Att bli överväldigad

Så här års så slår det till. Kan när som helst inom mig höra det typiska "schwoooooz!" som får hjärtat att volta av förväntan

Krönika 2001-6 Charlotte Permell

När jag skriver detta är det november. När ni läser detta är det i senaste laget.

Men under november kan man fortfarande åka. Det är råfuktigt, maten strängt taget bedrövlig, det är mörkt redan vid två och viss risk att man aldrig får se nåt.

Omgivningen undrar vad i jösse namn som är så fantastiskt med att för betydande pengar frysa fötterna av sig.

Men det är likadant varje år. När hösten kommer, då vill jag till Tysfjord, långt upp i Nordnorge. Att vara där, att se örnarna sväva längs klippbranterna, att spana ut över fjordarna efter måsar och ryggfenor, spana tills armarna domnar och inte orkar hålla uppe kikaren längre, och så, när man nästan gett upp, detta mäktiga "schwooooooz!" - en späckhuggares utblås. Det är stort.

Det är dessutom en sällsynt bra story.

Många av er minns den säkert - hur det plötsligt, i mitten av 80-talet siktades svarta fenor djupt in i fjordarmarna. Späckhuggare som man tidigare bara skymtat långt ute till havs, föreföll ha invaderat kusten. Fiskerinäringen krävde avskjutning. Så småningom stod det klart att det man såg var yttersta konsekvensen av en ekologisk katastrof. Efter åratals rovfiske hade sillstammen kollapsat, inga äldre sillar kunde visa de yngre den vanliga vandringsrutten upp till Island. I stället började stimmen uppsöka fjordarna - och späckhuggarna följde efter. Snart spred sig ryktet och hösten -94 var vi tio journalister och fotografer som åkte ut i Tysfjorden i en gravt gungande båt.

Två månader senare hade det publicerats över sjuttio artiklar om späckhuggarna i svenska tidningar. Året därpå tillstötte TV-team, filmare och reportrar från snart sagt hela världen. Det komplicerade samspelet i det nordatlantiska ekosystemet, från planktonätare till topprovdjur, fick därmed en spridning som väl ingen kunnat drömma om. Jag betvivlar visserligen att detta väckte någon opionion för ett mer uthålligt fiske. Men budskapet nådde ut. Själv har jag under mina år som naturjournalist inte varit med om maken till kioskvältare.

Tänker på Tysfjord när jag läser en tättskriven lunta med titeln "Att kommunicera biologisk mångfald".

Biologisk mångfald. Bara att säga det är svårt. Att fylla begreppet med något begripligt och dessutom beröra på bred front - det är en gedigen utmaning. En rad olika intresseorganisationer vittnar om hur trögt det kan vara i denna studie signerad Helena Nordström och Magnus Ljung, Sveriges Lantbruksuniversitet.

Svårast av allt är att få plats i media. Naturvårdsåtgärder har klent nyhetsvärde. Miljöfrågor betraktas ofta som alltför skrämmande eller svåra. Redaktionerna förefaller kallsinninga.

Vi vet att den biologiska mångfalden är hotad. Vi vet att samhällets och våra privata prioriteringar delvis måste förändras. Förändring kräver kunskap, därför är också av största vikt att kommunicera betydelsen av biologisk mångfald till en bredare publik.

Men hur ska det gå till?

En rad olika idéer presenteras i studien. Biologerna måste komma ut ur biologin, hävdar någon.

Mer känsla, är ett annat tips. Hittills har de flesta aktörer arbetat med rationella argument. Men några av de intervjuade påpekar att det är de mjuka värdena som betyder mest. Kort sagt att det som talar till våra hjärtan är underskattat som informationsstrategi.

Varpå ni kanske anar vart jag vill komma. Späckhuggarna. Det finns förstås ett antal självklara skäl till att just dom fick en sån genomslagskraft: detta var något nytt, det fanns en story, de är vackra. Men dom kriterierna kan appliceras på mycket annat som förblir bortglömt.

Kanske handlade det om de omtalade mjuka värdena? Om att bli överväldigad?
Det låter ohyggligt flummigt.

Men möjligen var det så enkelt som att vi reportrar som gungade ut i snögloppet och hörde dessa frustande "schwooooz!" faktiskt blev så gripna att vi lyckades förmedla just - en känsla.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.