Dollar bakom USA:s avhopp

Miljörörelsen i USA satsade sju miljoner dollar i kampanjbidrag i höstens val. Gas- och oljeindustrin pumpade in sextiofem miljoner. Nu byter USA kurs och kliver av från klimatförhandlingarna.

Artikel 2001-3-4 hassi norlén

Under valkampanjen förra året lovade USAs fyrtiotredje president George W Bush att kämpa mot globala klimatförändringar och skära ner koldioxidutsläppen. I sitt tillträdestal i januari nämnde han inte miljö eller klimat med ett enda ord. Och i slutet av mars tog USA aktivt avstånd från bevisen för växthuseffekten och dödförklarade Kyotoprotokollet.

Efter åtta år av relativt starkt miljöstöd under Clinton har ett nytt kapitel öppnats i USAs miljöpolitik. Redan första veckan vid makten kastade Bush-administrationen ut demokraternas syn på global klimatförändring. Strax efter bad presidenten de övriga länderna inom Kyotoprotokollets förhandlingsgrupp att skjuta på de planerade förhandlingarna ett par månader eftersom "misslyckandet i november visar att alla parter kan må bra av lite extra tid att gå igenom sina egna riktlinjer …". I mitten av mars dödförklarade man till slut Kyotoprotokollet.

I ett brev till senaten i början av mars förklarade presidenten sitt ställningstagande. "När Kalifornien redan drabbats av energibrist och de övriga västliga staterna oroar sig för energipris och tillgänglighet inför sommaren så är det viktigt att vi inte vidtar åtgärder som skadar konsumenterna."

Att rädda världen får inte kosta pengar, och framför allt får det inte påverka USAs välstånd. Och det får inte vara orättvist! Det är inte bara de industrialiserade länderna som ska vara med och jobba. Enligt presidenten är Kyotoprotokollet "orättvist mot Amerika. Det undantar åttio procent av världen, inklusive stora befolkningscentra som Kina och Indien, från att delta."

Det är i och för sig sant. Men det är också sant att USA, med fyra procent av världens befolkning, står för närmare en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp, drygt fem miljarder ton per år. Det motsvarar nästan tjugo ton per innevånare, ungefär sextio procent mer än tvåan, Kina. Enligt vissa uppskattningar kommer de amerikanska utsläppen att öka med dryga trettio procent till år 2010 jämfört med värdena från 1990.

Obalansen är monumental, USAs huvudroll är odiskutabel. Det borde mana till ödmjukhet och en vilja att ta tag i problemet tillsammans med resten av världen. Vad är det som hindrar USA att agera så?

Ett svar kan sökas i den intrikata maktfördelningen mellan presidenten, kongressen och högsta domstolen, som en gång konstruerades för att ge stabilitet. Men systemet kan lika gärna beskrivas som trögt, framför allt som den politiska makten i dag i princip är delad 50/50 mellan republikanerna och demokraterna. Att få till klara majoritetsbeslut i kontroversiella frågor är svårt.

Den invecklade maktbalansen ger också grogrund för ett politiskt rävspel. Lobbying är en storindustri som omsätter hundratals miljoner dollar per år. Det finns flera tusen registrerade lobbyister bara i Washington, och de representerar allt från läkare och pensionärsgrupper till utländska regeringar och religiösa samfund, samt inte minst hundratals miljöorganisationer av olika slag.

Enligt Joseph Mendelson, jurist vid International Center for Technology Assessment (ICTA), en fristående organisation som granskar hur modern teknik påverkar vårt samhälle, handlar politiken mycket om snabba pengar.

- Om du sitter i kongressen och vill bli omvald efter två år måste du få in mellan tre och fem tusen dollar till din kampanjfond varje dag. Då är chansen kanske lite större att du lyssnar på den som ger dig tusen dollar än på någon som inte ger dig pengar, menar Mendelson.

Och pengarna finns framför allt inom storindustrin, som på kort sikt kan dra stor nytta av slappa lagtexter och utsläppsregleringar utan tak. För en liten miljöorganisation utan stora summor pengar att skänka bort blir det däremot tufft.

- Bara att bryta genom bruset kräver stor möda. Att få upp en fråga bland de tjugo största är en enorm process, förklarar Mendelson.

Olje- och gasindustrin har pumpat in över hundra miljoner dollar i politiska kampanjer de senaste tio åren. Av de närmare sextiofem miljoner dollar som satsades under förra årets valkampanj hamnade cirka sjuttiofem procent på den republikanska sidan, som av hävd är mer industrivänlig i miljöfrågor. Miljörörelsen gav sammanlagt sju miljoner dollar i kampanjbidrag, och satsar årligen mindre än fem miljoner på lobbying.

Men lobbying handlar inte enbart om pengar, utan även om att övertyga genom fakta. Man "lobbar" även i ordets rätta bemärkelse. När kongressledamöterna går genom lobbyn för att rösta fångas de upp av miljögrupps-, energibolags- och affärslobbyister. Liz Hitchcock, språkrör för organisationen US PIRG (Public Interest Research Group) i Washington DC, talar om möjligheten att gå fram till en kongressledamot på väg till en omröstning och säga: "Kongressman Johnsson, kan jag få några minuter av er tid för att tala om den här viktiga frågan?"

PIRG arbetar för att utbilda och presentera fakta i miljöfrågor. Det handlar om att få politikerna att genomskåda ibland absurda påståenden som backas upp av privata intressen och tjocka dollarbuntar.

- Om man upprepar en vandringssägen ofta nog blir den till slut sanning, säger Liz Hitchcock. Under 1997, när vi kämpade om lagstiftning för renare luft, släpade ett antal industrilobbyister omkring en utegrill uppe i kontoren på Capitol Hill.

Man poängterade att om de nya regleringarna kring ren luft drivs igenom så kommer ni inte att få grilla på bakgården längre, och inte heller köra er gräsklippare.

Miljöregleringarna skulle alltså gå så långt att de inkräktade på individens frihet, den heligaste av amerikanska kor. Då blir det stopp, trots att det amerikanska samhället går en svajande balansgång mellan personlig frihet och begränsade resurser. Under vintern drevs detta till sin spets framför allt i Kalifornien där man nådde en återvändsgränd i energiförsörjningen med elavbrott i starkt industrialiserade områden som följd. Slutsats: USA behöver mer energi! Det går inte att skära ner på produktionen genom utsläppsregleringar.

Denna nationella energikris, ett hot mot det amerikanska välståndet, blev ett av de starkaste argumenten mot att sätta tak på industrins koldioxidutsläpp, ett av de vallöften som Bush nu brutit med förklaringen att hans kampanjlöfte "var ett misstag eftersom koldioxid inte är klassad som förorening inom the Clean Air Act." Kraftverken ansvarar för närmare fyrtio procent av USAs totala koldioxidutsläpp.

Kolindustrins lobbyister har gjort ett gott arbete. Den nya administrationen har i ett slag tagit avstånd från de två viktigaste verktygen för att kunna kämpa mot globala klimatförändringar - Kyotoprotokollet och inhemska utsläppstak. Någon ny energi- och klimatpolitik har ännu inte setts till.

Fast globala klimatförändringar är fortfarande något som president George W Bush "tror är viktiga frågor."

Sannolikt kommer en del av de andra runt förhandlingsbordet i Bonn om några veckor ha svårt att ta det budskapet på allvar.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.