Torskfångsterna har halverats på något decennium, både på Västkusten och i Östersjön. Matfisken längs Västkusten är i stort sett slut.

– Det är en av de största omvandlingarna av svensk natur under de senaste hundra åren, sa fiskeribiologen Henrik Svedäng i förra numret av Sveriges Natur.

Hur har det blivit så här?

En förklaring är att politikerna år efter år enas om fiskekvoter som är betydligt större än vad forskarna anser att bestånden tål.
Andra förklaringar får man fiska upp ur ännu grumligare vatten. Här är sju napp.

Kvotfusk

Ingenstans i världens alla hav fanns det så mycket fisk som i Kilen i västra Öresund. På några få kvadratkilometers yta fångades år efter år oerhörda mängder sill av svenska yrkesfiskare.

1995 tog de 13000 ton, 1996 21000 ton, 1997 28000 ton, 1998 16000 ton och 1999 13000 ton.

Enligt havsforskarna vore en normal fångst för området 200 eller 300 ton sill per år, alltså en hundradel. Även skarpsill och torsk fångades i relativt stora mängder.

Hur kunde detta komma sig? Råder paradisiskt gynnsamma förhållanden för fisk i Kilen?

Nej, men däremot är Kilen det enda område i Öresund där trålfiske är tillåtet. Det gränsar till Kattegatt/Skagerack, men räknas till Östersjön när det gäller fångstkvoterna för fisket. Svenska yrkesfiskare utnyttjade detta genom att fiska i Kattegatt/Skagerack men skriva upp fångsten på Kilen. På så vis kunde den betydligt större Östersjökvoten användas utan att det verkade konstigt att fartygen under fångstperioden inte varit inne i Östersjön. Kilen blev ett kryphål som gjorde det möjligt att ta upp mer sill än tillåtet i Kattegatt/Skagerack.

Fusket pågick öppet och länge. Fiskeriverket tog år efter år emot de uppenbart orimliga fångstsiffrorna utan att ingripa. Först efter att EU-kommissionen 1999 tagit upp frågan, bland annat på ett ministerrådsmöte, stoppades det olagliga fisket.

Tjuvfiske

I vintras åkte en styrelseledamot i Sveriges Fiskares Riksorganisation, (SFR), fast för tjuvfiske. Han drog snörpvad med en av, Sveriges största fiskebåtar nära land i norra Öresund.

Fisket gick finfint, man fick upp trettiotvå ton sill. Det är bara det att fiske är förbjudet i området.

Kustbevakningen larmades av bofasta som upptäckt fiskebåtarna. Fiskaren påstod i förhöret att fiskeriverket skulle ha gett tillstånd för fisket.

Det var inte sant. Fångsten, som värderades till 48 000 kronor, beslagtogs. Förundersökning pågår.

Är fiskefusk vanligt i Sverige? Sådant är givetvis svårt att bedöma. Att det fuskas är däremot helt klart.

I fjol utdömdes dagsböter i 23 av de 125 allvarligare fall som upptäckts av kustbevakningen. Fångsten eller motsvarande värde beslagtogs vid tio tillfällen. Fiskeriverket å sin sida polisanmälde sju fall. Många förundersökningar läggs ner eftersom de gäller utländska båtar som redan lämnat Sverige när det misstänkta tjuvfisket anmäls.

Staten satsar runt 140 miljoner kronor årligen på kontroll av fisket. EU:s krav har gjort att övervakningen har skärpts avsevärt.

I fallet Kilen rapporterades fel fångstområde. Ett annat fusksätt är att skriva upp fel fiskart. Inte helt ovanligt, enligt kustbevakningen, när det gäller strömming och skarpsill.

Man kan också låta bli att rapportera hela fångsten. Utredningen ”Fisk och fusk”, (expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 1997), tror att detta är vanligt.

En annan variant är att använda för små maskor. Enligt fiskare på ostkusten har båtar från Göteborg trålat efter strömming med maska tillåten endast för den lilla skarpsillen, i områden där ingen skarpsill funnits.

Alibit är då att strömmingen får tas som bifångst, och detta till så hög andel som femtio procent. Skarpsill fångas sedan i ett annat område, och en blandad fångst kan sedan ändå vid visas upp.

Snedvridet stöd

Åttiotal, Bohuslän. Lågorna slår upp från en vitmålad fiskebåt, avsides förtöjd vid en klippa. Ägaren har tänt på. När skutan har brunnit upp kan han kvittera ut statligt bidrag.

Svenskt fiskestöd har haft som uttalat mål att öka effektiviteten i fisket. Det har skett genom att bidrag och regler gynnat stordrift.

Småskaligt kustfiske, som det i mellersta och norra Bohuslän, har ansetts otidsenligt. Att fiska till låga omkostnader och utan höga vinstkrav, bara för sin försörjnings skull, har inte varit näringspolitiskt korrekt.

Därför gavs på åttiotalet och i början av nittiotalet inga subventionerade fiskerilån eller lånegarantier för båtar äldre än trettio år. Ändå säger åldern väldigt litet om en båts skick.

Ägare till prima, men ”för gamla”, fiskebåtar, fick inte hjälp att exempelvis modernisera navigationsutrustningen.

Däremot fanns upphuggningsbidrag. Fullt funktionsdugliga båtar, även yngre sådana, skrotades med hjälp av statliga bidrag.

Mindre och enklare fiskebåtar slogs ut till förmån för stora, tekniskt avancerade och dyrare sådana. 1970 fanns cirka 8 000 fiskebåtar i Sverige. Idag är siffran 2153.

Så har också antalet aktiva yrkesfiskare minskat från 4108 1979 till 2880. Och ett antal fiskelägen slagits ut.

Stordrift

Idag finns fiskefartyg som Torland, Torön, Ginneton och Ganthi. De är 45-50 meter långa, och rymmer runt 845 bruttoton. Störst och starkast i Sverige. Snäppet under kommer Polar och Astrid på 710 respektive 705 bruttototon.

Alla är bjässar som kan dra en trål med öppning stor som en fotbollsplan i foderfiske i Östersjön.

Men de är dyra, och måste därför fånga väldigt mycket fisk för att ekonomin ska gå runt. Stordriften driver upp fisketrycket, och motverkar försiktighet.

För den som ligger ute veckovis långt från hemmavattnen är det uppenbarligen lätt gjort att svepa upp ett och annat lokalt fiskebestånd och sedan dundra vidare. Som med strömmingen på ostkusten.

Ifjol fångade de sex största båtarna sammanlagt 32 490 ton fisk. Det är nästan 10 procent av totalfångsten för hela landet. De 31 största båtarna, 1,4 procent av fiskeflottan, svarade för cirka 60 procent.

I hela EU råder stor överkapacitet i fiskeflottan. Därför har unionen beslutat minska den totala lastförmågan och motorstyrkan. Sverige har inte lyckats uppfylla sina åtaganden på detta område.

Även i år byggs ett nytt jättefiskefartyg, Bristol. Svenska staten stöttar med 0,7 miljoner kronor. EU med tre.

Vid nybyggen ska lika många ton gammal båt tas ur drift. Ägaren får skrota egna eller för ändamålet inköpta fiskefartyg.

Men de tekniska hjälpmedlen för navigering och lokalisering av fisk blir allt mer avancerade. Det gör att fiskeflottans fångstkapacitet ändå ständigt ökar.

Ekologi på undantag

Miljöfundamentalism. Så kallade SFR dåvarande jordbruksminister Annika Åhnbergs uttalande om fiket som det största hotet mot havsmiljön.

Visserligen talar SFR om ekologi i sina dokument. Och utan fisk blir det bevisligen inget fiske. Men viktigast för förbundet tycks ändå alltid vara rätten att få fiska – oavsett risken för överfiske.

När EU-kommissionen på 90-talet föreslog nya, mer restriktiva fiskeregler i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt var SFR kritisk. Likaså kritiserade man restriktionerna i laxfisket under 1997.

Förbundet är motståndare till fredade marina zoner och till förbud mot drivgarnsfiske i Östersjön.

Larmrapporter om minskade fiskebestånd avfärdas ofta av företrädare för SFR. I en remiss från 1996 hävdade SFR att fiskets påverkan på miljön är ”ytterst ringa”.

Storfiskarmentaliteten är dominerande inom SFR, särskilt i förbundsstyrelsen. Ta exemplet Smögen.

De småskaliga yrkesfiskarna i detta bohuslänska fiskeläge begränsade för drygt trettio år sedan frivilligt sitt fiske. Åtgärden ledde enligt dem själva till goda fångster och fiskebestånd i balans.

I slutet av åttiotalet kördes de över av storfiskarna från Göteborg. SFR beslöt att de lokala fiskereglerna inte skulle gälla fiskare utifrån.

Men egentligen är göteborgsfiskarna en minoritet.

Aggressiv lobbying

SFR har alltid haft goda kontakter med jordbruksdepartementet och ministern. Förbundet är känt för sin effektiva lobbying.

Metoderna är ibland aggressiva. Flera nuvarande och före detta anställda på jordbruksdepartement och fiskeriverk vittnar om att SFRs ordförande Reine Johansson även använder sig av hot.

– Han har försökt skrämma tjänstemän genom att lova att se till att de får sparken, säger Tore Gustavsson på fiskeriverket. Tore Gustavsson var fram till 1995 chef för fiskeavdelningen, men arbetar idag med de baltiska staterna och deras EU-förberedelser.

– Jag argumenterar hårt i sak, men hotar ingen, säger Reine Johansson. Jag är schysst.

SFR får ofta sin vilja igenom hos makthavarna. Beslut av fiskeriverket har överklagats till regeringen – som sedan gett SFR rätt.

Så var det när verket på 80-talet ville avslå ansökningar om fiskelicenser för att dämpa fisketrycket genom att minska antalet fiskebåtar. SFR lyckades då för en tid förhindra att laxfisket reglerades, trots att riksdagens jordbruksutskott ville reglera, vilket sedemera också gjordes.

EU ville i slutet av 90-talet stävja det illegala fisket i Kattegatt/Skagerack genom satellitkontroll av trålarnas positioner. Fiskeriverket tillstyrkte.

Då drev SFR en kampanj mot förslaget. Bland annat bearbetades dåvarande jordbruksminister Åhnberg. Resultat: regeringen körde över fiskeriverket. Sverige och det notoriskt överfiskande Spanien var de enda länderna i EU som röstade mot kontrollen.

– Ett oförklarligt och skamligt beslut, säger förre departementsrådet Ulf Svensson, som då var departementsråd på jordbruksdepartementet. Regeringen gav i praktiken sitt stöd åt att svenska yrkesfiskare skulle få fortsätta att fiska över kvoterna.

Kontrollsystemet infördes senare trots det svenska motståndet.

Genom att bearbeta ledamöterna i fiskeriverkets styrelse har SFR också lyckats få beslut som fattats inom verket upprivna.

En glanstid för SFR var när ordföranden Reine Johanssons gode vän Jerzy Glücksman var Sveriges lantbruksråd i EU.

SFR fick då löpande reda på sådant som egentligen var internt, som utkast till svenska förhandlingspositioner. Vid förhandlingar om fisket var Reine Johansson ofta med i kulisserna och kunde rådfrågas av lantbruksrådet i pauserna.

SFR lät å sin sida flyga ned gratis fiskedelikatesser till Glücksmans kalas och bjudningar i Bryssel.

Sverige krävde fram till 1991 att drivgarnsfisket i världen skulle förbjudas. Detta för att inte djur som delfiner och sjöfågel skulle fastna i garnen. FN inskränkte också kraftigt fisket.

Men när EU några år senare ville förbjuda sådant fiske även i Östersjön, lyckades Sverige stoppa förslaget. Ännu idag får lax fångas i Östersjön med upp till två mil långa drivgarn.

Sverige har ställt upp mål, stiftat lagar och skrivit under internationella överenskommelser om ett uthålligt och miljövänligt fiske.

Sverige har också i olika internationella sammanhang, exempelvis i FN, vinnlagt sig om en ekologisk profil.

Ändå har vi i praktiken gång på gång låtit kortsiktiga ekonomiska intressen gå före kraven på uthållighet och därmed tillåtit att fisken längs våra kuster fiskats ut.

Svensk dubbelmoral

Det finns även andra exempel på hur svensk teori och praktik inte stämmer överens. Förra departementsrådet Ulf Svensson berättar om en konflikt 1997, mellan EU och Marocko.

Spanien, som är EU:s största fiskenation, hade köpt fiskekvoter av Marocko och sedan kraftigt fiskat ned bestånden. De fattiga marockanska yrkesfiskarna drabbades hårt. Landet ville därför inte förnya avtalet.

Skulle EU ställa upp på ett hållbart fiske? Eller följa Spaniens önskan om att pressa Marocko till eftergifter?

Sveriges EU-lantbruksråd Jerzy Glücksman valde att passa. Sverige höll tyst i diskussionerna. Allt i förhoppning om att de svenska yrkesfiskarna i gengäld skulle kunna få större kvoter i sina fiskevatten. Med hjälp av Spanien, då ordförandeland i EU.

– Sveriges rykte som talesman för ett hållbart fiske försvagades och besudlades, säger Ulf Svensson.

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.