Naturens svartskallar

Det går en linje rakt genom vår natursyn. Linjen mellan de främmande och de som hör hit. Mellan de oäkta och de äkta. Minken, skarven och kanske kanadagåsen finns på fel sida linjen. De är naturens svartskallar.

Artikel 2001-5 mats ottosson

Jag har ingen aning om vem han var, han hade stått tyst i den lilla folksamlingen, som en mussla hårt knuten kring sin ilska. Jag skulle inte ha märkt att han fanns om han inte plötsligt hade vänt sig emot mig och sagt, med ett tonfall som avslöjade att det här, det är inte på skoj:

- Dom gjorde slut på Palme, och det var jäävlit bra. Vi borde ta bössorna och åka upp till Stockholm och knäppa resten.

Utbrottet var inte bara obehagligt. Det tycktes mig, med tanke på sammanhanget, obegripligt.

Vi stod i en ring i en hage vid Bråvikens strand, under en blåvingeblå himmel, och lyssnade på en upprörd diskussion. Det såg ut som cirkeln av nyfikna runt ett par slagskämpar på en skolgård. Det var i början av nittiotalet, kriget i Bosnien var som intensivast och kurvorna över asylsökande steg till branta toppar. Det hade kunnat vara en debatt om nån flyktingförläggnings vara eller inte vara. Men det handlade om en fågel.

Det handlade om skarvar, och han snackade om att mörda politiker!

Tidigare under dagen hade vi tittat på invandrarna ute på holmen. Träden som vita marmorskelett mot det molnfria blå, och så de svarta urtidsfåglarna i luften, på grenarna, i bona. Det var mycket vackert.

Eller, sett från en annan betraktelsepunkt, en skräcksyn, en fientlig invasionsstyrka som skitar ner vår fina svenska kust och hånflinande stjäl brödfödan från folk. Medan myndigheterna förbjuder folket att försvara sig.

Skarven kom söderifrån. I slutet av fyrtiotalet slog sig de första ner på Svartö i södra Kalmarsund, utanför godset Wärnanäs.

Skarven hade då varit borta från svenska vatten i ungefär femtio år. Den återvände alltså för att bosätta sig i ett gammalt hemland. Förmodligen skyndades återinvandringen på av förföljelse utomlands. Den stora kolonin i tyska Rügen utsattes för utrotningsförsök under fyrtiotalet och de fördrivna fåglarna gav sig av för att hitta lugnare boplatser.

Skarven försvann på grund av förföljelse. Och kom åter efter förföljelse.

Så säger den biologiska expertisen. Men det finns också en annan berättelse - som brukar dyka upp i skarvmotståndarnas argumentation. Den handlar om författaren Bengt Berg, som höll till just på Wärnanäs. En dag i slutet av fyrtiotalet kom han körande från kontinenten med skarvägg i lasten. Dem tänkte han placera i hägerbon på Svartö, sägs det.

Berg var mannen som införde kanadagås i landet, så otroligt är det inte.

Ingen vet om han gjorde verklighet av planerna. Det är hur som helst knappast troligt att han lyckades, den kedja av osannolika omständigheter som krävs är alldeles för bräcklig. Om han fick hägrarna att kläcka äggen är det inte troligt att de lyckades föda upp ungarna, arternas matvanor skiljer sig för mycket åt. Dessutom måste tillräckligt många ungar hålla sig vid liv tills de blivit könsmogna efter två år, och efter vintervistelserna söderut återvända just till Svartö.

Samtidigt svepte den stora, naturliga expansionsvågen norrut genom Nordeuropa. Om Bengt Berg lyckades eller inte spelar alltså ingen roll, vågen sköljde in över Sverige i vilket fall som helst.

Det hindrar inte att Berg blivit en landsförrädare i svenska yrkesfiskares ögon. Och att skarven, enligt dem som tror på Berg-historien, hamnar på fel sida om en luddig mental gränslinje som inte bara skarvmotståndare upprätthåller. Det är en linje som går rakt igenom allas vår naturuppfattning: linjen mellan de främmande och de som hör hit, mellan de oäkta och de äkta.

Handen på hjärtat: Smolkas inte upplevelsen av en flock kanadagäss av att arten inte är till ursprunget svensk. De känns liksom inte lika mycket på riktigt som en flock "svenska" gäss som rastar i södra Sverige några dagar mellan sommarhalvåret på tundran och vinterhalvåret på kontinenten.

Fredrik Sjöberg - författare, journalist och biolog - garvar i telefon utifrån sin ö i Stockholms skärgård:

- Om det sitter en kanadagås nere på bryggan och skiter på morron så tänker jag va faaan. På nåt sätt känns den fortfarande som lite lägre stående. Men skulle det vara en fjällgås så lovar jag att han får sitta där och skita så mycket han vill.

Och då är ändå Sjöberg en av de största multikulturella entusiasterna i den svenska naturen. Redan i början av åttiotalet skrev han i Fältbiologernas tidning att minken borde få fullständiga medborgerliga rättigheter.

- Minkarna är skärgårdens kosovoalbaner, säger Sjöberg. Minsta barn härute har fått lära sig att ser man en mink är det ens plikt att dräpa den direkt.

Men vad skulle hända, undrar han, om man lyckades med att nästan utrota minken. Skulle den hamna på rödlistan över hotade arter då? Det skulle med all säkerhet knölsvanen göra om den plötsligt stod på utrotningens brant. När den togs hit på medeltiden för att pryda slottsparkerna var den lika lite svensk som kanadagås, fasan och mink är år 2001. Är knölsvanen assimilerad, som man säger om försvenskade invandrare? Är det alltså glömskan som avgör om en art är svensk eller inte? Var går i så fall gränsen? 100 år? 200? Hur lång tid måste gå innan vi förlåter en art att den inte kom hit på naturlig väg?

Våren 1993. Gåsö i norra Kalmarsund. De nästan tretusen skarvparen är mitt inne i ruvning och matning av nykläckta ungar, när en båt lägger till. Larmet i kolonin stiger till ett inferno när motorsågarna rycks igång. 600 träd med 2 750 bebodda skarvbon fälls. Ägg och ungar faller till marken och krossas.

- En fågel som funnits i min tid skulle jag aldrig ge mig på. Men de här är inkomlingar, sa den då 78-årige Bertil Olsson till Dagens Nyheter några veckor senare. Som markägare var det han som skickade ut "pojkarna" med motorsågarna.

- Jag tycker vi har gjort rätt. Uppemot 20 000 ägg har vi visst fördärvat. Tänk dig 20 000 skarvar till. De skulle förmörka solen. Redan nu sitter det en skarvjävul på varenda sten.

Massakern på Gåsö är bara toppen av ett isberg. De senaste femton åren har människor gjort ingrepp i minst 17 kolonier. varav tio illegalt. Bara i Småland. Och det är bara de ingrepp som kommit till myndigheternas kännedom, det rätta antalet är förmodligen betydligt högre.

På insändarsidorna i lokaltidningarna längs kusterna väller hatet fram. Man nöjer sig inte med att efterlysa jakt utan kräver en slutlig lösning: utrotning, sanering.

Tonen påminner om någonting ännu obehagligare: motsvarande insändare i flyktingfrågan. Till och med argumenten är desamma: De tar våra jobb, de är orenliga, de väller in över gränserna, de hör inte hemma här.

Dessutom är de svartmuskiga och ser opålitliga ut. Skarvjävularna. Svartskallarna.

Vad är då fakta bakom smutskastningskampanjen?

På femtio år har det svenska beståndet ökat från noll till 25 000 par. Ökningen beror bland annat på den enorma tillgången på föda. Övergödning har gjort att det finns stora mängder småvuxen bytesfisk. Undersökningar har visat att favoritfödan i Kalmarsund är storspigg, tånglake och mört, och i Södermanland och Uppland tånglake och strömming. Ål och laxfiskar är ovanliga byten. Enligt den biologiska expertisen är det inte alls säkert att skarvarna minskar bestånden av fiskarter som är värdefulla för yrkesfisket.

En ny och starkt ifrågasatt datasimulering bryter dock mönstret. Enligt den påverkar skarven tillgången på abborre i Kalmarsund.

Vad som är ställt utom tvivel är att den skadar fisk i fiskeredskapen. Uppemot 10 procent av fiskarna kan ha bitmärken.

Men skarvarna är inte glupskare än andra sjöfåglar, de äter inte mer i förhållande till sin kroppsvikt. Att de konsumerar mycket fisk beror på att de är många och stora. Samma sak gäller avföringen. De bajsar inte mer än andra, det är koncentrationen av många stora fåglar på ett ställe som gör att kolonierna kan se ut att vara sprutlackerade med avföring.

Det går alltså att skala bort en hel del av argumenten mot skarvarna som myter och överdrifter. Ändå blir det tillräckligt mycket kvar för att säga: Javisst, den är en besvärlig jävel. Vilket påminner oss om ytterligare en linje som skär genom vårt förhållande till det vilda och skiljer naturupplevelser från naturupplevelser.

Det går lätt att älska naturen när den är vacker och vördnadsbjudande, men den är svårare att tolerera när den vägrar uppföra sig. När den sticks, är irriterande, smittbärande. Eller bara ful.

Denna skiljelinje kommer igen i argumentationen mot skarven. Inte nog med att den äter fisk, den är fräck också. Inte alls som våra vanliga svenska fåglar. Den har glömt den väluppfostrade invandrarens regel nummer ett: att ta seden dit man kommer.

En insändarskribent i Barometern börjar med att säga att han egentligen är en mycket stor djurvän. Men han retar sig på att skarvarna blir fräckare och fräckare. "I dag har blygheten släppt helt. De har blivit så orädda att de plaskar omkring långt in i skärgården och bryr sig knappast om att ens lyfta på huvudet när motorbåtarna forsar förbi. Men droppen inträffade häromdagen, när jag cyklade ner till bryggan på Stensö i Kalmar. Där fick jag se en syn som gjorde att jag måste ompröva mina djursympatier. Mitt i cykelstället satt en stor fet ålekråka, som knappt orkade flytta sig förrän jag satte dit min cykel!"

Jag kan inte låta bli att le. Tills jag börjar tänka på vad som händer när en grov brun råtta springer över gårdsplanen här hemma. Möss har jag inget emot. Men råttor är så stora att de liksom kränker ens revir. Jag genomfars av en rädsla och ett äckel som jag i efterhand tycker är löjligt. Men inte i den stunden. Då är det krig!

Så blir skarvdebatten inte bara en sorglustig teaterpjäs om andras intolerans, utan också en spegel att betrakta sig själv i.

I slutet av den där DN-intervjun med 78-årige fiskaren Bertil Olsson, Gåsö-massakerns anstiftare, säger han något som hejdar mig i läsningen.

- Polisen får väl komma då. Vi kände att vi måste få nån rätsida på vår värld.

I den stunden förstår jag honom plötsligt.

Yrkesfiskarna känner sig redan utkörda i samhällets marginal. Fångsterna minskar, haven mår dåligt, konkurrensen från industrifiskeflottor i ishavet är mördande, fastighetsskatten gör det svindyrt att bo i skärgården, vårjakten på ejder har tagits ifrån dem ...

De flesta problemen upplevs som opåverkbara, de skapas av politiker i huvudstaden eller rinner ur industrins avloppsrör. Mönsterås bruk, kustens stora arbetsgivare, rör man inte gärna. Och politikerna i Stockholm når man inte, även om man kan drömma perverterade hatdrömmar om att dra dit med bössan i hand.

Men skarven kan vem som helst som är karl för sin hatt rå på. Inte för att det hjälper, förföljelserna tycks inte hejda skarvens spridning. Men det är ovärdigt att inte göra motstånd. Hellre dö stående än att bara lägga sig ner och ge upp. När motorsågarna talar på Gåsö är det alltså inte maktspråk. Det är vanmaktspråk. Men det är i alla fall ett språk, det är i alla fall inte tystnad.

Jag tror det är lätt att glömma vem som är David och vem som är Goliat i striden om skarvarna. Naturvårdare är vana att se sig själva som enkla, tappra gräsrötter. I det här fallet är de etablissemanget. Det är de som har ordets makt, utbildningens övertag, myndigheternas stöd. Naturvårdarna, ja till och med skarvarna, är i många kustbors ögon nollåttor som saknar respekt för det traditionella och "naturliga" sättet att leva.

Det hätska tonfallet avslöjar att många yrkesfiskare redan känner sig dömda att förlora striden. Och kanske har de rätt. Inte bara för att fångsterna pekat nedåt, utan också för att naturens existensberättigande i samhällets ögon håller på att förändras. Sjöar och hav, ängar och hagar skiftar mening. Handens landskap blir ögats landskap. Skärgården är idag viktigare som en källa till njutning än som en skördeplats för naturresurser.

I den förändringen väger fiskarnas argument allt lättare. Det är inte längre självklart att döda den som konkurrerar med människan om födan. För exakt hundra år sedan, år 1901, sköt man 3 437 skäggdoppingar i Tåkern eftersom de sades skada fisket. Det skulle man inte drömma om att göra i dag.

Skalar man bort de groteska överdrifterna har alltså fiskarna rätt, från sin betraktelsepunkt. Lever man i handens landskap bör skarven hållas kort.

I ögats landskap är det däremot självklart att skarven får återta sin plats i den svenska naturen. För att den är fascinerande, berikande, udda. Eller helt enkelt för att den finns.

En gluttsnäppa gnäller till i strandvattnet. Steglitsar kastar sig från ett slånbuskage till ett annat. Bakom udden ligger Svartö. Vi ser den inte än, men vi vet.

Så ser vi ön. Skogen därute är död och omkullblåst, skarvarna häckar på de liggande trädstammarna. Vilken röra! Men Lars Lindell har alltid fascinerats av den där kolonin. Ända sedan han flyttade hit 1977 har han varit Kalmar läns skarvförsvarare nummer ett - han har häcklats, hotats med stryk, men envisats.

- Först var den en fågel som alla andra, även för mig. Men när man tittar lite närmare, då blir den någonting mera. En flock skarvar lågt över havet en gråmelerad höstdag, det är vackert. Eller de vuxna skarvarnas praktdräkt i april, när solen bryts i fjäderdräkten. Eller ungarna klädda i sina fleecetröjor av dun i maj när man hör den första rosenfinken och göken.

Jag tittar i kikaren. Vackra? Nja. Men nånting annat. Fascinerande, absolut. Rörande, kanske. Deras klumpighet, lika tafatta i luften som grodmän är på land. Deras sätt att med nöd och näppe landa på en gren, med vingarna vilt flaxande och halsen osnyggt framåtsträckt. Ofta missar de och får börja om. Eller de ännu inte flygga ungarna, två eller tre i varje bo, oproportionerligt stora i förhållande till bona men ännu barn. De dröjer sig kvar som förvuxna tonåringar som borde ha flyttat hemifrån för länge sen men inte vågar.

Och deras märkliga silhuetter när de torkar fjäderdräkten med utsträckta vingar. Som en våt, svart hund. Till skillnad från andra sjöfåglar har skarven inget fett som håller kvar luften i fjäderdräkten och håller kroppen torr och varm. På många sätt är det en nackdel för fågeln, den måste till exempel hänga sig själv på tork på det här viset efter varje dyk. Men det är ett pris den betalat i den evolutionära kohandeln för att vinna en annan, livsviktig fördel: under vattnet är den grymt ändamålsenlig. Andra fåglar får lägga energi på att bara komma ner under vattnet, deras fjäderdräkt innehåller så mycket luft att det är som att dyka med flytväst. Skarven rinner genom vattnet.

Den är så anpassad till detta element, och så klumpig i luften, att den helst av allt skulle vilja sluta flyga helt och hållet. På Galapagosöarna - dit skarvar förirrade sig för några tusen år sedan och fann en miljö där den helt saknade fiender - fick den äntligen chansen. Där har skarvarnas flygförmåga tillbakabildats helt.

En värld utan fiender ...

Jag ser ut mot kolonin och frågar något om den naturliga storleken på ett skarvsamhälle. Är det så här det ser ut om skarven själv får bestämma. Lars Lindell tänker en stund och svarar:

- Det är svårt att säga. Ingen vet. Den har aldrig fått leva ostörd.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.