Annons
Laglöshet hotar rovdjurens framtid

Laglöshet hotar rovdjurens framtid

Den olagliga jakten på lo och björn är sannolikt lika omfattande som den lagliga. Antalet järvföryngringar har minskat med 40 procent sedan 1996, trots att bara enstaka tillstånd till skyddsjakt ges.

Förföljelsen av de stora rovdjuren i Sverige är så intensiv att utredaren Sören Ekström, en man som knappast är känd för att ta till överord, säger att situationen är bortom myndigheternas kontroll.

Med andra ord: rovdjurens öde bestäms inte av lagar och demokratiska beslut. Det avgörs i hög grad ute i skog och fjäll, av människor med gevär, fällor och gift.

På många håll är denna laglöshet socialt accepterad. Omgivningen tiger. Därför kan man befara att regeringens förslag om strängare straff för jaktbrott – hur välkommet det än är – inte kommer att göra tillvaron mycket tryggare för rovdjuren.

Kommen så långt i resonemanget är det frestande att ropa på polis. Och visst behövs ökade resurser för att bekämpa faunakriminaliteten, men allra viktigast är att förändra de attityder som skyddar dem som driver utrotningskriget.

Utgångsläget är inte dåligt. Flera opinionsundersökningar har visat att det inte finns något utbrett rovdjurshat i Sverige, inte ens i vargbygderna. Problemet är att en liten grupp oförsonliga skapar ett klimat där sans och förnuft har små möjligheter att hävda sig. Det motståndet kan inte informeras bort, det måste marginaliseras. Därför måste respekterade och etablerade opinionsbildare markera avstånd och akta sig för att legitimera hetsen.

På den punkten lämnar rovdjursdebatten en del övrigt att önska. Redan den statliga rovdjursutredningen hukar sig under aggressiviteten. Genom att acceptera tanken att varken varg eller järv ska få förekomma med livskraftiga stammar i renskötselområdet (som täcker mer än halva Sverige) kapitulerar utredningen för intoleransen och laglösheten.

Svenska Jägareförbundet vill att det ska finnas livskraftiga rovdjursstammar i landet. Samtidigt ansöker förbundet varje år om ökad jakt på lo och argumenterar nu allt mer offensivt för jakt på varg.

Detta går inte ihop. Lostammen är hårt ansatt av tjuvjakt och minskar i stora delar av Sverige. Och vi har ännu så få vargar att varje dödat djur medför kraftigt ökad risk för att stammen ska kollapsa. Det vet Jägareförbundet, men väljer ändå att ge efter för skjutglädje och fördomsfullhet i de egna leden.

Jägareförbundet använder vargrivna jakthundar som argument för sina krav. Av omsorg om sina hundar kommer jägarna inte att vilja jaga i områden där det finns varg, vilket sannolikt skulle öka den redan problematiskt täta älgstammen, argumenterar förbundets informationschef.

Det är inte fel att visa medkänsla med dem som drabbas eller är rädda för rovdjuren. Men varje jägare vet att han släpper ut sin hund på farligt uppdrag. Risken att hunden drunknar, vådaskjuts eller blir överkörd är långt större än risken att den blir rovdjursriven. Jägareförbundet borde stå upp för detta enkla faktum istället för att hemfalla till populism som spelar rovdjurshatarna i händerna.

För de renskötande samerna betyder rovdjur kostnader och merarbete, olägenheter som de hittills inte fått rimlig ersättning för. Rovdjursutredningen vill höja ersättningsnivåerna, vilket kanske kan minska frustrationen en del. Men det behövs också sameledare som vågar fördöma det omfattande rovdjurdsdödandet i renskötselområdet, istället för att ursäkta laglösheten med gamla eller nya oförrätter mot samerna.

Lars-Anders Baer, ordförande i Svenska Samernas Riksförbund, gör ett nummer av att samerna levt sida vid sida med rovdjuren i århundraden utan att utrota dem. Mot det kan invändas att det är först nu det finns snöskotrar och studsare med kikarsikten. Först nu finns redskapen för ett effektivt utrotningskrig, först nu sätts viljan att låta rovdjuren överleva på prov. Utfallet hittills är knappast en förtroendeingivande uppvisning i rovdjursförvaltning.

Att varken jägarna eller samhället i stort förtjänar mycket bättre vitsord kan möjligen vara en tröst. Fast inte för rovdjuren.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Artikeln publicerades i