Frostigt förhandlingsklimat

I höstas slutade det i sammanbrott. Sedan dess har temperaturen i klimatförhandlingarna sjunkit flera grader. Inför Bonnmötet i juli är det frostigare än någonsin, samtidigt som prognoserna om global uppvärmning blir allt säkrare.

Artikel 2001-3-4 mats hellmark

I november förra året möttes miljöministrar, diplomater och tjänstemän från över 180 länder i Haag för att fastställa tolkningen av 1997 års internationella klimatavtal: Kyotoprotokollet. Oklarheterna skulle redas ut och det internationella samarbetet skulle kunna börja.

Bara att få Kyotoprotokollet till stånd hade tagit fem år av hårda förhandlingar efter att FNs ramkonvention om klimatförändringar fastställts i Rio de Janeiro 1992.

Kyotoprotokollet innebär en femprocentig sänkning av industriländernas samlade utsläpp av växthusgaser mellan 1990 och 2010. En nivå som är långt ifrån så ambitiös som varningssignalerna från expertpanelen IPCC motiverar, men ett första steg.

Minst 55 länder måste ratificera (godkänna) protokollet för att det ska träda i kraft. Dessutom måste avtalet ratificeras av länder som tillsammans står för minst 55 procent av industriländernas utsläpp.

Trots två veckors intensivt manglande slutade Haagmötet i sammanbrott, i första hand på grund av motsättningar mellan EU och den USA-ledda paraplygruppen (mer om grupperingar i klimatförhandlingarna på sidorna 40-41). Konflikten handlar om flexibla mekanismer: synen på handel med utsläppsrätter och möjligheten att få tillgodoräkna sig kolsänkor, lagring av koldioxid i skogs- och jordbruksmarker.

EU hävdar att huvuddelen av utsläppsbegränsningarna måste göras på hemmaplan och inte genom handel med utsläppsrätter eller projekt i utvecklingsländer. Paraplyländerna vill inte se sådana begränsningar.

EU är också betydligt mer restriktivt till att låta länder tillgodoräkna sig utsläppsminskningar med hjälp av kolsänkor.

Det finns också delade meningar om hur det framtida övervaknings- och sanktionssystemet ska se ut.

Efter kollapsen kritiserade miljörörelsen främst USA och paraplygruppen, men det fanns också organisationer som menade att EU-linjen varit för tuff. Utsikterna att få till stånd en uppgörelse skulle bli svårare efter den nye presidentens tillträde, menade de.

I mars tog också den nye amerikanske presidenten George W Bush avstånd från Kyotoprotokollet, bland annat på grund av att han ansåg att kraven på USA är orättvist höga (mer om den amerikanska positionen i artikel på sidan 52). Avhoppet utlöste en internationell våg av kritik och har gjort förutsättningarna inför klimatmötet i Bonn i juli än osäkrare. USA är den i särklass största utsläpparen, men det är möjligt att få till stånd ett avtal även utan landets medverkan. Det förutsätter dock att flera av de andra länderna inom paraplygruppen skriver under.

Inom paraplygruppen har reaktionerna på Bushs ställningstagande varierat. Australien och Kanada har visat viss förståelse. Nya Zeeland och Norge vill arbeta vidare med Kyotoprotokollet, även om Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckt oro över de ekonomiska konsekvenserna av en överenskommelse utan USA. Japans miljöminister Yoriko Kawaguchi arbetar aktivt för att få tillbaka USA i processen. Hon tror att USA fortfarande kan påverkas till att skriva under avtalet.

EU har klart visat att man vill gå vidare med Kyotoprotokollet. I en debattartikel skrev Sveriges statsminister Göran Persson och EU-kommissionens ordförande Romano Prodi: "vi har helt enkelt inte råd att låta den nya amerikanska ståndpunkten leda till ett dödläge. Om Bush-regeringen anser att de amerikanska målen satts alldeles för högt är detta inte något argument för att förkasta hela avtalet."

De 37 medlemmarna i förhandlingsgruppen Aosis (Associationen av små ö-stater) har uttryckt stark oro över USAs avhopp. "USA har en högtidlig skyldighet, en moralisk plikt att leda världssamfundet i kampen mot global uppvärmning" sade man i ett gemensamt uttalande i slutet av april.

Aosis-medlemmarna drabbas hårt av höjda havsnivåer och har själva lagt upp ambitiösa program för omställning till förnybar energi och förbättrad effektivitet. Exempelvis planerar St Lucia 35 procents sänkning av utsläppen av växthusgaser till och med år 2010.

I april lade den holländske miljöministern och förhandlingsordföranden Jan Pronk fram ett nytt underlag för klimatförhandlingarna i Bonn den 16-27 juli. Underlaget konkretiserar ett antal punkter, bland annat hur länder som bryter mot utsläppsnivåerna ska få plikta för detta. Men när det gäller de mest kontroversiella frågorna finns fortfarande oklarheter.

Jan Pronk skriver att ländernas åtaganden "huvudsakligen" ska uppnås inom det egna landet, en formulering som förmodligen är för vag för EUs krav. När det gäller hur mycket kolsänkor som ska kunna användas föreslår Pronk en formel som innebär att maximalt hälften av ett lands utsläppsbegränsningar ska kunna uppnås på det sättet. Förslaget lämnar mindre tolkningsmöjligheter, men om det kan godtas av både EU och Paraplygruppen är osäkert.

Pronk har utlovat en ny förhandlingstext att ta ställning till i juni. Om den höjer temperaturen inför Bonn återstår att se.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.