Torsk - inte enda förloraren

Fisken längs de svenska kusterna är slut. Utfiskad.

- En av de största omvandlingarna av svensk natur under de senaste hundra åren, säger Henrik Svedäng, fiskeribiolog vid havsfiskelaboratoriet i Lysekil.

Artikel 2001-5 peter nilsson/reportagebyrån

Undersökningsfartyget Ancylus hade gått ut från Lysekil mitt på dagen. Solen blänkte i det mörka havet, temperaturen låg runt noll och det blåste en västlig vind med fem meter per sekund. Det var den fjortonde februari år 2000.

Ombord på fartyget fanns, förutom skepparen och matrosen, tre forskare från havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Provtrålningarna i det stora torskprojektet skulle börja och Brofjorden klaras av innan mörkret föll. Männen småpratade med varann när trålen släpptes ut vid mynningen.

Stämningen var god. Havet är alltid havet, det är skönt för en havsbiolog att få lämna sin kontorsmodul.

Från 1968 fram till 1980, när studierna lades ned, hade fångsten av torsk i Brofjorden legat på i snitt hundra kilo per trålningstimme. Men redan i slutet av sjuttiotalet syntes tecken på en minskning.

Både forskare och fiskare har därefter då och då varnat om läget. För torsken, men även för andra arter. Fiskeriverket, som har att vårda fiskbestånden i de svenska vattnen, har inte reagerat.

Förrän häromåret. Då gavs klartecken till den av havsfiskelaboratoriet föreslagna utredningen.

Denna vackra vinterdag skulle Ancylus äntligen provfiska vattnen innanför trålgränsen, från Brofjorden i norr till Marstrand i söder. Frågan var: hur illa är det?

Första trålhalet var ett skämt. På fyrtiofem minuter fångades fyra torskar. De vägde mellan trettio och hundrafyrtio gram.

En tillfällighet, kanske? Så måste det vara, resonerade männen på Ancylus. Ändå kände de olust.

Trålningen fortsatte, sammanlagt fyra hal genomfördes på olika ställen i fjorden. På kvällen kunde fångsten per timme räknas fram: 0,4 kilo fördelat på i snitt sex torskar. Tvåhundrafemtio gånger mindre än på sjuttiotalet!

- Vi var skakade, berättar Henrik Svedäng, en av forskarna i torskprojektet.

När han törnade in för natten tänkte han ändå att de måste ha haft otur, att nästa dag skulle bli bättre.

Det blev den inte. Tendensen höll i sig hela denna första trålningsvecka. Fångsten blev dålig även i Gullmaren och när de gick ut en bit utanför trålgränsen. Trots detta hade Henrik Svedäng och hans kamrater svårt att tro att siffrorna talade sant.

- Vi lämnade in trålen för kontroll till Smögens trålbinderi, säger han. Ifall det hade blivit något fel. Men trålen var i prima skick.

- Då tänkte vi att fisken måste ha rört sig ut från fjordarna, att vi skulle fånga mer längre fram.

Litet mer fick de. Snittet för torsk fångad i Brofjorden hade vid årets slut stigit till två kilo per trålningstimme. En femtiondedel av det normala.

Fem fiskeperioder hade genomförts, med ungefär lika dåligt resultat, ända ned till Marstrand. Dessutom hade yrkesfiskare fått kontrolltråla sträckan.

I början av 2001 gjordes för säkerhets skull ytterligare provfisken. Denna gång ända uppifrån Kosteröarna och så långt söderut som Kullen.

Resultaten bekräftades ånyo. Fisken är i princip slut längs hela västkusten.

Detta gäller samtliga viktiga matfiskar: torsk, bleka (lyrtorsk), vitling, kolja, gråsej, kummel och rödspotta. Endast 0,1 procent är längre än fyrtio centimeter. Två, tre procent är längre än trettio.

- Normalt skulle en god del av fiskarna vara längre än 35 centimeter, säger Henrik Svedäng. Och hela längdregistret borde finnas - ända upp till en meter.

Blekan verkar vara helt utrotad, likaså lokala bestånd av vissa arter, som just torsken i Brofjorden. Samtidigt frodas havskräftor, krabbor, räkor och andra skaldjur som aldrig förr. De äts inte längre upp av fisken som små.

- Ekosystemet har ändrats, vi har nu ett kusthav utan rovfisk, säger han. Det är tragiskt.

Fisken försvann. Kan någon säga hur? Den har inte bara rört på sig, sökt nya vatten. Så stora förändringar av levnadsmönster är inte naturliga.

Miljöförsämringar som giftutsläpp och övergödning anses av forskarna inte räcka som förklaring. Det finns fortfarande gott om småfisk längs västkusten, särskilt rödspotta, sandskädda och kolja. Larver och yngel driver in utifrån haven och utvecklas sedan till fisk i de grunda kustområdena.

- Denna känsliga process skulle drabbas först av allt om det vore fel på vattnet, säger Henrik Svedäng.

Och så finns ju skrubban, undantaget från tendensen i stort. Fisken förekommer fortfarande i alla storlekar och i samma mängd som för tjugo, trettio år sedan. Den trivs uppenbarligen i kustvattnet.

Två saker skiljer skrubban från arterna som försvunnit. Den vandrar inte ut i havet. Den är inte en matfisk. Skrubban lever sitt liv, tämligen förskonad från fiske, innanför trålningsgränsen.

- Allt detta sammantaget tyder på att det är fisket som är boven i dramat.

Kustfisken har helt enkelt fiskats slut. I viss mån av fritidsfiskare nära kusten, och av ålfiskare, i vars ryssjor den fastnar.

Men mest av yrkesfiskare utanför trålningsgränsen (normalt fyra sjömil ut från ytterskären). Där fångas dels fisk som rört sig ut från hemvisten nära kusten. Dels fisk från Kattegatt och Nordsjön.

År efter år har fiskare från Sverige, Norge och Danmark bärgat stora fångster, betydligt större än vad internationella havsforskningsrådet (ICES) ansett vara lämpligt. Längre ut i Nordsjön trålar även andra EU-länder.

- Så har också tillgången på vuxen torsk, kummel och vitling minskat med sjuttio, åttio procent sedan sjuttiotalet, säger Henrik Svedäng. Fisken som är kvar håller sig till sitt basområde och går inte in nära land.

När fisken saknas vid kusten beror det alltså både på att lokala fiskbestånd har fiskats slut och på överfångst av fisk i uthavet.

Historien går igen i Östersjön. Varje sportfiskare vet att torsken inte finns kvar längs kusten. Det må vara i Blekinge, Stockholm eller Västerbotten.

- Torsken är utrotad i halva sitt utbredningsområde, säger Sture Hansson, docent vid institutionen för systemekologi vid Stockholms universitet. Miljöproblemen är visserligen större i Östersjön än längs västkusten. Men inte heller här lastas de för fiskens tillbakagång.

- Halterna av PCB och DDT har minskat med upp till åttio procent under de senaste tjugo åren, säger Sture Hansson. Gråsälen har kunnat återhämta sig. Även övergödningen har visat tecken på att börja minska.

Ett särskilt problem för fisken i innanhavet är den låga salthalten. Torsken kräver minst 1,1 procent för att leka. Saltvatteninbrotten från västerhavet har under senaste årtiondena varit sällsynta. Det har gjort läget för torsken extra känsligt.

- Om naturen är jävlig borde man fiska extra försiktigt, säger Sture Hansson.

Men provtrålningar visar att mängden torsk krympt till en sådan nivå att fortlevnaden på sikt anses kunna hotas. Sextio procent av hela beståndet dödas i yrkesfisket varje år.

Åren går, överfisket består. Östersjöländernas regeringar lyssnar mer till näringen, som alltid vill fiska maximalt, än till vetenskapsmännen.

- Förvaltningen av Östersjöns fiskbestånd är ett totalt misslyckande, säger Sture Hansson. Torsken kunde räcka åt alla. Ska en liten näring som fisket få förvägra miljontals kustboende rätten att fiska?

Kvoterna sätts i årliga förhandlingar inom Östersjökommissionen, och bygger på enighet. Dels inom EU, dels mellan unionen och de baltiska staterna och Ryssland.

Förändringar, som större trålmaskor och ökade minimimått för fisk som får fångas, är svåra att få igenom. Inget land vill heller gå före med gott exempel.

Det innebär att landet med minsta ekologiska viljan sätter nivån. Torsken är den ständige förloraren.

- Dessutom blir torsken bifångst i foderfisket, säger Joachim Säfström, kustfiskare från Blekinge.

Stora fartyg från västkusten trålar sedan början av nittiotalet i Östersjön efter skarpsill och strömming till fiskmjölsindustrin. Maskstorleken är minsta tillåtna: 16 millimeter.

Tio procent torsk är tillåten som bifångst. Av den får fem procent vara under minimimåttet 35 centimeter.

- Fem procent låter inte mycket. Men av en bifångst på hundra ton blir det fem ton. Miljoner och åter miljoner småtorskar kan stryka med helt lagligt.

Enligt en utredning från 1995 är bifångsterna små. Likaså enligt kustbevakningens kontroller vid landningen.

- Men det är svårt att urskilja arterna, säger Joachim Säfström. Fisken kan bli som en välling efter flera dar i fartygens tankar. Sanninen är att ingen vet hur stora bifångsterna egentligen är.

Till havs är kontroll svår att utföra eftersom fisken pumpas från trålen direkt in i fartygets tankar. Enligt Säfström har även tobis och spigg, vars yngel är viktig föda för bland annat uppväxande torsk, fiskats ut i foderfisket.

Hittills har näringskedjan i Östersjön varit växtplankton - djurplankton - strömming och skarpsill - lax och torsk.

- Torskens regim har rått, säger systemekologen Sture Hansson. Men nu finns tecken på att skarpsillen håller på att ta över, att den äter upp torsklarverna.

Om detta sker över en viss nivå kan utvecklingen bli svår att vända. Vid New Foundland-bankarna, det gamla torskparadiset på jorden, har fisken ännu efter tio års fiskestopp inte kommit tillbaka.

Men även skarpsillen är på tillbakagång efter snart tio år av tungt industrifiske.

Joachim Säfström har lagt märke till att torskens lever idag ofta är onormalt liten. Det kan vara ett tecken på undernäring.

- Torsken brukar också ha fullt med småfiskar i magen, säger han. Nu ser jag mycket färre sådana.

Det skulle kunna vara så att skarpsillen och strömmingen inte räcker till mat ens åt det krympande torskbeståndet.

Strömmingen (sillen) i Östersjön har livnärt kustens folk i århundraden. Många lokala bestånd har funnits, kanske uppemot hundra. Åtskilliga av dem har under de senaste tio åren svepts upp i industrifisket. Det ska egentligen bara ta skarpsill, men strömming tillåts som bifångst upp till hälften.

- Här i Blekinge har Göteborgsbåtarna legat och trålat nära kusten där det absolut inte finns någon skarpsill, säger Joachim Säfström. De tog vår sill.

Blekinges grässill är alltså borta, liksom Hoburgsillen och strömmingen i Stockholms skärgård. Inte heller vid polska kusten finns längre någon strömming.

Fiskarten ligger totalt sett under gränsen för vad som är biologiskt säkert för överlevnad.

Även siklöjan i Bottenviken är på väg att ta slut. Fångsterna har minskat med nittio procent.

Och i Gävle har man problem med att få ihop till årets surströmming.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.