Växjö visar vägen

Samtidigt som förhandlingsdelegationerna letar kryphål och nationella fördelar tas det krafttag på lokal nivå. Växjö har fått ned utsläppen med 20 procent på sju år. Siffror som får den svenska klimatkommitténs förslag om två procent till år 2010 att se futtigt ut.

Skribent Hassi Norlén

Gnistorna dansar uppåt innanför det lilla runda pansarglaset. Det skimrar varmt orangerött, men den åttahundrafemtiogradiga värmen känns knappt på andra sidan titthålet. Ångpannan är hjärtat i Växjös nya kraftvärmeblock Sandvik II, och i hela kommunens rejäla sänkning av koldioxidutsläpp.

I dag släpper man ut tjugo procent mindre koldioxid i hela kommunen än 1993, startåret för projektet Fossilbränslefritt Växjö. En målmedveten satsning på biobränsle och fjärrvärme står för nästan hela minskningen. Vid eldning med trädbränslen uppstår inget koldioxidöverskott eftersom skogen tar upp den bildade koldioxiden på nytt.

Förutsättningarna var goda för en satsning på biobränsle just här. Sommaren 1980 var Växjö faktiskt först i landet med att använda biobränsle för att producera fjärrvärme.

– Egentligen var det lite av en slump, berättar kraftverkschef Ulf Johnsson medan vi vandrar uppför metallklingande trappor.

På 70-talet eldade Växjö enbart olja för uppvärmning. Luften var sämre än WHO-rekommendationen. Men det var inte miljöskäl som var huvudorsaken till nytänkandet, utan beredskapstankar. 70-talets oljekriser gjorde allt fler medvetna om sårbarheten i den massiva oljeförbränningen.

– Redan 1973 pratade vi med Överstyrelsen för ekonomiskt försvar om torv. Men det visade sig vara ett dåligt alternativ som beredskapsbränsle eftersom startsträckan är lång för torvbrytning.

I stället föreslog kommunen vedeldning. I ett krisläge skulle det inte ta längre tid att växla bränsle än den tid det tar att skicka ut folk i skogen och hugga. Mitt i skogrika Småland borde förutsättningarna vara perfekta.

– Men det fanns ingen erfarenhet av hur man skulle göra och cellulosaindustrin och skogsbolagen var tveksamma. Råvaran räcker inte, hette det, berättar Ulf Johnsson.

Hösten 1980 rakade oljepriset i höjden och Växjös experimentsatsning visade sig vara ett guldägg.

– Vi lastade på så mycket biobränsle vi kunde i den ombyggda pannan och såg: detta var gott.

1983 var Växjö först i landet att använda biobränsle för kraftvärmeproduktion, sedan 1984 har oljeförbrukningen varit låg och 1997 stod det nya kraftvärmeblocket klart. Förra året låg oljeförbränningen på under tre procent.

– Priset på biobränsle har sjunkit hela tiden, och det är förstås ett skäl till framgången. I dag är det inget snack om att biobränsle är billigast – och tillgången är inget problem. Det är olja, kol och gas som är de alternativa bränslena i dag, säger Ulf Johnsson.

Vi har kommit upp i turbinsalen. Högt i tak, ljust, varmt. Ett intensivt, visslande ljud kommer från maskinerna. Mitt emellan turbinerna sitter generatorn, en cykeldynamo i maxiformat om man så vill. Det är den som ger elkraften. Kraftverket kan producera 66 MW värme och 38 MW el och har kostat 445 miljoner kronor att bygga.

Kraftvärme – att producera både kraft och värme i en kombinerad process – ger överlägset högst verkningsgrad för elproduktion.

– Det statliga startstödet var avgörande för att vi skulle satsa på kraftvärme. Annars hade det nog blivit hetvatten för fjärrvärme istället. Utformningen av stödet gjorde att vi kunde satsa på bästa tillgängliga teknik, berättar Ulf Johnsson.

Det syns bland annat på mycket goda miljöprestanda. Pannan är en av landets tio bästa när det gäller utsläpp av kväveoxider (Nox) och har mycket effektiv rökgasrening: mindre än 300 kilo stoft går ut genom skorstenen på ett år. Askan skickas med hjälp av tryckluft till en silo där den lagras innan den behandlas för spridning i skogen. På så sätt förs växtnäring och spårämnen tillbaka till naturen.

Växjös miljöarbete har fått pris av det internationella miljönätverket ICLEI (International Council for Local Environmental Initiatives) och så mycket uppmärksamhet att man inrättat en särskild tjänst för att samordna utländska studiebesök.

– ICLEI är ett samarbetsorgan för miljökommuner och den enda representanten för den lokala nivån i de internationella miljöförhandlingarna. Målet är att driva på med hjälp av progressiva lokala exempel, berättar kommunens Agenda 21-samordnare Sarah Nilsson när vi träffas i stadshuset vid Västra Esplanaden mitt i Växjö.

Uppvärmningen är det tydligaste framgångsexemplet för Växjö, med kraftvärmeverket, flera mindre biobränsleeldade närvärmeverk och en hög anslutning till fjärrvärmenätet. Dessutom har man varit pionjär på metoder för att mäta koldioxidutsläppen.

Utsläppen på transportsidan är svårare att komma åt. Tillsammans med vägverket har Växjö arbetat med attitydpåverkan. Man har också byggt ut cykelvägnätet och förändrat stadskärnan för att förenkla för cyklister och gående. Mer spektakulära projekt handlar om förnyelsebara drivmedel som DME och metanol och ombyggnad av standardbilar till etanoldrift.

Ändå har utsläppen från transporter ökat något i kommunen de senaste åren, faktiskt något mer än riksgenomsnittet.

– Ibland frågar jag mig om det överhuvudtaget går att påverka trafiken på lokal nivå. Det måste nog till ekonomiska styrmedel på nationell nivå också, funderar Sarah Nilsson.

Och även om Växjöbon i gemen är stolt över kommunens goda miljörykte, så är bilen helig för många.

– Förra kommunalrådet hotades till och med av hängning i lokaltidningen när framkomligheten för bilar begränsades i innerstan, så trafikåtgärder kräver politiskt mod …

En korridorvinkel bort i stadshuset ligger de båda kommunalrådens rum. Modiga eller inte, de är i varje fall eniga om klimatsatsningen.

– Vi har total samstämmighet i miljöfrågor inom kommunfullmäktige. Det är ett sätt att ge positiva signaler till invånare, omvärld och företagare. Satsningen ska inte äventyras av omkastningar i det politiska styret, säger kommunstyrelsens ordförande Carl-Olof Bengtsson (s).

Kommunen har lång tradition av miljöarbete, särskilt när det gäller vattenfrågor. I mitten av 90-talet ville man gå ett steg vidare och sökte en utomstånde samarbetspartner som kunde kontrollera och inspirera. Det blev Naturskyddsföreningen, sedan Greenpeace tackat nej.

Samarbetet fick en fortsättning i projektet Utmanarkommunerna. Tillsammans med Lund, Säffle, Uppsala och Övertorneå utmanade Växjö näringsliv, grannkommuner, riksdag och regering att arbeta för ett fossilbränslefritt samhälle.

– Vi lovade oss själva att minska utsläppen från fossila bränslen med 50 procent till år 2010. Vi har klarat 20 procent och har goda chanser att nypa tio procent till när det gäller uppvärmning. Men trafiken är svårare, säger Carl-Olof Bengtsson.

Kommunalrådskollegan Bo Frank (m) har skapat debatt inom sitt parti genom sitt radikala miljöengagemang.

– För mig är det självklart att ekologisk balans borde vara den mest överordnade frågan om man har en moderat samhällssyn. Det handlar ju om att ge framtida generationer samma valfrihet som vi har i dag. För mig är konservatism ansvarstagande, och det innebär bland annat att man ska iaktta en försiktighetsprincip om man är osäker på en sak. I dag är sambandet mellan fossila bränslen och växthuseffekten väl dokumenterat.

Hans parti har drivit miljöarbetet hårdast i kommunen – och vunnit väljare på det, menar han.

– Moderaterna i Växjö ligger fem procent över riksdagsvalnivån. Det tror jag beror på att vi betraktas som ett engagerat parti.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Hassi Norlén
Artikeln publicerades i