Blir miljön bättre om vi placerar våra sparpengar i miljöfonder? Ja, kanske det. Men det är inte alls säkert. Det finns ingen forskning som kan visa att sparande i miljöfonder haft någon direkt miljöförbättrande effekt. Att en miljöfond köper aktier i ett företag innebär inte att detta producerande företag får mer pengar att satsa på miljön. Som enskild konsument är det omöjligt att hålla koll på börsföretagens miljöprofiler. Inte heller finns det någon standardiserad modell för miljöredovisning som gör det möjligt att jämföra företagen miljömässigt. Slutsatsen blir att det nästan är omöjligt att rangordna de olika miljöfonderna utifrån mätbar miljönytta.

Maths Lundgrens avhandling ”Bankens Natur” visar att miljöfondernas viktigaste effekt hittills blivit ”att vi nu kan prata om saken, uttrycka önskningar och visualisera alternativa verkligheter som utmanar den befintliga ordningen”. I klarspråk betyder det att miljöfondernas existens ger miljöansträngningarna i företagen något mer uppmärksamhet och status. Miljöchefen får en allierad i miljöanalytikern som ställer frågor som håller fram miljöfrågorna. Kanske fondernas största nytta just ligger i att den enskilde tjänstemannen nu vågar ta upp miljöfrågor inom företaget utan att bli förlöjligad.

Men i begynnelsen var ordet. Det är samtalet, det är kommunikationen som till slut leder till förändring. För att få kunskap och miljömedvetande att slå igenom i handling och ansvar måste vi spara mycket mer i miljöfonder och samtidigt ställa större krav på dem.

Marknaden är vi alla – du och jag – när vi väljer med våra pengar. Vi – marknaden – ska medvetet välja väg in i framtiden. Idag tvingas vi välja bästa el-leverantör, bästa teleoperatör, bästa försäkringsbolag, bästa bil, bästa golfklubb, bästa bank, bästa bostad, bästa skola för barnen. Nu ska vi välja pensionsfond inom premiepensionssystemet (PPM) och helst välja den bästa miljöfond som marknaden erbjuder. Om vi väljer rätt – handla miljövänligt, rättvis handel etc – styr marknaden rätt. Om vi inte väljer rätt kan det gå åt pipan. Stora pengar har stor styrkraft. Visst har antalet miljonärer och miljardärer ökat ordentligt sista tio åren, liksom antalet fattiga. Men de riktigt stora pengarna finns i det så kallade institutionella ägandet. Sveriges löntagare kontrollerar aktier för omkring 115 miljarder kronor genom SPP och AMF. Ungefär 60 procent av befolkningen sparar i fonder

Stockholmsbörsens omsättning har ökat med 2 400 procent på tio år. Svenska Finansinspektionen har 568 aktiefonder registrerade med ett kapital på runt 600 miljarder kronor. I Sverige finns drygt 25 etiska fonder. Men det är bara en halv procent av det totala fondkapitalet.

Regeringen har sagt sig vilja bygga ett kretsloppssamhälle, men statliga Nordbanken erbjuder inga etiska fonder.

Sverige är absolut inget föregångsland när det gäller etiskt sparande. Holland och England har nyligen fått lagregler som föreskriver att fondbolagen måste redovisa sina placeringskriterier för miljöansvar och mänskliga rättigheter. I USA placeras var femte dollar i etiska fonder. Vi vet att de etiska fonderna – där miljöfonderna ingår – går bra och ger god avkastning. Det finns ingen ursäkt. Svenska sparare och fondförvaltare måste skärpa sig!

Miljöfonderna utnyttjar inte sin makt
I Maths Lundgrens doktorsavhandling läser jag:”Vad gäller miljöfonder skickar banker signaler genom att välja ut vissa bolag till en lista av ”godkända” företag som kan accepteras i fonden. Men däremot utnyttjas inte möjligheten att betona miljöfrågor på exempelvis bolagsstämman, vare sig man företräder de vanliga fonderna eller miljöfonder.” Det här är ett allmänt problem. Aktiefondernas ägande och makt ökar över hela världen. Men hittills har detta institutionella ägande varit ett ansvarslöst ägande. De stora fonderna sprider investeringens risker men det sprider också ansvaret. Fru Nilsson får inte veta att hon äger andelar i företag som förstärker växthuseffekten och föröder naturskog och ozonskikt.

Aktieägandet är makt att påverka. När fondsparare väljer att spara i en miljöfond så är det minsta han/hon kan begära att fondförvaltaren tar sitt ansvar och utnyttjar sin makt att företräda miljön på bolagsstämmorna. Fondförvaltare knutna till mycket stora bolag verkar vara de mest passiva miljöföreträdarna. Förvaltare för etiska fonder står också lägre på karriärstegen än förvaltningen av till exempel IT-fonder. Etik och miljö betraktas som ”mjuka” frågor inom finansvärlden och det är väl därför vi finner fler kvinnor som förvaltare och analytiker här än inom andra områden. Det här är farliga tendenser. En hållbar utveckling kräver att den här statustegen vänds upp och ner.

Här finns klara behov av organisation, diskussion och samverkan mellan miljörörelsen, miljöanalytikerna och fondförvaltarna.

Något om Premiepensionssystemet
Premiepensionsmyndigheten, PPM, har uteslutit ”ideella” fonder från sin fondlista. Då de ideella fonderna ”ger bort” en del av avkastningen har deras beräkningar visat att den slutliga pensionen kan bli lidande. Om du har gott ställt finns det ingenting som hindrar dej att individuellt och frivilligt spara i ideella fonder utanför detta obligatoriska system. Dessutom är det frivilliga pensionssparandet skattesubventionerat.

PPM har avtalat med fondbolagen att de ska reducera sina förvaltningsavgifter med 25 % på alla avgifter som överstiger 0,4 %. Skillnaden kommer pensionsspararna till godo. De sex miljöfonder som ingår i premiepensionssystemet presenteras i tabellen, tillsammans med övriga etsika fonder med miljöprofil.

Vilka fonder är bäst?
Den frågan är omöjlig att besvara, vare sig det gäller bästa miljöpåverkan eller avkastning. Visst finns det duktiga miljöanalytiker och förvaltare som anstränger sig att se in i framtiden, men i det stora hela tror jag att en chimpans som kastar pil på en fondlista träffar vinnare lika bra. Men vi vet att miljöfonder ger bra avkastning över tiden. Vi vet att förvaltare som kommunicerar sina kriterier, sina beslut, sina ställningstaganden på verkar sin omgivning mer och ger miljöaspekterna större tyngd i företagens agerande.

Stapeldiagram över avkastning får betraktaren att nästan automatiskt vilja ”extrapolera” tendenser och tro att har det på detta sätt hit så fortsätter det nog på samma sätt en bit in i framtiden. Visst kan det vara rätt – men lika ofta fel.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.