Göteborg – en fältbiolog kommer tillbaka

Göteborg – en fältbiolog kommer tillbaka

Mycket ungt miljöengagemang slogs sönder av gatsten och batonger i Göteborg i somras. Anna Jonsson kämpar vidare. Hon har ju lovat Skogsmulle.

Skribent Roger Olsson

Mitt i natten lördagen den 16 juni ringer Anna Jonsson till miljöministern. Flera månader senare, när vi sitter på ett tåg tillbaka till Göteborg, kan hon fortfarande inte riktigt förklara varför.

Det var krig, säger hon. Jag var helt desperat.

Och lite senare, med skymten av ett leende:

– Det är väl typiskt fältbiologer, tror att det alltid går att göra någonting.

När Anna Jonsson knappar in Kjell Larssons hemnummer på sin mobil den där lördagsnatten har svartklädda poliser med automatvapen stormat in på Schillerska gymnasiet, en av de skolor där kommunen erbjudit aktivister sovplats, och tvingat ner de boende på skolgårdens blöta asfalt. Tonåriga fältbiologer, som på Annas och Fältbiologernas uppmaning kommit till Göteborg för att demonstrera, har kroppsvisiterats och sedan skickats iväg ut i nattmörkret.

Anna befinner sig i Folkets hus, där Göteborgsaktionen har sitt högkvarter. Stämningen är tryckt. Många väntar sig att tungt beväpnad polis när som helst ska bryta in genom dörren också här.

Problemet hör alldeles uppenbart inte hemma på en miljöministers bord. Men längre in mot maktens centrum når inte Anna Jonssons telefonbok.

Vad Kjell Larsson sa minns hon inte. Utom det uppenbara: att han ingenting kunde göra. Och ändå gjorde han kanske något, just då. Bara genom att visa att makten inte alltid förskansar sig bakom poliskedjor.

Mellan Gnesta och Katrineholm pratar vi om miljökampens villkor före och efter de dramatiska dagarna i somras. Anna Jonsson berättar om kamrater som stängt av sitt engagemang totalt efter det de upplevde då. Hennes egen tro på samhället fick sig en rejäl knäck och hon förmår inte släppa en del av de konspirationsteorier som flyter omkring i efterdyningarna från Göteborgsmötet.

– Det hände så mycket konstigt….

Men ge upp kan hon inte göra. Hon har ju lovat Skogsmulle.

I femårsåldern fick Anna en brosch av Mulle-pappa själv, Gösta From. En fin brosch, en sådan som bara Mulleledare har. Det var så stort att Anna lovade att i framtiden alltid plocka upp allt skräp hon hittade i skog och mark. Sjutton år senare, som ordförande i Fältbiologerna, plockar hon fortfarande skräp. Verbalt skräp. Hon återkommer hela tiden till alla de vackra orden i miljödebatten, orden som döljer att utvecklingen fortfarande skenar åt fel håll.

– Trots allt snack om resurshushållning och det gröna folkhemmet så jublar samma politiker vartenda år när julkommersen slår nya rekord. Det går ju inte ihop.

Kanske är det här miljörörelsen har sin nya uppgift, menar Anna. Åttiotalet var väckarklockornas och miljölarmens tid. På nittiotalet skulle man bara prata möjligheter och lösningar, från maskkompost i köket till en global Agenda 21. Och nu? Miljörörelsen famlar.

– Men jag tror att det blir allt viktigare att vi inte accepterar den verklighetsbeskrivning som går ut på att miljöproblemen är på väg att lösas.

För våldet i Göteborg och på andra ställen har Anna bara förakt. Hon kallar stenkastarna patetiska och säger att det finns dumhuve´n i alla rörelser. ( ”Dom måste man handskas med, och i Göteborg lyckades vi inte särskilt bra med det.”) Men frustrationen både förstår och delar hon.

– För sex , sju år sedan stoppade vi Dennispaketet i Stockholm. Trodde vi. Nu slåss vi mot samma motorvägar igen, och det är samma gubbar som står bakom förslagen…

Frågan varför det går så trögt får ett svar som räcker från Hallsberg till Skövde. I höjd med Laxå anklagas de kortsiktiga ekonomiska intressena och alla politiker som är beredda att sätta dem i främsta rummet. Genom Tivedsskogarna har den politiska makten abdikerat och vill eller vågar inte reglera marknadskrafternas exploatering av våra naturresurser. Och i Töreboda skärskådas individualismen, som vill göra oss till konsumenter istället för medborgare och överlåta till var och en att lösa miljöproblemen genom att handla Krav-märkt och åka kollektivt.

Och samtidigt som Anna rundar av med att konstatera att det är svårt att ta bussen istället för bilen om det inte går någon buss försöker jag summera svaret, vilket leder till den reflexmässiga följdfrågan om miljökrisens lösningar finns till vänster?

Falköping passeras under tystnad. Jag hinner tänka att tyvärr funderar hon på vad hon bör svara. Hon formulerar sig så väl, inte ett spår av tonårsjargong finns kvar, hon berättar om möten med ministrar, tv-debatter och sammanträden i Genéve, hon är på väg över gränsen, en representant, och en stund senare formulerar hon ungefär samma tanke själv. (”Ibland när det snurrar som värst undrar jag vad jag håller på med. Jag vill bara ut.”) Å andra sidan: hon har med sig sovsäck och liggunderlag på tåget. Efteråt ska hon på styrelsemöte med Fältbiologerna på ett fritids i Örebro. Hela helgen.

Till slut kommer ett svar om det där med vänster, levererat i ett tonfall som handlar om något helt annat, nämligen tröttsamt förutsägbara journalister.

– Ja, det är väl vänstertankar. Men vänstern har inte monopol på miljöproblemens lösningar. Kalifornien är knappast ett fäste för vänsterkrafterna, ändå har dom drivit hela världen framför sig i kraven på renare bilar. ….

Nej, hon värjer sig mot att bli inplacerad på den politiska skalan. Den enda etikett Anna Jonsson vill klistra på sig själv, förutom en stor där det står FÄLTBIOLOG, har påskriften: humanist.

Anna pratar genomgående om jorden som en plats för människor, inte i första hand för känsliga ekosystem eller utrotningshotade lavar. Det perspektivet är långt ifrån självklart i miljösvängen.

– Jag ser inte brukandet av naturen som något ont i sig. Jag tror inte att människan är dömd att göra naturen illa.

Och när vi pratar om hur Göteborgsmötet slutade, dagen efter den dramatiska natten med telefonsamtalet till Kjell Larsson, säger hon i förbigående:

– Hela söndagen satt vi mest och grät. Men det gjorde nog många poliser också.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Roger Olsson
Artikeln publicerades i