Sinne för sälar

Sälar söker ögonkontakt, säger Anna Roos. Själv söker hon kontakt med sälar på mer än ett sätt. Som forskare, som barnboksförfattare - och på sin fritid, som vanlig naturnjutare. Nåja, kanske inte riktigt vanlig...

Artikel 2001-3-4 anne adre-isaksson

Hon är dotter till "bärfisarnas konung". Han kallade sig så för att han älskade att krypa runt med kameran, på jakt efter insekter i markerna kring sommarstugan i Vimmerby.

Som vuxen kan Anna Roos ägna en stor del av sitt liv, både arbete och fritid, åt att göra det pappa tyckte bäst om. Hon är sälforskare vid Naturhistoriska Riksmuseet och projektledare för sälhägnet vid Forsmarks kärnkraftverk.

När vi träffas är hon nyss hemkommen från en utterkonferens i Chile. Hon har besökt platser som många av oss andra längtar efter. Hon har sett schimpanser och lejon i Afrika och fotograferat sälar i Ladoga. Och ändå. På frågan när hon är som lyckligast svarar hon blixtsnabbt:

- När jag sitter på bryggan på landet.

Det var där allting började. Barndomens somrar, med kor som betade i hagarna och grisar som bökade i jorden. Bondgården alldeles intill. Här följde hon med pappa ut i naturen. Han var och förblev en av hennes bästa vänner. En stor inspirationskälla. Hon pratar gärna om honom.

Han gick bort förra sommaren. Några månader senare trillade Annas borderterrier Johansson ut genom fönstret och dog.

- När Johansson dog kändes det som om någon ville djävlas med mig, säger hon.

Sekunden senare stramar hon upp sig igen.

- Jag tvingar mig själv att tänka på andra saker. Det har varit mitt sätt att klara av saknaden.

Mitt i detta sorgearbete skrev hon sin första bok, Sälliv, som blev årets Pandabok för barn och ungdom 2001.

Under åren som sälforskare hade hon samlat på sig mycket material. Hon ville sammanställa det och fick samtidigt chansen att läsa in sig på detaljer. Boken fick fina recensioner och stor uppmärksamhet.

- Det är ett erkännande och det är bra för sälfrågan, med tanke på de senaste årens debatt om de problem sälen orsakar för fisket. Boken ger en mer allsidig bild av sälen.

Egentligen visste Anna inte så mycket om sälar när hon började jobba med dem. Hennes första egna projekt gick ut på att ta reda på om miljögifter hade någon betydelse för säldöden 1988. Resultaten publicerades 1992. Strax därefter fick hon ta över ansvaret för avelshägnet för gråsäl utanför Forsmarks kärnkraftverk i Uppland. Genom åren har hon sett ett tiotal sälkutar födas i hägnet för att i sinom tid möta friheten och de andra sälarna vid naturreservatet Måkläppen i Skåne.

Och hennes förhållande till sälar har fördjupats.

- De är urhäftiga. De söker ögonkontakt. Sälar liknar hundar, de är nyfikna och har samma blick.

Hon brinner för sitt jobb och berättar med största iver. Hon är stolt över att få arbeta på Riksmuseet. Det var ju hit hennes pappa tog henne när hon var barn. På arbetsrummet hänger bilder som han tog under sina resor i Afrika.

- Han var extremt intresserad av Afrika och väldigt duktig på att fotografera.

När Anna fyllde elva år fick hon boken I människans fotspår av schimpansforskaren Jane Goodall. Den gjorde starkt intryck på henne. En ensam människa som åkte till regnskogen för att studera vilda djur. Hon bestämde sig. När hon blev stor skulle hon också resa till Afrika.

- Att komma till Afrika var det viktigaste för mig. Viktigare än utbildning.

Miljöintresset fick hon med sig hemifrån. Mamma pratade tidigt om tvättmedlens påverkan på naturen och vad man bör tänka på för att leva miljövänligt.

Hon valde mellan att utbilda sig till fritidspedagog eller biolog. Hon kom in på båda utbildningarna. Miljö- och ekologifrågorna avgjorde.

- Jag ville göra en insats.

Hon får något förtvivlat i blicken när vi börjar tala om hur illa många djur behandlas idag.

- När jag såg tv-bilderna från de belgiska slakterierna höll jag på att slå sönder tvn, säger hon.

Hon kan inte förstå hur man kan ge sig på djur som är i underläge. I beroendeställning. Hennes natursyn vilar på samma grund. Man måste vistas där på naturens villkor, även som forskare.

- Kostar det för mycket får man avstå. Vi är bara brickor i ett spel, säger hon. Jag vill inte gå in och klampa i naturen. Hellre betrakta den på avstånd.

Det är samma sak med sälarna. De ska inte dö förgäves. Det är viktigt att försöka göra något bra av en dålig situation. Att kunna hjälpa de utsatta. Forskningen på de döda sälarna har gett svar på många frågor om Östersjöns miljö. Men tyvärr inte på alla. Och nya problem dyker upp.

- En period ökade sälstammen i norra Östersjön, men nu tycks det ha stannat av. Det är vanligare nu än för tio år sedan att sälarna får tarmsår. Och tarmsåren har blivit vanligare även hos mycket unga sälar, berättar Anna Roos.

Forskarna är rädda för att de ökande tarmskadorna kan bero på ett nytt, aggressivt och hittills okänt miljögift. Forskning pågår för att ta reda på vad det kan vara.

Samtidigt vill hon skriva fler böcker. Hon formligen sprutar idéer till en rad barnböcker som hon har på gång. En uppföljare till Sälliv blir det också. Den skall handla om hennes andra älsklingsdjur, uttern.

- Föredrag eller böcker spelar ingen roll. Jag disponerar hela materialet i huvudet när jag är ute på mina hundpromenader. Då kan jag tänka i lugn och ro.

Och när hon tar ledigt?

Tja, hon brukar resa med goda vänner till Ladoga varje år. För att titta på sälar.

- Vi gör egentligen ingenting. Sitter bara där och tittar och fotograferar. Och det blir aldrig långtråkigt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.