Med ord som doftar skog

Det går ett doftspår genom Kerstin Ekmans författarskap. En vittring som må bli svagare i vissa böcker, men som alltid kommer tillbaka. Det luktar skog.

Artikel 2001-2 mats ottosson

Man kan utan problem följa barrskogsdoften i Kerstin Ekmans författarskap åtminstone från 1963 och deckaren "Dödsklockan" - fram till den jämtska romansviten "Vargskinnet" hon just nu skriver.

Men egentligen började det förstås ännu tidigare.

Kerstin Ekman föddes 1933 i en av STALs arbetarbostäder i Finspång, några år innan hennes pappa fick första verkmästarjobbet och påbörjade den resa han senare avslutade som fabrikör i Katrineholm. Men Kerstin Ekman kände sig aldrig som en klassresenär. Inte ens som medpassagerare. Snarare som ett kolli.

Men det där doftspåret av skog, det fanns där tidigt. Och det bröts aldrig.

- Mitt allra första minne är rötter, säger Kerstin Ekman. Granrötter.

- Mina föräldrar hade en stuga vid en liten sjö och det var väglöst sista biten. Jag var för liten för att gå den smala stigen med alla rötterna. Så pappa gjorde en kärra på STAL. I den drog dom mig till stugan. Jag kan se dom där granrötterna guppa framför mig än idag.

- Mina föräldrar, dom var så ... lyckliga där. Jag får väldigt starka känslor av barndom när jag känner barrskogsdoft.

Nu går vi längs en annan stig, ner mot en annan sjö, sextiofem år senare. Tolvåriga norrlandsspetsen Silva (latin för skog) försvinner med nosen som en plog i en rådjurslöpa.

I 24 år bodde Kerstin Ekman i Valsjöbyn i norra Jämtland, men efter två hjärtinfarkter kände maken att det var dags att flytta söderut. Kerstin Ekman förstod, men det var med sorg i hjärtat hon gav sig av. Ända tills naturen runt det nya huset här i norra Uppland öppnade sig för henne. Där fanns något att bygga en ny tillhörighet kring. En doft av gran.

Naturen som ställföreträdande rötter. Något att höra hemma i, oavsett var.

- Jag tycker jag har ett ganska stumt seende när jag är i stan. Till och med här i huset - utom när jag är i städtagen förstås. Men när jag går ut i skogen, då skärps sinnena, då ser jag verkligen.

Språket är lyckligt av namn. Jag minns inte vem som skrivit så, men raden kommer för mig när jag läser Kerstin Ekmans romaner. Där finns en exakthet och en namnglädje som får naturskildringarna att leva. Där klättrar dvärgnäbbmusungar, där blommar stinknäva och ormbär, där simmar örsnorrar i bäckarna.

Hon skriver i en tradition som går tillbaka ända till Linné.

- Och som Harry Martinson var krönet på. Jämfört med honom är vi andra bara klåpare och pappslöjdare, säger hon.

Hon ser sig inte gärna som naturskildrare. Men i hennes böcker finns ett återkommande försvar för den natur som den moderna människan gjort sig oberörd av.

Naturen är inte bara ett råvaruförråd. Den är större än så. Den är inte bara ett ändamålsenligt ekosystem. Den är större än så. I Rövarna i Skuleskogen från 1988 säger huvudpersonen Skord:

"Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå - då blir det någonting över!"

Jag har mött åtskilliga människor som använt sig av just det citatet för att sätta ord på någonting de själva känner inför naturen - hur rationella och ateistiska de än är för övrigt.

Det blir någonting över. Någon skulle kunna sätta musik till det och det skulle bli en modern psalm.

I senaste romanen, Urminnes tecken, beger sig Kerstin Ekman åter in i skogen, till dom som inte är folk, inte djur. Dom med hundögon och ett språk som låter som porlande bäckvatten.

Boken utspelar sig i samma landskap som romansviten Vargskinnet, i skuggan av fjället Giela ovanför sjön Svartvattnet. Längre ner i skogslandet ligger stenblocken luggade och kala på hyggena. Bara uppe i Sparade skogen närmast fjället finns de hundögda ännu kvar, men de håller på att tyna bort, de är snart bara sus och väta.

Det är en vacker berättelse om det som håller på att försvinna från en natur som blir allt mer kontrollerad och bestämd av människan. Jag hade gjort mig en bild av hur Kerstin Ekman satte sig för att skriva i en upprördhet över att det finns så få riktiga skogar kvar, skogar där rynkskinn och småfolk och mystik kan rymmas. Så fel man kan ha. Eller, sådana tankar fanns under arbetets gång, men boken skrevs för att läsas av en enda människa: Kerstin Ekmans make.

Medan de fortfarande bodde i Valsjöbyn hade han bjudit på ett skogsskifte uppåt fjället. Riktig gammelskog, lavrik och vild.

- Han blev lite ledsen när han inte fick köpa det. Så jag tänkte att jag skulle skriva en berättelse om den där skogen och ge honom. Man kan ju uppleva en skog på andra sätt än att äga den.

Men berättelsen blev allt längre och när maken till slut fick läsa propsade han på att hon skulle visa den för sin förläggare. Så skedde och boken kom ut. Sagolik. Och med en stark doft av skog.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.