Sjuttio arters skyddsängel

Sjuttio arters skyddsängel

Mammas kappkrage av blåräv är ett av hennes första minnen. "Jag sov med svansen varje natt", säger Lena M Lindén. I dag är hon vd för Nordens Ark i Bohuslän, bevarandepark för ett sjuttiotal utrotningshotade djurarter.

Skribent Peter Nilsson

Förälskelsen fortgår. I det mjuka, gosiga, särskilt i kattdjuren. Arkens stora dragplåster i år är två snöleopardungar.

Katterna är också en del av familjen Lindén. På trappan till Stora Kornös gamla folkskola slickar Sotnos tassarna i solen. Rosnos sträcker ut i gräset strax intill.

Här, tvärs över fjorden mot Lysekil, bor Lena M Lindén på somrarna, och även stundtals under övriga året.

– Och hit åker jag när huvudvärken slår till, säger hon.

Kanske ett par gånger om året, alltid efter en hyperaktiv period. Manisk, skulle en del säga.

– Min omgivning tycker ibland att jag är påfrestande. Jag kan aldrig bara vara, måste alltid göra någonting.

Det betyder stryka, ge katterna mat eller skrapa färg på den mer än hundraåriga skolbyggnaden. Exempelvis. Den som då talar med henne kan få känslan att hon är någon annanstans. Vilket är sant.

– Åtminstone delvis. Det är inte bra, jag försöker ändra på det.

Å andra sidan ligger nu chokladkakan och vetelängden bakad och klar i frysen. Bara att tina. Maken Svante, som hon som femtonåring träffade på Fältbiologernas riksmöte, kokar kaffet.

Klassrummet har blivit ett jättelikt vardagsrum, fyra meter i tak. På de vita väggarna hänger Lars Jonssons fågellitografier. Och stora oljemålningar av himmel och hav.

Stora Kornös samhälle är litet, och husen ligger tätt. Här bodde folk ännu på åttiotalet, idag är det en spökby vintertid. Vi går genom björnbärssnåren, över strandängen, bort mot havet. I viken luktar det salt och ruttnande tång.

– Där ligger säl! hojtar Lena, och riktar kikaren mot skären utanför.

Naturintresset vaknade tidiga morgnar i början av femtiotalet. Pappa skulle vittja näten, Lena var med i ekan. Blött gräs, gryningsljus och stillhet.

Några år senare: lukten av Skövdebygdens feta, svarta jord på vårarna. Pappa var med då också, på cykeltur.

När hon var tolv år valdes hon till ordförande i Skövdes nybildade Fältbiologer. I tonåren, efter skoldansen, hände det att hon slängde av sig finkläderna och drog på sig de gröna stövlarna och parkasen.

– Sen cyklade jag genom Skövdes gator ut till sjön Östen och la mig i sovsäcken.

Sångsvanarnas tunga vingslag väckte henne vid tretiden. Därefter följde några timmar av jubel och sång.

– Jag var mitt uppe i det. Fåglarna sjöng så mycket och så starkt.

För fjorton år sedan fick hon frågan. Ville hon leda uppbygget av en anläggning för att bevara utrotningshotade djur?

– Tur att jag inte var ekonom, säger hon. Då hade jag svarat nej.

Men Lena M Lindén var zoolog, en av fyrtionio personer som satsade femhundra kronor var. En stiftelse bildades. Sedan gick hon och styrelsens ordförande till banken och utverkade ett lån på tretton miljoner.

– Bankmannen hade varit på djurpark veckan före och fäst sig vid lodjuren, berättar Lena och ler. Vi fick lånet om vi lovade att hålla lo.

Först på plats var fyra borstigelkottar från Madagaskar. 1989, samma år som snöleoparden från Himalaya anlände, invigdes parken av kung Carl Gustaf. Lodjuret kom året därpå, liksom manvargen, ett långbent hunddjur från Pampas.

Hon hade visionen klar för sig. Betala tillbaka lånet, köpa loss marken från Hushållningssällskapet, få verksamheten att bära sig. Hon satsade allt.

– Det stod och vägde ett tag. Nattsömnen var dålig i början.

Men 1993 fick snöleoparden fyrlingar och Nordens Ark sex miljoner från staten för sitt arbete med att bevara den biologiska mångfalden.

Lena M Lindén talar helst om bevarandeanläggning. Alla sextionio djurarter på Nordens Ark, vid Åby säteri invid Brofjorden, är mer eller mindre utrotningshotade. Här ska de fortplanta sig och växa upp. Stambok förs för att inte anlagen ska utarmas.

Med tiden ska djuren återinplanteras i sin ursprungliga miljö. Om möjligt. Det kräver att levnadsbetingelserna först har förbättrats.

På Arken bedrivs också forskning och utbildning. Samarbete sker med enskilda forskare, främst från Göteborgs universitet.

Men Nordens Ark är även en djurpark. Här förevisas djur i fångenskap mot betalning.

– Till slut kommer vi bara att bevara det vi älskar och bara älska det vi känner till. Och vi kommer bara att känna till det vi lärt oss, citerar hon Baba di Om till parkens försvar.

Mötet med djuren. Så ska en opinion för räddande byggas. Den som besöker parken informeras. Här finns texttavlor och guider. Varför är djuren är hotade? Vad görs? Vilka är utsikterna?

De finns som ser bevarandeideologin bara som smink över business.

– Men allt eventuellt överskott går tillbaka till verksamheten, säger Lena M Lindén.

Å andra sidan försörjer sig femton personer här, plus ytterligare femtio på sommaren.

Men visst skiljer sig Arken från de flesta vanliga djurparker. Djuren har så stora hägn att besökarna ibland blir besvikna. Är det manvargen som skymtar därborta?

En del djur visas överhuvudtaget inte. Pilgrimsfalkarna, till exempel. De föds upp och planteras ut.

Det finns också en anda av antikommersialism på Nordens Ark. Det är sparsamt med försäljning, och den som sker, till exempel av souvenirer, har kvalitetskrav på sig. Personalen blev förvånad när Lena M Lindén lät det nya varghuset rymma även ett fik.

– Jag har nog överdrivit litet förut, säger hon. Men jag vill att Nordens Ark ska uppfattas som seriöst.

120 000 människor kom hit ifjol. Mest är det snöleoparden som lockar, och dess släkting amurleoparden. Liksom den nordiska vargen. Den kan beskådas genom kaffeserveringens stora glasväggar mot hägnet.

Men här finns många mindre spektakulära arter. Grönfläckig padda, exempelvis. Och vitryggig hackspett, i ett projekt tillsammans med Naturskyddsföreningen.

Ingen djurart kan ännu sägas ha räddats från utrotning genom just Arkens insatser. Men Lena hävdar att till exempel den skära duvan inte längre skulle existera om den inte tagits om hand om på liknande sätt av Jersey Zoo, på kanalön mellan Frankrike och England.

– Vi gör viktiga insatser för vitryggig hackspett, pilgrimsfalk, grönfläckig padda, fjällgås och järv. För deras möjlighet till överlevnad i Sverige.

Det har gått trettiofem år sedan Lena M Lindén var med och skickade ölburkar till dåvarande chefen för naturvårdsverket, Valfrid Paulsson, i protest mot engångsförpackningar. I dag får hon utlopp för sitt livsengagemang i jobbet.

– Jag har en allmännyttig inställning, säger hon. I ett renodlat kommersiellt företag skulle jag känna mig falsk.

Lena flänger runt. I världen – i samarbetet med andra djurparker. I Sverige – och träffar ministrarna för jordbruk och miljö och tjänstemän inom verken. Värvar nya sponsorer och håller kontakt med gamla.

Målen från starten har förverkligats. Arken bär sig. Pengar kommer in från stödmedlemmar, sponsorer och enskilda givare, från inträden och evenemang som studiedagar och vargkvällar. Men likviditeten är dålig och Lenas nattsömn ännu inte helt lugn.

Ny för säsongen är lantgården med gamla nordiska lantraser, byggd i trä i form av ett nordiskt skepp.

– Den har nog bidragit till att publiken ökade med trettio procent i sommar.

Nästa steg är en forsknings- och utbildningsdel med övernattningsmöjligheter.

På jobbet och hemma styr hon och ställer. Thatcher kallas hon inom Svensk Djurparksförening. Lena M Lindén beskriver själv sitt kontrollbehov som ”ganska stort”.

Men klipporna på Stora Kornö ligger där de ligger. Vågorna slår mot stranden, helt utan Lenas medverkan. Hon kan bara sitta och se på.

– Det är kanske därför jag blir så lugn härute, säger hon. Naturen rår jag inte på.

Tankarna kan flyga. Vad finns bortom universum? Det påstås ju ta slut. Jorden, en liten, liten flis.

Naturen är ju inte bara katter, även om de tillsammans med fåglarna är Lenas favoriter. Det är själva livet, det ständigt och överallt pågående, hon fascineras av. Myllret.

Men också av den rosafärgade graniten. För Lena är den inte bara vacker, hon kan det där om magma och fältspat också.

– Jag läste geologi av nyfikenhet, säger hon. Varför ser stenar olika ut? Det har berikat livet att veta.

Sälarna har hävt sig i. Nu sitter ett gäng skarvar på klippön. Segelbåtar passerar i rännan till Byfjorden.

Vi går tillbaka till byn, och hamnen med de gamla sjöbodarna. Lenas lilla plåtbåt med utombordare väntar, en fyrtaktare för miljöns skull.

Resan till direktörsjobbet börjar med tio minuter saltstänk.

Stiftelsen Nordens Ark har postgiro 90 04 06- 0.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Peter Nilsson
Artikeln publicerades i