Jag minns en gästbok på ett vandrarhem i skärgården. Mitt bland alla solskensanteckningar hade någon, en senhöstdag med sprakande brasa i öppna spisen, skrivit:”Nu önskar jag ingenting. Utom möjligen stormen.”

Och jag förstod precis. Mitt i den råa kraften kan ett oväder vara så vackert. Otäckt vackert. Kanske beror det på att man i ovädrets sällskap påminns om sin egen obetydlighet, en långtifrån bara obehaglig insikt.

Det krävs förresten inte ens stormar. Det kan räcka med lite svenskt fjällväder, med snabba växlingar mellan sol och ösregn.

”Om jag aldrig tidigare varit riktigt ödmjuk inför naturens krafter och storslagenhet, blev jag det nu. Naturen, vädret, var aktör, var det dominerande subjekt som jag hade att rätta mig efter. Själv var jag bara ett litet vått och fruset objekt som aldrig hade sett vackrare solsken förut.”

Så berättar författaren Lennart Hagerfors i inledningen till Norstedts antologi Sol, vind och vatten – människan och vädret. Och då var detta ändå bara lite vanligt, snällt svenskt SMHI-väder. Det riktigt otäcka vädret ska man vara tacksam så länge man slipper. Men det finns ett ställe där man tryggt kan njuta och förfasas. I litteraturen. Där kan man sitta, kringblåst av allt från det magnifika tropiska ovädret i Joseph Conrads Tyfon till den nordatlantiska stormen i Herbjörg Wassmos Det stumma rummet.

Bakom två av mina favoritstormar står Eyvind Johnson. I Strändernas svall har Odysseus råkat reta gallfeber på Poseidon. När havsguden får se den vinddrivne på havet börjar han leka sina grymmaste väderlekar med honom. Odysseus befinner sig plötsligt i stormens mitt, som fångad mellan två pyramiders spetsar: En övre, upp-och-ned-vänd, vars hela tyngd av vind och luft vilar på dess spets. Och en undre, ”av vatten som byggdes ända från havets botten upp till ytan, en pyramid som siktades in mot honom underifrån med största skicklighet och på vars topp hans lilla, nästan osynliga flotte vilade då den uppifrån träffades av de nedstörtande vindarnas pyramidspets.”

I ett annat av Johnsons mästerverk, Hans nådes tid, sätts hela händelsekedjan igång av en storm i vars spår Döden tar sig en promenad på Adriatiska havet: ”Han skred med vattenskvittret kring sina kloiga fötter. Han sparkade undan vågor så som bergsvandraren sparkar sig igenom snödrivor på vintern/…/ Lien svängde över vågtopparna och genom vågdalarna ner i djupen. Han räknade inte sina korn, ax och kärvar. Han jagade, sådde och skördade utan att se sig om eller lyssna.”

Men på något bakvänt sätt är det när människan är som allra obetydligast som hon ibland verkligen visar sin storhet. När hon egentligen inte vågar, men vågar ändå. När hon egentligen inte orkar, men ändå orkar ta ett motspjärn till.

Som när Alfred fick blodförgiftning i tummen och Emil mitt i snöstormen spände sin Lukas för släden för att i hemlighet fara till doktorn i Mariannelund. ”Ingen vet hur Emil bar sig åt och hur han slet under den timmen.”

Min pappa kunde aldrig läsa det där kapitlet ur Än lever Emil i Lönneberga för mig och min bror utan att röras till tårar. Trettio år senare läser jag samma bok för mina barn, lika tårögd som han var då.

Eller som i Nybyggarna, tredje delen av Vilhelm Mobergs svit om utvandrarna. Det är vinter vid Ki-Chi-Saga, Karl Oskar och hans son Johan är på väg hem från kvarnen. Familjens enda och alldeles nyinköpta oxe är spänd framför foran. Då kommer snöovädret:

”Stormhavet gick fram i rasande fart över skogen. Det närmade sig, det vältrade sig över dalen i svarta böljor. Det sprängde fram hundratals mil, medan foran tillryggalade en fjärdedels mil. Det kom över dem så brådstörtat, med obegriplig hast.”

Vägen hem är lång, varje steg är en kamp och pojken på lasset blir allt svagare. Så länge oxen rör sig framåt finns en gnutta hopp. Men plötsligt spärrar en omkullblåst gran vägen. De är fast.

”- Är du illa fråsen, lelle?

Han tog sonen i famnen, virade upp byltet och stack handen under hans kläder. Han kände utefter den lilles kropp och blev förfärad:

– Du är alldeles kallnad.”

Då bestämmer sig Karl Oskar för ett sista motspjärn. Han stiger fram till oxen, tar yxan och slår till. Han tömmer det döda djurets buk och lägger den svårt nedkylde sonen därinne, i den varma hålan. Så skaffar han sig den lilla tidsfrist han behöver för att hämta hjälp och rädda pojken.

Människan är liten. Men i sin litenhet är hon mäktig storverk.

Så kan man sitta här och tänka, medan stormen viner över boksidorna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.