Få syn på Vänern

I höstas höll Vänern på att svämma över alla bräddar. Då blev sjön synlig, fick rubriker. Annars är detta mäktiga stycke svensk natur märkvärdigt undflyende och anonymt. Joar Tiberg har gjort ett försök att få syn på Vänern.

Artikel 2001-1 Joar tiberg

Nånting borde man väl kunna få ihop om detta. Om att sitta här, mitt här, i den stora sjön, med natten lutad mot väggarna. Nånting i stil med "nu andas Vänern", eller här "mitt i Vänerns öppna hand", eller öga ... Nånting.

Jag sitter mitt i Vänerns stilla, simmande öga.

Nej, det går ju inte.

Men nåt om det sista dagsljuset som sögs upp i vattnet, när jag var nere vid strandkanten en runda. Ett knippar låg därute, en ljus, en mörk. Sa inget. Kungsfåglarnas ljusa härvor av läten i ryggen …

Nej, inga bilder, att ta på det med, att röra vid det med, bara se ut, bara sitta och … se på det.

Jag är här. Jag vill hit.

Det liknar rädsla.

Det konkreta: tack och lov för det. Vänern: innanhav i Dalsland, Värmland, Västergötland, Europas tredje insjö, 5 893 kvadratkilometer, 150 km långt 81 km brett. Jag sitter där mitt i, Lurö skärgård. Här gick pilgrimsleden mot Nidaros en gång förbi, den riskfyllda. Den trygga gick längs östra stranden. Här över öppet hav gick den snabbare, och farligare, upp över Lurö, in i munkarnas kloster här, för vila och mat, bön, och vidare upp mot Värmlandsnäs. Man kunde överraskas av skitväder här, stormar.

Det kan man än. Men inte i natt. I natt är kav lugnt.

På horisonten glider de overkliga jättebåtarna från Skoghalls pappersfabrik förbi. Det är tyst. Och det är svart, milt.

27 meters medeldjup.

21 685 öar.

Sju skärgårdar.

Större delen av området består av gamla järngnejser och graniter, bildade för 100 miljoner år sedan. Sveriges urberg.

Största djup: 106 m.

Total strandlängd: 2000 km.

På västsidan breder gammal sjöbotten ut sig, stora arealer, svarta gårdar, mil efter mil av jordmörker. Gammal makt. Nån vindmölla. Svinstallar.

På östra sidan finns platåbergen, Kinnekulle, och däremellan de låga markerna ut mot Spiken, Läckö, ärtodlingar, plana åkrar, otäckt, nåt från amerikanska sydstaterna, femtiotal den vidsträcktheten, tystnaden, landskap för lynchningar.

Och Läckö slott - en vit spik i Vänerns buk.

Där mitt i sitter man. Och det ska handla om vad detta är eller kan vara.

Men det är bara så milt.

Det är otäckt.

Det är nånting som inte stämmer.

De kom plötsligt, som Egyptens gräshoppor, en solförmörkelse, ett mörkt åskmoln av fågel bara, slog ner överallt, på skären, klipporna, i sina svarta kappor, buteljformade kroppar, reptillika, elaka …

Det ljusnar. Jag går över ön, i kungsfåglarnas tjatiga läten, jag har möte. Ur det grå vattnet kommer Bengt Örnvalds ombyggda stålkutter glidande, på slaget åtta, som avtalat.

Vi går ut mot Hököflagan, norr om Store Bratt, ut i det milda. Vi ska se efter några skötar.

- En så här mild höst har man inte upplevt under hela 1900-talet, säger Bengt Örnvald. Det är hans teorier som har fått mig hit. Vi ska tala om skarven.

Jag har läst lite, hört mig för, om laxen som sägs gå annorlunda vägar nu, om motsättningar, om tjänstemännen på Fiskeriverket som försöker med begränsningar, kvoter, men fiskarna är "ganska starka", om guldrusch efter rommen, om anställda rensare, trålare, om industri.

Vi går ut på Hököflagan, sjön ligger på, det gungar rätt kraftigt, slår. Skötarna ligger på tjugotvå meters djup. Fem stycken, sextio meter långa, trehundra meter skötar. Maskorna ligger på mellan 16,7 och 17 millimeter. För åtta år sen gick det 24 löjor ungefär på kilot. Dimensionerna på maskorna var större. Idag går det över fyrtio på kilot. Dimensionen på maskorna har krympt. Man tar av återväxten ...

När de fick tvåhundrafemtio kilo per sköte tyckte Bengt Örnvald att det var ungefär lagom.

- Då var de lättast att handskas med.

Vad var det som hände?

"Storskarven häckar inte i Vänern men översomrande exemplar påträffas ofta i ytterskärgårdarna. På höstarna brukar det vara lätt att få syn på de spöklika fåglarna som brukar samlas på fyrarna i flockar på 10-15 och sitta som en svart sorgkant runt fyrens övre del." (Thunberg: Skärgårdar i Vänern)

- Mer än varannan sjöfågel är skarv, hojtar Bengt Örnvald. Och sen kommer hatet, skarvhatet, det jag undrat över. Och det är självklart enkelt att raljera över, göra sig lustig över, garva åt. Nu kommer det, och det är inte roligt att lyssna på, ändå är det bara lite, uppvärmning jämfört med om ett dygn, nere på Spiken, Kållandsö. Det som kommer därnere ska vi bara inte tala om, inte än. Då ska jag bli rädd.

Bengt Örnvald blir man inte gärna rädd för. Han ler ofta. Han är femtiosex fyllda, så femtiosju år har han varit ute här, säger han.

- Minst femtiosju år har man gått ut efter siklöjan. Han drar i reglaget som får den orange plasttrumman att rotera och dra upp sköten ur djupet. "Bara slom", och löjhuvuden utan kroppar. "Den har varit här, ätit allt, han sliter ur dem allt och äter."

Det var tidigt i somras det där mörka molnet kom, invasionen. Han håller på att tappa tålamodet. Han får knappt ihop till dieseln längre. Men vad ska han göra? Det är svårt att låta bli att gå ut, efter alla år. "Man måste ju ut och känna ..."

Den sista sköten far upp, den är helt tom. "Inte ett fjäll lämnar han kvar." Vi går mot land, ett par skarvar håller oss under uppsikt, tunga bukar, och Vänern är grå, vi rundar Stånguddens gamla fyrplats, och lägger till. Lite villrådigt frågas det om man ska äta, "ändå ...?"

Vi sätter oss under regnskyddet på bryggan och tuggar bröd. En flock skäggmesar slår ner i vasskanten. Ett tiotal, deras svarta skägg som syns så otroligt. Och ingen duvhök kommer.

Men Bengt Örnvald sa nåt om den, då, när vi satt där, höken, att han tycker det är "finare att se en hare sitta och tugga på ett grässtrå än att se en duvhök sitta och dra inälvor ur en hare ..." Han har levt härute i hela sitt liv och han tycker att de som bestämmer har kommit för långt bort från naturen. "Det syns många tecken på det."

Han har nåt lite knepigt att säga om det mesta, Bengt Örnvald. Men mest av allt har han att säga om skarven, eller minst. Skarven bara hatar han. Med hela könet.

"Det finns ju inga fördelar me-én, för han är ju inte ens fin och titta på"... Och allt är en persons fel. Den där Bengt Berg, "det är han som har dragit hit hela den här skiten." Han ville ha hit dem, på trettiotalet la han skarvägg i hägerbon. Att en person kan ställa till sån skada, säger han. "Där ser man, vad som händer när det kommer in det som inte hör till naturen."

Igår hade han en niotaggare i trädgården. Den stod där och åt ur äppelträdet, utanför köksfönstret, i all ro.

- Det har blitt för mycket folk som kommit för långt ifrån naturen som sitter och bestämmer.

Bengt Örnvald har inte kommit för långt bort.

- Skjut bort de som har onaturligt beteende och låt de andra vara så blir det nog bra. Och när det gäller skarven finns det bara ett att göra.

- Det är bara att vaxa äggen, då ruttnar de. Det är bara det.

Det finns de som säger att de tomma skötarna beror på nåt annat, som talar om 16,7-millimetersgarnen, om de snabbgående båtarna nere på Spiken, som jagar fisk, om förmögenheter som drogs in under nittiotalet och som ingen jäkel tycks veta var de ligger och tiger nu. Det finns de som säger att skarven är en skärm att dölja ångesten bakom, en behändig liten svart en att stoppa ner alltihop i, de snabbgående båtarna, den förunderligt milda hösten, ozonhålet, trålarna och de tysta förmögenheterna ... alltihop.

De håller på med ett projekt, Big Lakes, i morron ska han på möte nere i Lidköping, det är lite suddigt, men man har fyra stora sjöar, i Norge och Finland och Estland, man träffas, man har fått pengar, 1,4 miljoner Euro, för att slå upp skyltar, bensinpengar för möten, stenciler, Big Lakes, man ska locka turister, "bygga upp nätverk", man ska se vad kulturen kan göra ... Bengt Örnvald sitter med. Människor ska få syn på Vänern. I morron ska de ha möte.

I morron ska jag själv ner till Lidköping, och upp till Spiken, ska dit och stå en stund under skuggan från Läckö i den svaga morgonsolen, hämta andan, den milda vinden. Jag ska köra runt och leta efter ett gammalt hemman, längs eländiga grusvägar som leder ingen vart, ett litet hemman, som han som var min morfars far ska ha lämnat, en gång i seklets början, en liten skärva i den stora drömmen om Norrland, runt förra sekelskiftet. Jag ska inget hitta, många vill prata, men inget litet hemman i en skogskant ska jag hitta, och inga rötter ska jag känna, ingenting alls. Och svårt ska det vara att ens försöka bli sentimental ... Inte av det som kommer sen heller. En vit stadig plastbåt gled in mot Spikens betongkaj. Jag hade just klivit ur bilen. Jag klev fram till kajkanten. En sa:

- Vi måste åka ut och skjuta den jäveln. Vafan ska vi göra? Kom med ut och se. Du har laxar, så här stora hål i. Precis före ljusningen måste man vara ute, jag hann inte idag. Det är på kvällen vi måste skjuta den jäveln. De kommer och dyker ner, som ett herkulesplan ... De är smarta. Jag har fått allt i näten, till och med lom, men aldrig en sån där svart jävel. Fy fan - jag är desperat. Jag äger ingen bössa, men nu måste jag. Det är ju så enkelt, ta tio jägare, så är det ju gjort. Ta militären, ta trehundra man, annars tar vi lagen i egna händer. Finnarna har skjutit, ryssarna har skjutit, jorden utarmas ju på ett eller annat sätt, vi får väl bli fabriksarbetare, som alla andra. De är värre än råttor. Men man vet ju inte, det här vädret som är ... Är det framtiden vi ser?

Jag står en stund efteråt, på en bergknalle ovanför de tillbommade fiskebodarna, sommarcaféerna, står och andas en stund av den milda morgonbrisen. Lämnar Spiken sen, ut ur Läckös skugga. Den svaga solen över axeln, förbi kyrkan, ett gärde med bilar, det är högmässa, förbi Missionskyrkan, en åker bilar till.

"Genom det eviga spelet mellan uppbyggande (oftast endogena) och nedbrytande (ofta exogena) krafter har även Vänernområdet fått sin nuvarande karaktär ... Vi kan ställa oss på ett högt berg, t ex stupet av Halleberg och konstatera resultatet. Vi ser åt norr och nordväst Kroppefjälls blånande rygg, de dalsländska bergen och anar spricklandskapet där bakom. Andra berg har vi närmare oss: Dalbobergen i väster, Vänersnäskusten och höjderna på Kålland i öster och nordöst och över horisonten lyfter sig som en kägla Kinnekulle. Nedan för oss är det slättland. Åt öster västgötaslätten, åt väster Dalboslätten. Söderut bryter sig Älvdalen och Göta älv vägen genom ett spricklandskap ned mot Västerhavet." (Hallbäck: Vänerns stränder - utblickar)

Går det att förstå ett landskap? Går det att se det? I natt tror jag inte det. Vänern har ingenting att säga mig. Jag har ingenting att säga Vänern. Jag ser den inte, och inte den mig. Jag är en visitor. En möjlig brukare.

Annars har Vänern mycket att berätta, om de stora skogarna på västsidan, Dalslands djupa tystnad, om vattenleden upp till Säffleslussen och Arvika, och bergen, bergen! Kinnabergen, Storkasberget, och bergen bortom Älgå och Glava. Det finns så mycket.

Men se det? Nej.

Jag har åkt runt den, åkt över de gamla sjöbottnarna. Där bor människor. Det är svart som synden, och tyst. Långt mellan gårdarna. Mycket dräneringsarbeten på åkrarna. Det var sommaren, allt regnet, man talar om ett nytt klimat, mildare, regnigare. Fler och fler talar om det. Man förbereder sig, dränerar åkrarna.

Och det ska bli värre. Ingen ska ta sig ut på de där åkrarna, maskinerna ska sjunka ner, EU-bidragen ska frysa inne ... De där eländiga dräneringsarbetena ska inte hjälpa. Regnen ska komma och komma, oupphörligt, i två månader. Vänern ska stiga, en meter, två meter, tre meter ... Och det ska uppstå nya marknader. Uppe i Arvika ska Sten-Magnus Kullberg få besök av engelska översvämningsexperter, en hel delegation ska ramla in. Sten-Magnus Kullberg ska guida experterna runt Arvika och förevisa ett nytt vapen i kampen mot vattnet, mot det nya. Översvämningarna tilltar i hela Europa, Devon och Cornwall är hotade när de engelska experterna rasar in för visningen av Aqua Barrier, en ny plastkonstruktion, svenskt patent, bättre än sandsäckar, flexiblare. Besöket ska arrangeras av Exportrådet.

Ja, det ska rulla på, det ska det alltid. Vadarstövlar ska bli den stora idrottsartikeln, man ska sälja hemskt med vadarstövlar. Kyrkogårdschefen i Arvika, Ragnar Jalkenäs, ska vara lite bekymrad, för det här hade han aldrig trott. Inte på hans kyrkogård med anor från 1200-talet. Åttahundra gravar under vatten, krematoriet på knä i gyttjan ... Det hade han inte trott.

Men än så länge är det lugnt. Jag står och glor ner i slussbassängen i Säffle, och det är så stilla.

Men om några veckor ska det vara ett skådespel, det ska spruta ur dammluckorna, uppe i Arvika man ska rulla ut gamlingar från servicehemmen, gatorna ska vimla av soldater, pumpar ska gå dag och natt, eländiga små pumpar, och vattnet ska bara fortsätta att komma, inta stan genom dagvattenbrunnarna, in över kyrkogårdar och bensinstationer ... hemvärnet ska jobba dygnet runt och fredagen den 26 november ska kungen landa, ihop med Carl Philip, "hertigen av Värmland". Kungen ska stå i strandkanten i stövlarna omgiven av stans journalister och säga att "som jag ser det är det en naturlig händelse", och alla ska bli glada, åtminstone om man får tro kommunchefen Gunnar Tideman, som ska utbrista: "Det är oerhört värdefullt för oss. Både för kommuninnevånarna och för alla som sliter med det här att få känna stödet och omtanken från kungafamiljen." Halva Lurö ska försvinna under vattenmassorna, 100 hektar av Bengt Örnvalds skog.

Och efter kungen landar statsministern, han ska landa den 27, och vada runt med kommunalrådet i gummistövlarna, förbi Konsum och den utrymda Försäkringskassan. Han ska säga att "sett till vad som händer världen över anser jag att detta är en konsekvens av växthuseffekten". Så ska han säga, och det vill ingen höra på, "kungahusets stöd känns väldigt viktigt nu", säger kommunchefen Gunnar Tideman. Det är det viktiga, kungens stöd och omtanke uppifrån Drottningholm. Hertigens omtanke.

På de borgerliga ledarsidorna ska man kunna ana en undran, mellan raderna, om vi inte ska ta och byta ut dem nu, är det inte dags för kung nu, en stark man ...? När vattnet bara stiger och stiger, när liken simmar omkring på kyrkogårdarna, om det inte är dags då, för nån som tar över, en kung, igen?

Men nu står jag och ser ner i den stilla slussen i Säffle, ner i den tysta vattenytan, en vallgrav där transporterna gick, upp mot Norge. Långt, långt in i landet, upp i skogarna, mot bergen ...

Ett långt minne finns där, det är vikingarnas led, och jag känner det inte. Jag känner inte pilgrimerna heller, som färdades över Lurö på sin väg mot Nidarosdomen. Och Vänern hittar jag inte, den vinkar nån gång, senare från Kinnekulle, där ligger den. Men jag förstår den inte, vad den är. Jag besöker. Hej, hej.

Men ett sträck gäss gick över Hindens rev, det såg jag. (Och det var nånting i deras röster, nånting mjukt, en mjukhet.) Annars tyst, inget alls. Kungsfåglarnas härvor bara, deras ljusa tinglande läten överallt, så fort man stannar, stiger ut.

Och utanför Mariestad blommade rapsen gul ... ett stort fält, 21 oktober 2000.

Jag sa inget. Orkade inte. Tittade bort.

Svängde av vägen lite senare och satt i den stupande solen, 17 grader Celsius, E20 sjöng. Och det skrek av nånting, men tyst, det växte. Överallt växte det, blommade. Och där kan man gott sluta. Jag breder mackor, dricker ljummet termoskaffe, i ryggen höjer sig Tivedens skogar, därifrån är jag en gång.

Och över en flik av Vänern såg jag ett hundratal tranor skruva sig upp på termiken, skrika och skruva sig upp på termikens spik, upp, upp, och så ger en av dem signal, de samlar sig i ploglinje, och försvinner bort över den stupande varma solen och då kommer jag att tänka på nåt annat: på vad Bengt Örnvald sa därute på Hököflagan. Han sa "minst". "Minst" femtiosju år hade han gått ut efter siklöjan.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.