Skogen - en osäker kolkälla

Tar skogen upp dubbelt så mycket koldioxid som vi släpper ut, eller bara hälften? Osäkerheten är stor. Forskarna är bara överens om en sak. Det är ingen lösning att lagra koldioxid i skog - bara ett sätt att vinna tid.

Artikel 2001-3-4 anders esselin

Över Norundaskogen i Uppland vakar en 100 meter hög mast. I masten hänger instrument som till det yttre påminner om vanliga sprinklers, men som i det inre äger betydligt mer kvalificerade egenskaper.

Tio gånger per sekund mäter dessa så kallade virvelkorrelationsmätare hur halten av koldioxid varierar i luften ovanför skogen. På så sätt kan forskarna få en uppfattning om hur mycket koldioxid skogen tar upp och ger ifrån sig.

Syftet är att få en del av svaret på en fråga som just nu är politiskt brännhet: hur stor koldioxidsänka är skogen?

När forskarna började räkna på värdena såg det konstigt ut. Eftersom Norundaskogen växer bra hade de väntat sig att skogen skulle suga i sig mer koldioxid än vad den skulle ge ifrån sig. Det visade sig vara tvärtom.

- Hoppsan, tänkte vi. Det här var inte så enkelt som vi trodde, berättar Anders Lindroth, professor vid Lunds universitet.

Vid denna tid var den gängse uppfattningen att växande skog alltid fungerar som en koldioxidsänka. Anders Lindroths och hans kollegors resultat var i det perspektivet helt osannolika och därför valde forskarna att vänta med att berätta om dem. Nya omfattande mätningar och beräkningar bekräftade dock de första resultaten. Norundaskogen var inte en koldioxidsänka utan en källa.

Nu var det inte bara i Norundaskogen som forskarna använde sig av sina virvelkorrelationsmätare. I Flakaliden i Västerbotten och på ett par andra ställen gjordes samma mätningar och beräkningar. Där blev resultaten att skogarna fungerade som koldioxidsänkor.

Anders Lindroth tror att Norundaskogen är något av ett specialfall, att den är en nettoavgivare av koldioxid på grund av att marken är dikad - vilket för övrigt ungefär fem procent av den svenska skogsmarken är.

Nästa steg blev att uppskatta hur stor kolsänka all skog i Sverige är. Genom att kombinera sina resultat från bland annat Norunda och Flakaliden med statistik om Sveriges skogar kom Anders Lindroth och hans kollegor fram till nästa häpnadsväckande slutsats. Nettobindningen av koldioxid i den svenska skogen är närmare 110 miljoner ton per år, det vill säga nästan fyra gånger mer än vad till exempel klimatkommittén uppskattade förra året.

Om nu Anders Lindroths ännu opublicerade resultat skulle vara riktiga så innebär det att den svenska skogen varje år binder nästan dubbelt så mycket koldioxid som vi släpper ut ur skorstenar och avgasrör i Sverige.

Hoppsan igen!

- Egentligen har inte siffrorna förvånat oss eftersom det finns så enormt många faktorer som varken vi eller några andra vet tillräckligt mycket om, säger Anders Lindroth.

De vitt skilda uppskattningarna av hur effektiv Sveriges skog är som koldioxidsänka visar tydligt hur monumental osäkerheten är i dag. Med jämna mellanrum kommer nya överraskande resultat som vänder upp och ned på det forskarna trott sig veta.

- Vid normal avverkningsnivå beräknas en nettobindning av koldioxid på 36 miljoner ton räknat som koldioxid per år kunna upprätthållas under den kommande 50-årsperioden för att därefter minska gradvis, skrev klimatkommittén i sitt betänkande.

Det låter pålitligt. Men om osäkerheten om hur skogens koldioxidbudget ser ut i dag är stor, så är den närmast gigantisk när man börjar göra prognoser.

Om klimatet förändras så kommer naturligtvis skogen att påverkas. Varmare klimat kan ge längre växtsäsong, tidigare skottskjutning och ökad respiration. Då skulle våra svenska träd i framtiden kunna lagra ytterligare 16-17 miljoner ton koldioxid per år. Det visar en uppskattning som forskare på Sveriges lantbruksuniversitet har gjort. Samtidigt är det osäkert hur ökad koldioxidhalt i luften och ökad näringsomsättning i marken skulle påverka.

Med ett förändrat skogsbruk skulle vi kunna öka skogens koldioxidlagrande kapacitet ännu mer. Genom att till exempel intensivodla gran med omfattande kvävegödsling skulle man enligt klimatkommittén kunna öka kolinlagringen med cirka 22 miljoner ton koldioxid per år.

Andra åtgärder för att binda mer kol är att avsätta större skogsområden som naturreservat, men också genom mer odling av energiskog på åkermark, genom att dika och markbereda mindre och hålla igen med gallringar.

En sådan omsvängning i skogsbruket skulle samtidigt innebära att en del naturvärden offras på miljöns altare.

- Att det finns en konflikt är helt klart. Intensiv kvävegödsling skulle till exempel öka inlagringen av kol i skog och mark, men det skulle påverka vattenkvaliteten och den biologiska mångfalden, säger Mats Olsson, professor vid SLU och den forskare som lämnat underlag för klimatkommitténs beräkningar.

Han påpekar också att "naturvårdsbränning" av skog ökar utsläppen av koldioxid. Om fem procent av den årliga föryngringsarealen bränns skulle utsläppen öka med drygt fem miljoner ton. Detta är alltså en konsekvens av de svenska FSC-kriterierna för certifiering av skogsbruk, som miljöorganisationerna varit med om att ta fram.

Att använda skogen för att lagra koldioxid innebär en risk och en framtida kostnad, menar Mats Olsson. Dessutom når man förr eller senare ett tak - det går inte att lagra hur mycket som helst. Skogen som kolsänka är alltså en tidsbegränsad lösning.

Men det kan vara ett sätt att vinna tid. Den strategin bygger på förhoppningen att vi inom 50 år kommer att ha hittat andra energikällor än fossila bränslen.

I resonemanget om kolsänkor har det talats om risken att vi bygger upp en "kolbomb" i skogen. Den skulle kunna brisera om växthuseffekten slår igenom på allvar. Vissa resultat från Flakaliden tyder på att det inte skulle bli så, att det skulle finnas en anpassning i systemet på något sätt. Men frågan är inte riktigt utredd.

- Jag tror inte på en kolbomb, det finns ingenting som säger att skogen plötsligt skulle börja ge ifrån sig en massa kol om det blir lite varmare. Tvärtom kommer skogen då att binda ännu mer koldioxid, säger Mats Olsson.

Anders Lindroth är inte lika säker:

- Jag var just i dag på ett seminarium där en engelsk forskare berättade att en dubbling av koldioxidhalten skulle betyda att markkolet i England skulle minska med en mängd motsvarande 15 års förbränning av fossilt kol. Det skulle inte på långa vägar kompenseras av att växtligheten binder mer kol om det blir varmare.

I likhet med Mats Olsson tycker Anders Lindroth att den enda lösningen på lång sikt är att minska koldioxidutsläppen.

- Men vi måste vara realister. Vilka politiker kommer att ta de nödvändiga besluten för att minska utsläppen? Väldigt få tror jag. Därför är det nödvändigt att använda oss av alla möjliga metoder för att sänka koldioxidhalten i atmosfären totalt sett, säger han.

- Vi måste tänka globalt och handla lokalt. Det är enormt viktigt att vi nu tänker på vad vi kan göra med vår skog och vårt skogsbruk.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.