Varje höst invaderas vårt kök av pyttesmå färglösa flugor. Det är vid den tiden på året när skåpet under diskbänken ännu dignar av tömda vinflaskor från sommarens alla utsvävningar, och det är i dessa flaskors bottenslattar som flugornas larver lever och utvecklas i stilla enkelhet. Arten heter Drosophila funebris, kallas ofta bananfluga eller ättikfluga, men i vårt hem heter den kort och gott slattflugan och är ett visserligen lätt irriterande men lika fullt betryggande kvitto på att partysäsongen har varit lyckosam. En höst utan slattflugor vore väl också en riktig öken, tänker jag, sedan en av dessa svirrande småpluttar förirrat sig ända in till arbetsrummet där den just i detta nu spatserar som en berusad lantmätare på datorns skärm.

Som biolog blir man snart expert på oönskade djur och växter, på allt från mördarsniglar och kirskål till mossa i gräsmattan och rådjur med smak för tulpaner. Det är sådant man får frågor om, ständigt. Ibland undrar jag om vi möjligen är på väg tillbaka till naturumgängets ruta ett, till det barbariska urtillstånd där det mesta som låg bortom den tuktade kulturens råmärken var något som ständigt måste bekämpas och hållas i schack.

Det tycks mig som om den moderna svenskens kunskaper om naturen mest härrör från trädgårdsarbete och tv-tittande. Om elefanter kan vi en hel del, och jättesköldpaddor. Dem har vi lärt oss att uppskatta och rent av älska ända dithän att blotta misstanken om lågsinnade tjuvjägare och andra hot får oss att reagera. Resten är pissmyror. Konsten att skilja en knölsyska från en grönsiska är numera förunnat en försvinnande elit.

Och? Är det verkligen ett problem? Det är väl ändå de ekologiska sammanhangen som är det centrala, och miljöengagemanget? Själva naturkänslan. Den så typiskt svenska kärleken till naturen föddes väl ändå inte ur att man tvingade skolbarnen att bära portör, pressa växter och lära sig latinska namn?

Må så vara. Men jag tror ändå att vi har att göra med ett bekymmer som tilltar i takt med att vanliga artkunskaper försvinner ur allmänbildningen och reduceras till gråtrist kännedom om en natur bestående av ungefär lika delar hotade och besvärliga arter. Dagens Nyheter anade inte hur väl man fångade samtiden genom att i sin nutidsorientering härom året, mitt ibland alla frågor om politiker och popsångare, även ställa en fråga om biologi. Den löd: Vilken insekt sprider sjukdomen Borrelia? Rätt svar skulle förstås vara fästing. Fast det är ju ingen insekt.

Vem bryr sig?

Förflackningen får, tror jag, direkta följder för den naturkänsla vi i vårt land så gärna och utan närmare eftertanke berömmer oss om att äga, som vore den en outplånlig naturresurs och inte lika spröd som alla andra kärleksaffärer.

Men låt mig börja i en helt annan, inte fullt så dyster ände av samma problemkomplex, närmare bestämt vid forskningsfronten, där man bokstavligen producerar biologisk mångfald genom att upptäcka och kartlägga tidigare helt eller huvudsakligen okända arter. Här tycks det som om trenden vänder. Efter decennier av stadigt svalare intresse för svensk forskning i systematisk zoologi och botanik verkar det nu som om botten är nådd. En förvånansvärt stor satsning på produktion av litteratur har påbörjats och anslagen för bearbetning av museernas till synes oändliga samlingar har börjat öka. Mer än hälften av landets omkring 50 000 arter saknar i dag bra dokumentation, ofta finns ingen alls. Den bristen ska nu avhjälpas inom loppet av 20 år, dels genom en översiktlig nationalfauna och nationalflora, dels med mängder av ny avancerad bestämningslitteratur. Staten satsar tiotals miljoner på projektet. Detta sker samtidigt som allt fler utanför taxonomernas led har börjat undra över hur det kunde komma sig att just vi i Linnés eget hemland hamnade så på efterkälken och förlorade det initiativ vi en gång hade. Det finns tio miljoner arter här i världen, minst, och av dem är inte ens två miljoner upptäckta. Men så gör något då, vill man utropa. Och det är kanske det som händer nu.

Harvardprofessorn Edward O Wilson, som med sin bok ”Livets Mångfald” mer än någon annan har stimulerat det pånyttfödda intresset för artkunskaper, har räknat ut att man skulle kunna kartlägga praktiskt taget hela jordens biodiversitet inom loppet av 50 år. Allt som behövs är pengar och fler forskare, många, men ändå inte fler än soldaterna i Mongoliets väpnade styrkor. Nu vet inte jag exakt hur den militära beredskapen ser ut i Mongoliet, och kanske bör man vara lite på sin vakt när Wilson börjar leka med sin miniräknare, men poängen i hans resonemang är klar som glas. Dessa forskare finns nämligen inte. Pengarna är inte den enda begränsningen. En annan, och kanske värre, är att det saknas specialister på de grupper av växter och djur där kunskaperna är som sämst.

Även i Sverige är situationen brydsam. Vi må ha världens stoltaste traditioner på den systematiska biologins område, och vårt land är så grundligt utforskat att det kanske bara rymmer några tusen oupptäckta arter, men den fullständiga kartläggning som nu aviseras bromsas ändå av att antalet professionella taxonomer är så litet.

Som sagt, det finns anledning till optimism, nu när i alla fall pengarna återvänder, men för att också fylla luckorna på universiteten och museernas forskningsavdelningar måste man, tror jag, börja från grunden. Och jag är ganska säker på att rekryteringen av den här sortens experter på biologisk mångfald inte skiljer sig nämnvärt från rekryteringen av professionella musiker eller ishockeyspelare. De har alla det gemensamt att de börjar vid mycket unga år.

Nyligen hade jag nöjet att gå igenom och katalogisera de insekter som Tomas Tranströmer samlade som barn och tonåring på 1940-talet. Redan när jag första gången såg denna rikhaltiga och vetenskapligt väl anlagda samling slog det mig att här hade svensk entomologi gått miste om en lysande begåvning. I Tranströmers fall var det musiken och litteraturen som tog över, vilket vore bra dumt att beklaga, men man kan utan vidare mista något av sitt goda humör vid tanken att naturaliesamlingar som hans, och kunskaperna de ger, numera knappt ens finns på kartan över vad barn och ungdomar kan tänka sig att syssla med och lära sig. Musiker och andra konstnärliga begåvningar finner ännu sin väg, och idrottstalangerna ska vi bara inte tala om, men det fåtal som har en utpräglad fallenhet för naturens ABC får inte ens chansen. Portören har bytts mot pH-mätaren. Det är ett misstag.

Det var ett misstag att rusta ner den del av skolans biologiundervisning som handlade om artkunskap. Jag förstår att saken tycktes gammalmodig, att det evinnerliga tragglandet med Krok–Almquists hundraåriga skolflora framstod som förlegat när biologin under 60- och 70-talet utvidgades till att omfatta allt möjligt mellan sexualundervisning och miljökunskap. Antagligen finns det likaså en viss logik i att ekologi och annat under samma tidsepok trängde undan den systematiska zoologin och botaniken vid våra universitet och lärarhögskolor. Men det hindrar inte att vi nu, med facit i hand, kan se det hela som ett misstag. Artkunskapen är som ett språk. Kan man inte språket blir sammanhangen svåra att förstå. Dessutom tror jag att det vi kallar naturkänsla åtminstone delvis är en produkt av denna biologiska läskunnighet.

Det är naturligtvis illa om det svenska undervisningsväsendets brister leder till svårigheter att rekrytera forskare. Men det är ändå bara en bisak som kanhända låter sig lösas nöjaktigt med pengar och höjd vetenskaplig status, låt vara att effektiviteten i systemet vore mångdubbelt större om begåvningarna gavs möjligheter att utvecklas på ett sätt som har sina motsvarigheter i musikklasser och idrottsgymnasier. Med naturkänslan förhåller det sig annorlunda. Förvisso är den vag i konturerna, men nog hyser vi lite till mans uppfattningen att denna i vårt land utbredda egenskap eller inställning till naturen är en grundläggande förutsättning för hur vi vårdar och använder denna natur. Vad denna känsla består av eller hur den har uppkommit ägnar vi däremot sällan en tanke.

Men det finns en som i alla fall har försökt.

För drygt 20 år sedan skrev Gunnar Brusewitz i boken ”Strandspegling” en essä under rubriken ”Om naturkänslan”, ett stycke som börjar en ljuvlig försommarmorgon med att författaren hör en hämpling sjunga i en oxel. Och sången går honom rakt i hjärtat. Varför? Han skriver: ”När det gäller att förstå musik, dikt och konst finns det en hel vokabulär till förfogande. Det finns kurser och handböcker för att lotsa tyckandet i godkända banor och ge de rätta uttrycken för den känsloupplevelse man vill leda fram till. Arméer av entusiastiska pedagoger och kursledare ägnar sig åt att öppna ögon och öron och lära oss förstå det som till en början kan tyckas obegripligt och oskönt.” Endast naturkänslan förblir en gåta.

Men kanske ändå inte. Brusewitz slår en för honom så typisk lov i terrängen och landar strax i en fundering om att hämplingen och han faktiskt är gamla bekanta och att det vi kallar naturkänsla när allt kommer omkring rymmer mycket av återupplevandets glädje. Den lycka som bor i att känna igen, således. Kan det vara så enkelt? Som att återse gamla bekanta. Jag tror det. Ur mötet mellan det gamla bondesamhället, vetenskaplig folkbildning och en framväxande fritidskultur uppstod en hemtam förtrogenhet med naturen som skänkte den dubbla glädjen över att återse och förstå. För alla dessa kunskaper – om blommor, fåglar, bär och svamp – är dessutom ett språk som gör landskapet läsbart och naturen lite mer begriplig. Hämplingen har något att berätta, och det har oxeln också.

Jag ger tanken några dagar. Ringer runt till biologer och lärare, och till dem som utbildar lärare. Även om min undersökning ingalunda gör anspråk på att vara vetenskaplig, framträder ändå en tillräckligt tydlig bild av att de biologiska artkunskaperna nu är sämre än i mannaminne. Vad som beror på skolan och vad som beror på att människors direkta vardagskontakt med naturen har avtagit i urbaniseringens tid är inte gott att säga. Sannolikt samverkar båda dessa faktorer till att kunskapen om vad som skiljer en al från en alm framstår som exklusiv.

Sammanhangen är det viktiga, sägs det, ekologin och miljöhoten.

Som att läsa romaner på ett språk man aldrig studerat.

Att skolornas miljöundervisning, denna intellektuella sopstation, så sällan fungerar enligt planerna beror på att den utgår ifrån och syftar på en natur som är obegriplig och gåtfull, och därför inte så sällan skrämmande. Det miljömedvetande (ej att förväxla med ett i praktiken obefintligt miljöintresse) som skolan har i uppgift att skapa kräver en grogrund, något att växa på. Man kan försöka bygga det på oro, rädsla och dåligt samvete, men det leder i längden ingenstans. För decennier sedan, när människor började bli miljöengagerade, berodde det bland annat på att de kände igen en gulsparv när de såg den, eller rent av en pilgrimsfalk, och ägde en i grunden positiv känsla för naturen. Dåtidens kunskaper ska förstås inte överskattas, men jag tror vi kan vara förvissade om att naturkänslan i sig förklarar en hel del av styrkan i de tidiga protesterna mot miljöförstöringen.

Och att nu, när den biologiska analfabetismen vinner terräng, försöka stampa fram ett hypotetiskt miljöintresse ur tomma intet är bara naivt, ett utslag av önsketänkande från dem som kanske själva besväras av dåligt samvete och mest ser naturen som ett bekymmersamt myller av snart utdöda hackspettar och allergiframkallande, kaukasiska jättebjörnlokor.

Man kan inte bara titta på bilderna, man måste kunna läsa också. Svenska barn och ungdomar saknar i dag de mest elementära kunskaper i botanik och zoologi. Och de bor i städer. Skolans roll är viktigare än någonsin.

Att med hjälp av en flora kunna artbestämma en blommande Campanula persicifolia är ingen livsnödvändig färdighet, så ej heller att förstå franska, men båda är bra att kunna vad man än bestämmer sig för att göra av sitt liv. De klassiska språkkunskaperna å sin sida anses bara öka i betydelse allteftersom samhället förändras i gränsöverskridande riktning. Redan i sjätte klass kan man börja styra sin utbildning själv genom att välja vilka språk man vill lära sig, och utbudet av bildningsmöjligheter ökar sedan successivt. För den som vill lära sig känna igen de arter som är vår natur, däremot, finns ingenting förrän på universitetens kurser i floristik och faunistik. Ja, knappt ens där. Självstudier är alternativet.

Den så föraktade portören var en ganska opraktisk plåtburk som säkerligen bars mest av ungdomar från vanligen välbeställda medelklasshem. Det är som sagt inte att undra på att hela hanteringen stämplades ut som otidsenlig. Jag är övertygad om att ingen den gången ens tänkte tanken att dessa misstänkt elitistiska artkunskaper på något sätt stod i förbindelse med något så föga produktivt och till sin karaktär så undflyende som nordisk naturkänsla. Naturen var väl för övrigt mest en motor i svensk basindustri, mera så än ett ställe där man samlade växter och utvecklade sitt själsliv. Linneanerna var längesedan stendöda.

På bara några årtionden har allt förändrats. Den biologiska mångfalden betraktas nu allmänt som en i flera avseenden värdefull resurs, allt medan konkurrensen hårdnar om företräde i tolkningen av vad som är god natur och hur sådan ska åstadkommas och skötas. Kunskaper om naturen, inte minst rena artkunskaper, har blivit praktiskt användbara i en omfattning som de knappast varit sedan självhushållningens tid, men vi som kan, vi har lärt oss det mesta på egen hand. Till och med självaste naturkänslan har blivit en praktglosa i högtidstalarnas knappa ordförråd.

Och i skolan sorterar man sopor.

Låt mig till sist bara ge ett enda exempel på riskerna med den biologiska analfabetismen. Det är ett påstående, ganska välkänt, som med jämna mellanrum brukar dyka upp i debatten om den svenska skogens värden, vård och bevarande. Företrädare för skogsnäringen säger då, i en ton som vore repliken ett trumfkort, att vi aldrig har haft så mycket skog i Sverige som nu. Vi som är biologiskt läskunniga brukar då i bästa fall le överseende, men det är inte till oss man i första hand vänder sig. Det skogsnäringens propagandamakare syftar på är att virkesförrådet, den samlade volymen av alla skogens trädstammar, är större nu än förr. Att lyfta fram detta som bevis för att allt är frid och fröjd är ungefär lika dumt som att hävda att en telefonkatalog är bättre litteratur än en högklassig roman – eftersom den är tjockare. Men det kan förstås gå hem hos analfabeter.

Sedan är jag den förste att inse att allt kan gå till överdrift. Jag ägnar själv min fritid åt att samla insekter, och vi entomologer har ibland en benägenhet att falla i den fanatiska artjaktens djupa grop. Men det är något annat. Visst kan kunskapsivern drivas dithän att man inte ser skogen för alla arter, men motsatsen är definitivt värre.

Och beträffande slattflugorna som så bekymmerslöst svirrar ovanför diskbänken är det alldeles bestämt så att kunskapen om vad de heter och hur deras ekosystem ser ut (Monasterio de las Viñas Crianza 1996) gör dem lättare att leva med. Om en vecka är de borta igen. Jag känner dem.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.