker ut och grönskan sluter sig kring råkkolonierna. I Eslöv har antalet råkor ökat dramatiskt. De föredrar de finare bostadskvarteren i centrum och ett litet område kring kyrkan. Här har 300 par funnit sin plats på jorden och vart man än vänder blicken så ser man råkbon. Fåglarna pratar på råkors vis och deras högljudda konversation känns för ett ovant öra mycket påtaglig.

Det är under häckningen som råkans tillvaro är som mest intensiv. Tänk er själva att vara ett av 300 par som på en och samma gång bygger villa i samma område och man bygger 50 centimeter från grannen som också bygger. Samtidigt är passionen och kärlekslivet på topp och emellanåt kommer det några tonåringar och vill flytta in i den ännu inte färdigbyggda villan. En situation som kan göra även den mest tystlåtne till en högljudd och lättretad jäkel.

Råkorna tystnar under ruvningssäsongen. De har byggt bo, parat sig och sen är det en transportsträcka fram till ungarna föds. När vi drar igång gräsklipparen och dansar till Lotta Engbergs Orkester på terrassen, hojtar snaps och flintastek har råkorna tystnat och bryr sig inte nämnvärt om oljudet från människorna i grannkolonin.

Råkorna i Eslöv bor i de finare kvarteren. Nya bilmodeller står rad i rad och en kostymklädd BMW-ägare (bilen står mycket olämpligt parkerad) drar grova förbannelser över råkorna i trädet ovanför. Med stort intresse följer råkorna BMW-ägarens yviga rörelser. De ser ut att ha roligt.

Sigge bekantar sig med en Golden Retriever. Med ett leende på läpparna räknar Bengtsson bon och jag träffar en advokat som bor ett stenkast från kolonin. Han berättar att råkorna är som ett hav; de tystnar aldrig. De är vågor. Tänk själv, säger han. Tänk själv hur det skulle vara om ditt hav, din Östersjö tystnade. Jag tänker en stund och förstår precis vad han menar.

Andra förstår inte alls och klassar råkan som ett skadedjur. I Eslöv använder miljö- och hälsoskyddskontoret sig av så kallad skyddsjakt för att hålla råkstammen nere. Skyddsjakt betyder att man i maj och juni skjuter de årsungar som lämnar boet. En stor del av dem blir stekt ungråka på ett gästgiveri någonstans i Skåne.

Enligt Kenneth Bengtsson är skyddsjakten onödig eftersom omkring hälften av ungarna dör enligt naturens egna lagar. Jakten påverkar inte stammens storlek.

Vi åker in till Staffanstorp och parkerar utanför värdshuset. I parken mellan sockerfabriken och villakvarteret har råkorna funnit bra träd och en utmärkt miljö för en större koloni.

Sigge har fattat tycke för en långhårig tax, Bengtsson räknar råkbon och jag beundrar den nedlagda sockerfabriken. Värdshuset har stekt råka på matsedeln.

Bengtsson är nöjd. Han har räknat 250 bon och uppskattar antalet råkor till 500 par. Bengtsson förstår inte varför folk reagerar så lite på till exempel trafikbuller men så starkt på råkornas närvaro. Med rätt inställning till fågeln borde det gå att anpassa sig till råkans prat och inte se det som oväsen.

Vi har liksom ingen tolerans längre. Vi accepterar buller och miljöväsen som biltrafik, åkgräsklippare, mobiltelefoner och ständig bakgrundsmusik i alla dess former. Men en koloni pratglada råkor får oss att gå i taket, ringa miljöskyddskontoret och hitta på de mest märkliga skrämselprodukter – har hört nåt om en mekanisk uv utanför ett café i Malmö. Ibland tolererar vi inte ens så skönsjungande fåglar som koltrast och näktergal.

De som är vana vid råkorna sedan barnsben och vuxit upp bredvid eller inunder en koloni har inga större problem. De som får problem är alla människor som växer upp utan någon kontakt med naturen, ovana vid naturliga ljud.

Jag tänker på advokaten i Eslöv som liknade råkkolonin vid ett hav. Jag bor vid ett hav, sa han. Hur skulle jag kunna trivas om vågorna slutade att rulla in över stranden och havet tystnade?

Råkan är inte skadlig för oss. Frågan är om det inte är vi som är skadliga för råkan?


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Tina-Marie Qwiberg
Artikeln publicerades i