I morgon bitti ska han hitta lä nånstans, och sen ska han stå där, ”länge.”

”Finns han här på ön, då ska han ut den här vägen, och då har jag honom, då är han stekt.”

Femton sekundmeter utanför treglasfönstren. En av de första stora höststormarna över Ölands södra udde detta år drar förbi, allt rör sig, darrar, hukar, bara Långe Jan, fyren, står stilla, en fixpunkt, tung. Regnet har tunnats ut, dragit bort över havet. Korna som nyss ställde sig över vägen, stod där och hängde i sina hudar under regnet, har börjat beta igen, i sin urålderstakt…

”Finns han här på ön är han stekt”, mumlar Henrik Ehrenberg.

Tornsvala heter en liten fågel, eller tornseglare. Alla känner dem, de små svarta liarna som rispar sommarhimlarna. De är på nåt sätt sommaren, dagarna igenom hörs deras klirrande över städerna, skogarna, överallt.

Som fallande glas.

Tornseglare.

En dag i augusti är de borta. Förr trodde man att de övervintrade på sjöbottnarna, i sedimenten. Det tror man inte längre. Men nånting lite underjordiskt, eller överjordiskt, har han över sig, tornseglaren, är inte riktigt av denna världen. Man får ju aldrig se honom här nere, hos oss, han sover till och med på vingarna. Ja, han är på nåt vis på väg över, till andra sidan …

Nåväl, det ska handla om tornseglaren ett tag. Eller rättare, om den andre, blek tornseglare. Den lever inte här. Den lever i norra Afrika, i kanten av öknarna, i Tunisien, Algeriet, Marocko.

De påminner om varann, den bleka och den vanliga. De är förvillande lika, nån gång nere i evolutionens mörker började en grupp att söka sig norrut, kanske, mörknade en aning med årmiljonerna … stannade på högre breddgrader.

Ett par detaljer kom att skilja dem: blekheten, skillnaden är så liten att man måste se dem mot mörk bakgrund för att kunna upptäcka det, och vingspetsen, den är något rundad hos den bleke, inte riktigt lika vass. Det är hela saken, som skiljer de miljontals seglarna, från seglaren.

Det händer, att en blek tornseglare förirrar sig upp över Europa och hamnar här, hos oss.

Det hände nyss. Det hände nyss fem mil norrut, upp över ön, och på några mobilsökare härinne, innanför treglasfönstren i den lilla fågelstationen vid foten av Långe Jan på Ölands sydspets.

Mattias Rudenvall satt och hängde i soffgruppen, det surrade till och han tog sökaren ur fickan, såg ner på displayen.

Sa: ”Blek tornseglare.”

Det blev tyst en sekund, alldeles stilla. Sen började folk springa, av och an, bort mot dörren … drog på vindbyxor, ”ska vi åka?”, ”eller …”, ”vi åker!”.

13720451099200011008, siffrorna i Mattias Rudenvalls sökare, betyder, i tur och ordning: blek tornseglare, Öland, Stenboudd, nu, stationär rörlig, jag obsar, sommardräkt, mer information finns inläst på telefonsvarare, och de sista fyra siffrorna, 1008, en personlig kod. Någon i röran borta vid dörren slog i en handbok, 1008: ”Anders Bergehed”.

”Är han att lita på?” ”Ingen stringare?” ”Nä.”

”Och han har sett den lågt, mot skog.”

”Ska vi åka?”

Henrik Ehrenberg reste sig inte, han satt kvar borta vid fönsterrutan, han tänkte inte åka nånstans.

”Imorgon kommer han här förbi”, mumlade han, ”då är han stekt.”

Jag hade hört talas om dem, en grupp människor som kryssat mer än trehundra fågelarter innanför landets gränser, Club 300, rykten, om dårskap, vanvett: ”De kunde lika gärna räkna bilar, samla frimärken, det råkade bli fåglar.”

Dom är elvahundra stycken. Dom har samlats här, som varje år, nere på Ölands sydspets, början av oktober, denna korta tid när vad som helst kan hända.

För att tävla lite.

Stämningen har varit bra. Några fina kryss har man redan. En bronsibis har flugit förbi, kungsfågelsångare, en taigasångare, fast den är standard. Igår gick fem bredstjärtade labbar ut. Och de väldiga tågen av arktiska vadare, kärrsnäppor, myrspov, pipare.

Och så nu, larmet uppe från Stenboudd, blek tornseglare, en sensation…

Och i strandkanten står fjällvråken och ryttlar. De kommer oavbrutet, uppifrån fjällvärlden, över Karl X:s mur och Ottenby lund, kränger till, ner över sandrevet och upp, ställer sig mot vinden. De kommer i sådan mängd att man knappt ser dem längre, man låter dem stå, ryttlande framför vindskyddet vid café Fågel blå, de nästan stör.

Igår kom jag där, vadade över stativbenen som stod inkilade mot varandra, inslingrade, kryssade genom tystnaden, de sköra aluminiumbenen, i den fina tysta stämningen efter bronsibisen, den lätta upphetsningen, svårt att ta sig fram.

Nu är de färre därute. Vinden har vridit åt norr under natten, och man talar om att det ska klarna, att den ska öka ytterligare, mot arton, kanske tjugo, och vrida åt väst.

Därför har stativen glesnat därute. Folk har satt sig i bilarna, dragit över bron och bort till Skånekusten, Hovs hallar, öarna utanför Göteborg. Nordvästvindarna kan få saker att hända där, havsfåglar: sulor, labbar, albatrosser …

”De här människorna följer vinden kan man säga”, säger Henrik Ehrenberg.

Men själv blir han kvar. Han ska stanna i två hela veckor till, tänker vänta in ostvindarna. Han har lagt ihop semester från jobbet som officer nere på F 10 i Ängelholm. Hur det hänger ihop, flyget och fåglarna, talar vi inte om. Han ska stanna i två hela veckor nu. Och imorgon ska han bara stå, han vet vad det är han ska söka, ska bara stå, se över horisonten, åt väster, öster, i lä nånstans, ”länge”.

Bara nu den jäveln kommer mot mörk bakgrund …

De har lagt det ett par veckor tidigare i år. Man ville förlänga säsongen, säger nån. Det är skördetiden ännu, i byarna uppöver – Össby, Gräsgård, Stenåsa – kör bönderna betor längs vägarna, kolonnerna av skådare trasslar in sig i körningarna, rasar förbi.

De har blivit ett slags visare i året, de mystiska bilkaravanerna, som den första frostnatten, björkens gulnad.

Dom dimper ner ute på öarna, i skärgårdarna, ställer sig i dikeskanterna, på hyggen, vid soptippar, hundratals, dimper ner som en sorts utomjordingar, kluster av tigande människor i goretex-jackor och gummistövlar, täta klungor, framåtlutade över stativen, tubkikarna, alldeles tysta står de. Ingen säger nånting.

Så står dom länge.

Så ringer det svagt i sökarna, det darrar till lite i gruppen, man sträcker på sig, alla samtidigt, och drar ihop teleskopstativen. Fortfarande tysta knallar de iväg till bilarna, och är borta.

Efter dem sänker sig vinternatten.

Men nu vräker det massor av hårt höstljus över Alvaret, stranden, grusparkeringen där bilarna börjat glesna. En lärkfalk drar av och an därute, över betesmarken, lätta, dunkande vingslag, slår ner, lite nonchigt.

Under fyren står ett par hundra fågelskådare fortfarande, i vindskuggan, över tuberna.

Vad gör dom?

Henrik Ehrenberg har funderat lite på det, vad det är dom gör.

”Man brukar visa såna där bilder, på några hundra människor vid en havsstrand, hukade över kikartuberna. Vad tittar de på? frågar folk. Och det är ju fågeln. Men man borde fråga: Vad tänker de på?”

Ja, vad tänker de på? Kanske tänker de inte alls. Kanske är det det dom gör, över tuberna, i tystnaden, inte tänker, vistas i en sorts hål, en glömska?

I så fall är det inte konstigt att de tiger om saken.

Hål är svåra att tala om.

Men nånting sånt tror jag ibland, att det är det man söker, nåt hålliknande. Man står där en stund, ser efter fågeln och begriper inte.

Där finns en stor vila.

Är det det Henrik Ehrenberg talar om när han säger: ”Man borde fråga: Vad tänker dom på?”

Ja, jag får inte veta, för sen säger han:

”Man måste förstå att det här är allvarligt. Den här bleka tornseglaren, det är ingen lek, larmen som går, de får konsekvenser. Nån sprang från ett bröllop nu, reste sig och stack. Det här är allvar.”

Hm.

Min vän fjällpiparen, Bengt Bergs berättelse om hur han med oändlig möda bland myggen på en fjällsluttning lyckas få fågeln att ruva i sin hand, en av vår litteraturs kanske smärtsammaste – och lyckligaste – kärleksberättelser.

En scen: Gamle lappen Aslak Turi och Bengt Berg ligger och vilar vid en fjällsjö. Bengt Berg har berättat att hannen hos vissa vadare ensam ruvar äggen och föder upp ungarna, att honan flyttar bort så snart äggen är lagda. Turi vägrar att tro detta, att ”Lahol”, den rara fjällpiparen som han möter på fjället på vårarna, skulle vara en ensam hanne. ”Nej, nej”.

De ligger vid elden och tiger.

En flock simsnäppor slår ner på sjön. Bengt Berg lyfter bössan, fäller tre fåglar. När han hämtar bytet känner han att en av fåglarna bär på ägg. Han slår sig åter ner i röken hos Aslak:

Ser du, Aslak – du tror jag ljuger för dig – Aslak gjorde helt säkert ingen invändning – men här har du nu den lilla `vesisippi´, som brukar vara hos äggen, och den stora vackra, som ej brukar vara hos äggen.

Aslak kände simsnäpporna godt. De funnos i ängarna kring hans kåtaställe.

Nå Aslak, vilken tror du nu är hanne af dem?

Aslaks mening betygades af tystnad och ett misstroget leende.

Då tog jag en knif och blottade ägget på den stora vackra honan och alltid ska jag minnas Aslaks förvåning och hur han tog det hela.

Vad är det som händer där, vid fjällsjön? Jo, Bengt Berg tar fågeln, från Aslak Turi.

Det är knappt hundra år sen.

Den scenen berättar inte om hålet. Pionjärerna, Wilhelm Meves, Gustaf Kolthoff, Bengt Berg, sysslade inte på med det. De ville veta, förstå. De baxade fågeltittandet in i vetenskapssamhället, kan man säga.

1867 kom Kolthoff sjuttonårig första gången ner till Södra udden, började panga på, skrapa ihop sina skottlistor, 44 000 fåglar, materialet, samlade sitt vetande om dem i band efter band, det långa kapitlet ”Om de nordiska fåglarnas flyttningar” i Djurens lif (1901) gjorde honom berömd, internationellt känd. Sonen Kjell Kolthoff tog över, och Bengt Berg, och några till. Hundra år höll de på, skapade fågelguiderna, dräktteckningarna, sträckkartor, ringar, radiosändare … Ett sekel vetenskap.

Och nu: Club 300, artjägarna, i sina tigande klungor, med tubkikarna, mobilsökarna? Hur hör de hemma i denna historia om människan och fåglarna?

Ja, jag vet inte. Men kanske de håller på att ta fågeln åter, från vetenskapen, flytta mötet tillbaka, till före museerna, de uppstoppade praktsamlingarna, en långsam rörelse som dessa kringfarande tigande klungor på jakt efter nåt slags ”upplevelse” ingår i nåt hörn av, eller inleder. Jag vet inte. Men när man vadar i den lätta upphetsningen, i tystnaden bland stativbenen, kan man tro det – att nånting har hänt, som uttrycker nån sorts vetenskapens kris.

Det haltar nog detta, som det mesta. Men nånting kanske stämmer ändå – att mötet med fågeln är på väg tillbaka, från svaret, ut i mytologin igen, ut i frågan.

”Nu är det Skåne som gäller.”

Vinden har vridit över ordentligt på väst, fler har satt sig i bilarna och dragit över till Hovs hallar och Kullaberg.

”Mina hemmamarker”, säger Henrik Ehrenberg.

Sen säger han, eller säger det knappt, mumlar bara: ”Det är ju lite så där, att hemmatrakt … det slår ju lite högre, det är lite mera värt, att se dem, det blir lite olika proportioner.”

Det där behöver han inte förklara. Det vet jag precis vad det är. Det är att vara lite mer än besökare, vara en del av terrängen, landskapet. Att se fågeln där ”är lite mera värt”.

Jo: det är att skymta sig själv.

En videsångare har dykt upp, den sitter nere vid fyren i Falsterbo. Vi följer den, på sökarna, ”sitter kvar”, ”lyfter”, ”sitter kvar”. Kanske vågar den sig inte därifrån förrän mörkret kommer.

Hur det ser ut där nere nu, runt fyren?

”En sån fågel drar nog minst tvåhundra personer”, säger Henrik Ehrenberg.

Bakom oss, i köket, står Björn Olsén och skrapar musslor och garvar lite. Han har varit med längre, träffade Erik Rosenberg på sextiotalet. Han var inte gammal då.

Han var inte gammal 1974 heller, när han stod därute vid Sandvik och såg en kragtrapp genom tuben. De unga C3-valparna får nåt konstigt i blicken när den kommer upp, den legendariska kragtrappen som stod där ute i Sandvik i april 1974 och gav fan i allt och hela världen. Björn Olsén stod där länge, med trappen, läppjade på den vita tystnaden, ensam … Sen kom lite folk, små grupper; ”Var är han?” Man pekade, ställde ner tuberna, ”Där!”, ”Där står han.” ”Ja, där, se!”

Det var 1974.

Det var före sökarna.

Med sökarna drevs tempot upp, stressen, taktiken. Och så behöver man inte tala. Det är nytt. Tystnaden kom. Bara de svaga surren från sökarna är kvar. Man kan ge fan i att prata.

Det är det nya. Somliga tycker att det har spårat ut.

Och så blev det tomt på fågelstationerna. En hel generation skådare försvann, kunniga ungdomar som skötte ringmärkning och artberäkningar. Nu är det rena helvetet att försöka få folk till sånt där, vetenskapens kris … ? Hur som helst, ingen vågar sitta låst på en station en hel säsong.

”Då ska man ha helikopter då”, säger nån.

Det ringer hela tiden, från Falsterbo, om videsångaren. En sorts lövsångare. Bara lite mörkare, lätt olivfärgad … ett skilling banco, ett misstag, en felflygning.

Nej, det här blir ingen riktigt bra text.

Jag fattar inte det här.

Henrik Ehrenberg fattar. ”Jag samlar på upplevelser”, säger han, ”jag kan sitta och titta ner i min bok, på mina kryss, och då kan jag minnas, vilka som var där, lukterna, ja – jag kan till och med minnas lukterna!”

Jag fattar mig inte riktigt på The Scarecrows senare på kvällen heller. De spelar gamla covers, i skådarbaren på café Fågel blå. Det dricks en del öl. De tjugo siffrorna är där, på nåt sätt. Men det slår mig, när de fyra gamla skådarna i Scarecrows drar ännu en Dylan, eller vad det är. Det slår mig då, att skulle de höra dem nu? Sökarna? Skulle de höra, om någon larmade ut en silkeshäger på Blekingekusten?

Eller är detta ett hål, denna kväll? Denna årliga kväll på café Fågel blå på Ölands södra udde med mycket öl och kråkorna däruppe på scenen, när man skiter i allt?

Om ett larm skulle gå för en sjungande mongolpiplärka uppe i Näsby, inte skulle de höra det då?

Eller höra, och ge fan? Denna enda kväll?

Henrik Ehrenberg är påpassad i trängseln vid baren. Han har vunnit Artrallyt 1999, jagat ihop 156 arter under veckan i par med stationschefen Patrik Rönnstad. De har fått en T-shirt och nån sorts klocka från en kikartillverkare som satsar stort på det här gänget. Folk vill gratulera.

De kommer ur nåt slags högre skikt i samhället, läkare, ingenjörer, datafolk, i starka friluftskläder och snabba bilar. En helg om året kommer de hit, för att frossa i glömska en stund, stå i nåt slags hål som ingen vet namnet på.

Innan jag går frågar jag Henrik Ehrenberg om det finaste minnet han har, av fåglar, vilket är det?

Ja, det är ju många. Men ett kommer han alltid att minnas.

Han satt på ett fint ställe med tuben, vid havet, i hemmamarkerna, inget larm hade ringt i sökarn, han väntade ingenting, satt bara ensam med tuben, tittade över havet, lät en massa tid försvinna, satt bara … när en vitnäbbad islom plötsligt flög igenom synfältet – Det går inte att beskriva, förstås. Den är inte så ovanlig, det är inte det, den syns varje år i Sverige, men han satt där. Han kan inte riktigt förklara. Tyst i sökarn, ingenting, han väntade ingenting, och så kom det … En halv sekund tog det, inte mer, han satt genomborrad.

”Jo, kanske är det det finaste.”

Stormen har torkat, temperaturen har fallit några grader. Solen tvekar, kryper sakta uppför, tung och röd och våt. I Ventlinge kyrka har det ringt in till gudstjänst, det är tacksägelsedagen. Efteråt är det skördeauktion i vapenhuset. Jag står en stund i sluttningen utanför, ner mot havet, och det är nånting i landskapet som lyser till, åkern där nere lyser. Nu ser jag, det är ljungpiparna som har landat, ett tusental.

De står blick stilla. De vilar.

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.