Nej, Karl-Johan Sigvardsson i Alby oroar sig inte för turistinvasionen. Det blir nog bra med Världsarvet, tror han. Och Alvaret är stort.

– De flesta går bara en liten sväng i kanten.

Kanske är det för att han säger så som det blir viktigt att ta reda på hur stort Alvaret är. Att göra något mer än det där man brukar: släntra ut till närmaste stenmur, böja sig ner och stryka den sträva raggen av fårsvingel och vassa lavar med handen och tänka att så är det därute också, i värmedallret. Inte mer. Fast stort.

Hur stort?

Ett landskaps storhet kan bara mätas med egna steg.

Vi går den gamla banvallen från Skärlöv till Kastlösa. Det tar mindre än två timmar tvärs över. Två timmar utan bebyggelse, motorljud eller ens telefonstolpar är inte illa, men Stort är det knappast.

Med Smedby kyrkas lanternin som riktmärke tar vi sydlig kurs ett par kilometer innan vi vänder tillbaka mot öster. Söker oss fram mellan ensnår och vattensamlingar, klafsar i seg röd jord. Söker de lättgångna partierna där kalkhällen ligger bar och plan som ett golv.

När vi åter kommer ut på det trädlösa Skärlöv-alvaret stannar vi. Tiger, följer den låga horisonten med blicken, runtom, och blir stående.

Det är i slutet av april och en dryg månad kvar till den korta tid av liv mellan bottenfrusen vinter och brännande sommartorka då marken ska blossa upp av solvända och alvarlök. Himlen är grå, ljuset färglöst och dungarna kring byarna på östra landborgen bara en antydd skuggning i det lätta diset.

Det är fjällhedens benvita lavar, det är blekt fjolårsgräs, tokbuskagens torra, bruna borstar och stänk av levrat blod där jorden ligger naken och fuktig. Det är tyst och orubbligt och det är tillräckligt långt till vägar och banvallar.

Det tar inte många minuter att känna och förstå att så här har detta landskap sett ut i tusen år. Och så här kommer det att förbli, länge.

Det är i tidsdimensionen, med tusenårsperspektivet närvarande, som Alvaret blir riktigt stort.

Det är i tusenårsperspektivet landskapet på södra Öland är så unikt att Unesco beslutat göra området till Världsarv.

– Det är sambandet mellan markanvändning och markindelning som är unikt, berättar Helena Lager på länsstyrelsen i Kalmar. Alvaret och strandängarna har använts som betesmark sedan stenåldern, och åkern har brukats sedan medeltiden. Och gränserna mellan dem, markindelningen, har tusenåriga anor.

De stora skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen drog visserligen fram även över Öland, men kunde inte rubba de grundläggande, naturgivna mönstren. Vid storskiftet lades böndernas utspridda tegar samman till större åkrar. Senare delades utmarkerna mellan socknarna och gränserna markerades efterhand med de stenmurar som i dag är en del av Alvarets egenart. Genom enskiftet och laga skiftet fick alla gårdar likvärdiga lotter med åker, äng, sjömark och alvarmark. Men det blev inga nya stenmurar på alvaret. Byarna fortsatte att nyttja sina betesmarker gemensamt. I de flesta fall gör man så än i dag.

Nästan överallt i Sverige splittrade skiftesreformerna de gamla byarna. På södra Öland kunde de inte ligga någon annanstans än på den smala remsan av odlingsjord mellan strandäng och alvar. Det vara bara där det fanns vatten. Därför finns de typiska radbyarna kvar. Gårdarna ligger tätt, på tomter som stakades ut på medeltiden.

– Att utveckla jordbruket utan att skada de gamla bymiljöerna är inte så lätt, säger Helena Lager. De gamla ladugårdarna, logarna och ladorna rymmer inte många djur eller stora maskiner och det kan vara svårt att bygga nya som passar in i gårdsmiljön.

– Annars är det inget problem att små gårdar läggs samman till större. Det viktigaste är att markerna brukas.

Byarna mellan rikedomen nere vid havet och knappheten på andra sidan åkermarkerna. Mönstret är naturgivet.

För några timmar sedan började vår morgon på strandängarna vid Stenåsa. Storspovar, strandskator, rödbenor och gluttsnäppor jublade. Skedänder kastade i luften, två hanar efter en hona. Gravänder vaggade värdigt genom grunda gölar och gjorde spår i grönalgsoppan. Och som en extra demonstration av överflödet: rödspoven på sin gärdsgårdsstolpe och två vilande skärfläckor.

Nu, ute på Stora Alvaret, vandrar vi under ett valv av tillrande lärksång. Det är allt. Jo, och så förstås ljungpiparen.

Alvaret är en fjällhed på vintern och en stäpp under sommarsolen, och få är de organismer som klarar detta. Berget ligger tätt under markytan, vattnet kan inte sjunka undan och vintrarnas tjälskjutning är våldsam. Efter den korta alvarvåren torkar jorden ut fullständigt, blir som ett lager cement på kalkhällen.

Några av fjällhedens växter klarar det. Masklav och fjällnejlika är två kvardröjare från tiden efter inlandsisens reträtt. Ölandssolvändan växte överallt på den nordeuropeiska tundran efter istidens slut. I dag finns den bara på Stora Alvaret.

Sida vid sida med tundrans växter blommar stäpparter som bergskrabban, en värmeälskare med hemort i Spanien och Sydfrankrike.

En tundrastäpp är alvaret, åtminstone där det är som mest extremt. Trädlöst därför att inga träd kan rota sig.

Där det finns några decimeter jord och sand på kalkhällen blir allt annorlunda. Där har betande djur hållit stäppen öppen: flockar av halvvilda hästar, kvigor och stutar, kringströvande fårhjordar vaktade av herdar.

Under en tid av överbefolkning på 1800-talet brukades alvaret hårdare än någonsin. De fattigaste flyttade ut dit, tog upp nyodlingar och försökte leva på tegar så magra att de gav skörd bara vart tredje år.

Emigrationen, industrialiseringen och jordbrukets rationalisering ändrade allt, här som på andra håll. Urgamla band mellan jord och människa bröts. Marginalmarkerna behövdes inte längre.

Botanisten och naturvårdaren Sten Selander var inte ensam om att förutspå Alvarets undergång.

– På södra Öland kommer inom en snar framtid småvuxna vindpinade lövdungar att omväxla med sträckor av grusalvar, där skogen inte kan få fäste, skrev han i ”Det levande landskapet” 1955.

Så illa gick det inte, men det dröjde innan vändpunkten kom. År 1994 var 40 procent av Stora Alvaret övergivet, tomt på betande djur. Nu betas nästan all alvarmark.

Tacka EU för det. Utan EUs miljöstöd vore det inte lönsamt att hålla betesdjur på Alvaret. Därtill kommer naturvårdspengar inom EUs LIFE-program, som gjort det möjligt att buskröja och restaurera 1 500 hektar alvarmarker.

Arbetet med olika miljöprogram för att stödja det öländska jordbruket väckte tanken på södra Ölands odlingslandskap som världsarv. Det tog ett och ett halvt år för Helena Lager och hennes kolleger på länsstyrelsen att få med sig Mörbylånga kommun och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) på Öland på idén.

– Vaggan till världsarvet stod här i Hulterstad-Stenåsa LRF-avdelning. Vi var tidigt positiva eftersom det här är ett djurintensivt område, berättar ordföranden Karl-Johan Sigvardsson.

Andra bönder var misstänksamma. En del såg Världsarvet som ett hot om nya pålagor och restriktioner. Många möten i bygdegårdarna blev det. Till slut fick bönderna rösta. Och myndigheterna gjorde klart: det är bönderna som ska förvalta Världsarvet – om majoriteten säger nej blir det ingenting.

– Men om vi ska bestämma kan vi ju inte skylla på någon annan, undslapp sig en försiktig bonde vid ett informationsmöte.

Tre fjärdedelar röstade ja. I december förra året tog Unesco beslutet.

– Det är som en lustgård att gå på Alvaret när gullvivorna och orkidéerna blommar. Världsarvet bidrar till att det blir intressantare att hålla Alvaret öppet. Jag tycker att det är något att vara stolt över, att bo i ett Världsarv. Det verkar alla tycka, säger Karl-Johan Sigvardsson stillsamt.

Han är bonde i fjärde generationen på gården i Alby. Hans son blir den femte. Deras djur betar strandängar och alvarmarker, delvis tillsammans med djur från de åtta andra gårdarna i byn. Så har det alltid varit. De gemensamma besluten tas på byastämman den 1 maj.

Fast stämman delar inte längre upp vallarna av ruttnande tång nere vid havet – en gång ett värdefullt gödselmedel – mellan gårdarna.

Vissa saker förändras trots allt. Familjen Sigvardsson bor i ett levande odlingslandskap som ska fortsätta att utvecklas, samtidigt som värdena bevaras.

– Poängen med Världsarvet är att det innebär att lantbruket på södra Öland får hög prioritet. Jordbruket måste leva vidare, oavsett jordbrukspolitikens svängningar, säger Helena Lager på länsstyrelsen.

Det är förhoppningen som förenar tjänstemännen på länsstyrelsen, politikerna i Mörbylånga och bönderna på södra Öland.

Med världsarvet har staten gett ett löfte. Kanske inte för tusen år, men ändå.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.