Gryningen hänger sig kvar i ett mjukt duggregn. Ett böljande slättlandskap försvinner i disig horisont. Vass. Ett gråbrunt hav av bladvass.

Några hundra meter ut reser sig en trästör över den stilla ytan. På dess topp kurar siluetten av en stenfalk. Hon drar upp axlarna i vätan och väntar. Det är tyst som det bara kan vara en morgon i januari.

Vasshavet är Sveriges, ja ett av hela Nordeuropas största. Tåkern i Östergötland. Vassjön. Fågelsjön. Bredvid mig i fågeltornet riggar Lars Frölich, chef för länsstyrelsens naturguideverksamhet, med vana rörelser upp tubkikaren.

Som flera andra fågelsjöar i Sverige är Tåkern produkt av 1800-talets ofantliga sjösänkningsprojekt. Då var inte tal om att lägga igen odlingsmark, tvärtom. En växande befolkning behövde bröd, och insatser uppmuntrades som skapade ny jord att sätta plogen i. Tåkern ligger på gammal lerig havsbotten och sänktes 1844 med nära två meter. Runtom sjön blottlades en bård av ny jordbruksmark, tyvärr inte så bördig som man hade hoppats. Sjön blev grund, mycket grund med ett medeldjup på 0,7 meter. Starr, säv och vass fick fotfäste, kunde vandra långt ut och bilda en tät och grönskande träskmark, uppbruten här och var av laguner och slingrande kanaler. Ett fågelrike hade skapats.

En plötslig rörelse i skyn och Lars Frölich blir ivrig. Riktar in tuben och uppmanar mig att titta. En blå kärrhök har kommit inseglande på karaktäristiskt v-ställda vingar. Blåhökarna tillbringar vintern här vid Tåkern och övernattar i videbuskar som finns insprängda i vassarna. På morgonen sveper de över vasshavet på jakt efter frukost.

– Är den inte vacker, säger Lars lyriskt. Speciellt de äldre blir som drömvarelser i ett visst ljus …

Kärrhöken blir plötsligt attackerad av en uppflygande mörk siluett – en kråka? Ett litet tumult uppstår och efter några luftkonster retirerar höken ur synfältet. Stenfalken ruvar på sin stör.

Ett jättestort skafferi. En gigantisk kläckningsanläggning. En dydoftande nordisk djungel. En vass kan vara så mycket.

Bladvass, Phragmites australis, är Sveriges största gräs och kan bli mer än tre meter högt. Vassplantorna tillväxer under vattnet via en jordstam som varje år skjuter upp nya skott över vattenytan. Under gynnsamma förhållanden kan en bladvassplanta utöka sin radie med närmare en meter per år. Ett nog så rejält vassparti kan ibland bestå av en enda individ.

I vår tid har vass kommit att betraktas närmast som ett ogräs som breder ut sig och tar hela sjöar och vattendrag i besittning. Men bara hundra år tillbaka i tiden var bilden en annan. Då var vassen en värdefull naturresurs som tuktades hårt av människor som levde vid vatten.

På sommaren skördades de gröna årsskotten som torkades och blev näringsrikt foder till kor och hästar. När sjön låg med bärig is gick man ut och skar vintervass till taktäckning, till att isolera husväggar med och fästa husfasadernas puts på, så kallad rörning. Man släppte sina djur på strandängarna och deras bete och tramp hindrade vassen från att klättra upp på land.

En bit in på 1900-talet dog vasslåttern successivt ut. Men under andra världskriget kom ett sista stort uppsving. Det tidiga fyrtiotalets vintrar var rekordkalla och Sverige drabbades av missväxt med åtföljande foderbrist. I boken ”Leva vid Tåkern” minns Thore Rosén på Väversunda gård hur försvarsmakten tog Tåkerns vassar i besittning sommaren 1941:

En bataljon beväringar och befäl från Skåne transporterades till Östergötland och fick order att stiga av i Mjölby. De kom till Tåkern den 28 juni 1941 och stannade till den 23 september. Ingen kan i dag föreställa sig hur mycket vass som skars i Tåkern under dessa månader. Den totala skörden under “stormangreppet” uppgick till omkring 1 900 ton! Tåkernvassen fraktades till hela Östergötland, till Norrland och Skåne. Vassen från Tåkern blev ett oerhört viktigt fodertillskott överallt.

Sextio år senare är det berättarens son Ulf som är husbonde på Väversunda gård. För några dagar sedan avslutade han vinterns skörd av vass i Väversundaviken.

Ulf Rosén har länsstyrelsens tillstånd att avverka upp till 50 hektar om året i Tåkern. Avsättningen är inget problem, efterfrågan är större än tillgången hos takläggare i Skåne och Danmark.

Nu ligger skörden uppstaplad i en hög täckt med svart plast som skydd mot regn och blåst. Nästa steg är att sortera den i rensningsmaskinen. Ulf lossar på plasten och drar fram en vassbunt.

– Det är bara ettårsvassen som duger, förklarar han och rystar bunten så att avbrutna strån och vippor rasar ner på marken. Äldre strån håller inte måttet.

Vi vandrar över Väversunda gårds ägor ner mot sjön och skördeområdet. Vi halkar fram på en grävd kanal, täckt av gråvit och blank is. Klättrar upp på strandbanken, rundar en vassrugge och står plötsligt på ett hygge. En stubbåker med is istället för lera i botten.

Efter att ha sålt vass på rot till en dansk avverkare under några år köpte Ulf Rosén egen skördare i mitten av 1980-talet. Nu står den uppställd i gårdens maskinhall, en rödblå skördetröska med enorma ballongdäck, 125 cm breda och ungefär lika höga.

– Maskinen flyter tack vare däcken, förklarar Ulf. Men Tåkern är för grund, man kör med hjulen direkt på rotmattan vilket är ett effektivt sätt att ta kål på vassen.

Därför kan Tåkernvassen bara skördas när isen är tillräckligt tjock för att bära den tunga skördaren. Minst tio centimeter kärnis behövs. De sista åren har Ulf haft lite otur med avverkningen, vintrarna har varit milda med dåliga isar och begränsade slåttermöjligheter. I år kom det blötsnö strax innan skördetid och knäckte vassen på trettio, fyrtio centimeters höjd.

– Men jag tycker det är rolig grej att hålla på med, säger Ulf Rosén. En slags kulturgärning. Och så sköter naturen det mesta själv, man behöver varken så eller konstgödsla.

– I samband med att Tåkern blev reservat gjordes en del studier av hur skörden påverkade vassarna, fortsätter han. Och vad jag förstår visade sig skörden ha mest positiva effekter vad gäller syretillförsel och annat. Jag tror det är nyttigt för sjön.

Tåkern blev naturreservat 1975. Det var vid samma tid som oljekrisen ruskade om oss och intresset för biobränslen flammade upp. Blickarna vändes bland annat mot landets vassar. Biobränsledebatten initierade flera forskningsprojekt om vassarnas biologi och vilka effekter avverkning i större skala skulle få. En av de forskare som drog på sig vadarstövlarna och banade sig väg in i vassen heter Börje Ekstam. När han dök upp igen hamnade han så småningom vid högskolan i Kalmar. Från flera tillförlitliga källor har jag förstått att detta är ”Doktor Vass”. Det tar bara några få minuter att inse att detta inte är någon överdrift. Via telefon berättar Börje med smittande entusiasm om livet i vassen:

– Ja, det är ju en udda miljö som nästan ingen jäkel ger sig ut i. Men det går faktiskt bra att vandra omkring i vassar, så länge de är produktiva. Jordstammarna bildar som ett bärigt golv en halvmeter under vattenytan. Men det är klart, trampar man igenom rotfilten och hamnar i gyttjelagret därunder, då är det förstås inte så lustigt!

Den forskning som Börje och hans kolleger bedrev handlade bland annat om att beskriva det myller av småkryp som finns bland vasstjälkarna under vattenytan. Främst larver av tofsmyggor och dagsländor, men även dykarskalbaggar och fjädermyggor.När de kläcks blir de lättfångad mat till vassens fåglar och deras ungar.

– När fjädermyggorna stiger uppåt är det så att himlen förmörkas, det rör sig om astronomiska antal, förklarar han. Börje Ekstam ger Ulf Rosén rätt i hans uppfattning om att vasskörd har en hel del positiva effekter:

– Ja, skörden vitaliserar faktiskt vassarna. Den öppnar upp och släpper ner solljus och vindarna kommer åt så att syre blandas ner i vattnet.

Vi lever i vassens tid. Förmodligen har det aldrig funnits så mycket vass i Sverige som nu. Det finns uppgifter på att arealen har flerdubblats de senaste hundrafemtio åren. Bakom utvecklingen ligger 1800-talets stora sjösänkningar, att den storskaliga hävden av vass har upphört och att det inte längre lönar sig att ha betesdjur på stränderna. Några torra somrar i början av 1930-talet bidrog ytterligare till vassens framryckning. Vassfrön gror nämligen normalt inte under vatten. Men soliga somrar när sjöar och vattendrag torkar ut blottläggs stränder och gyttjebottnar, och där kan de få fäste och gro, och nya plantor slå upp. Man vet inte säkert hur gammal en vassplanta kan bli, men sannolikt är en stor del av Sveriges vassar födda i början av 1930-talet.

Stora ansträngningar har gjorts och görs i Sverige för att hindra sjöar och vattendrag från att växa igen med vass. Men så förhåller det sig inte överallt.

Börje Ekstam berättar hur han blev mer eller mindre utskrattad på en ”rädda-vassen”-konferens i Cambridge för några år sedan. Forskarna trodde inte sina öron när Börje förklarade att finansieringen av hans forskning motiverades av viljan att hindra vassarnas utbredning.

– I England till exempel, där är stora vassbestånd en sällsynt miljö, förklarar han. Det finns kanske bara en eller två rördrommar i hela riket! Överhuvud taget är det väldigt ont om vassbundna fågelarter.

Vassarnas utsatta situation i England, Holland, Tyskland och andra mellaneuropeiska länder har delvis sin historiska förklaring, där torrläggningar och annan mänsklig omvandling av landskapet har haft stor betydelse. Betande grågäss bidrar ytterligare till att hålla vassen kort, och eftersom stammarna ökat under senare år har det – åtminstone lokalt – lett till alltför hårt bete av späda årsskott.

Ytterligare en förklaring är övergödningen av sjöar och vattendrag. I måttliga mängder kan den ökade näringstillförseln vara gynnsam för vassen, men i kraftigt påverkade vatten förändras sjöarnas bottenkemi så att svavelväte och andra skadliga ämnen bildas.

– Det här kan man se i Sverige också, påpekar Börje Ekstam. Övergödningen i våra vatten är inte alls av samma magnitud som exempelvis i Tyskland, men i nästan alla större vassjöar finns områden med ”kvävda”, utglesade vasspartier.

Regnet har upphört. Vi följer en spångad led som för besökaren rakt ut i Tåkerns vasshav. Vår och sommar ger den en sällsynt möjlighet att komma vassarnas intensiva liv nära, torrskodd och utan risk att gå vilse. Då är vassen en dydoftande och fuktig vildmark som sjuder av liv; en svirrande, gnäggade och surrande nordisk djungel med fåglar och insekter i hundratusental.

Januari låter vassen själv ha huvudrollen. Lätt tilltufsade sticker stråna upp ur den gråvita stöpisen längs spången. Gummisulornas tramp är det enda som hörs, och det lätta knirket när träet fjädrar under vandrarens tyngd.

Vi går i en korridor med gråbruna väggar, fröställningarna flaggar högt över våra huvuden. Sikten är kanske 50 meter och det är ovanligt långt, påpekar Lars Frölich.

– Det kom en rejält blötsnö för några veckor sedan och slog ner stora vasspartier. I vanliga fall ser man högst några decimeter åt sidorna!

En blåmes lättar någonstans ifrån och landar på ett vassrör. Koncentrerat börjar hon hacka på strået – ”nå´n hemma?”

Blåmesen är vasskogens hackspett. Med sin starka och vassa näbb punkterar hon vassrören på jakt efter övervintrande puppor och larver. Det är de gamla stråna som ger mest lön för mödan. Årsskotten innehåller färre byten eftersom insekterna har svårt att ta sig in i de yngre och segare vasstråna. En parallell till skogen där gamla lövträd gömmer de största insektsförråden.

Men nu är det vintervassens fågel Nummer Ett vi vill träffa. Med spetsade öron vandrar vi försiktigt vidare. Och plötsligt hörs några avlägsna “tjing tjirriring tjing tjirring tjing tjing”. Lars stannar till och nickar – skäggmesar!

Det är svårt att lokalisera varifrån ljudet kommer. Vi stirrar ihärdigt men ser inga fåglar.

–Så här är det ofta, viskar Lars. Man hör dem några sekunder men får aldrig ögonkontakt eftersom de håller sig nära marken. Man ser dem bara som en rörelse som går genom vassen när de hoppar bort.

Vid sidan av blåmesen är skäggmesen vintervassens talrikaste invånare. Arten är en sentida invandrare i Sverige, det var 1971 här vid Tåkern som de första fåglarna observerades. Därefter har skäggmesen spridit sig till andra vassjöar runt om i landet. Tåkern anses fortfarande vara det starkaste fästet.

– Det är kanske den mest vassanpassade fågel vi har, berättar Lars. Hela sitt liv lever den i vassen.

På våren flätar skäggmesen sina små bokorgar och hänger upp mellan några vassrör, ganska långt ner mot vattenytan. Upp till fyra kullar kan de hinna med under en enda sommar! Vassens förråd av insekter, spindlar och kvalster är en outtömlig visthusbod. Vintertid byter fåglarna meny och livnär sig uteslutande på bladvassens pyttesmå frön.

Rovfåglar har sällan någon chans. Skäggmesarna går ner i vassen när fara hotar, de är alldeles för smarta för att flyga upp. Anfall underifrån kan vara svårare att skydda sig mot. Grannarna vattenrall och rördrom plundrar både ägg och ungar när de kommer åt. De säger inte heller nej till vuxna fåglar.

–När vi ringmärker måste fångstnäten sättas tillräckligt högt, berättar Lars och måttar med handen i knähöjd. Annars är vattenrallen där och vittjar nätet för oss!

Vi vandrar vidare. Lars gör ett försök att locka fram fåglarna. Han böjer sig över spångens räcke, tar tag om en bunt vass och ruskar om så att det rasslar och prasslar rejält. Släpper taget och väntar, lyssnar.

Sången börjar någonstans därute och kommer allt närmare. Plötsligt är det fullt med nyfikna fåglar som klänger omkring i vassrören framför oss. Rören gungar upp och ner, knakar och knäpper under fåglarnas klor. Deras röster bildar en dallrande, stigande kör med ett crescendo som påminner om skränet från en flock kajor. Fast med en mycket finare och mjukare ton.

Skäggmes är ett missvisande namn. Så här på nära håll ser man att herrarna inte bär något skägg, men väl svarta slokmustascher. Mustascherna och den långa stjärten ger fågeln ett avlångt intryck som för tanken till undulater. De ljusa pastellfärgerna förstärker deras exotiska uppenbarelse.

Skäggmesarnas kör stegras alltmer, som om de tog sats. De samlas längs spången och kastar sig sedan i små flockar över till andra sidan. De korta vingarna fladdrar så att det brummar i luften.

Så försvinner de bort bland vassrörens skrymslor och vrår, deras röster hörs allt svagare. Till slut är det alldeles stilla och tyst igen. Uppfyllda av seneftermiddagens möte vänder vi hemåt. Skymningen faller snabbt när vi följer spången mot land.

Landskapet andas åter ödslighet. Likväl döljer sig småfåglar i tusental därute; blåmesar, en och annan sävsparv, övervintrande gärdsmygar och skäggmesar. Inneslutna i en skyddande famn av vass.

Vi lever i vassens tid. Javisst, men tiden är utmätt. Utan hjälpinsats från mänskligt håll kommer Tåkern och andra vassjöar att sakta men säkert växa igen. Om några hundra år har vassarna trängts undan och gräs, vide och al tagit över.

Men ännu är det vassens tid. Och skäggmesarnas. Någonstans därute sitter de nu, kanske som Erik Rosenberg skriver i sin bok Fåglar i Sverige “…tätt ihop på ett vågrätt vassrör, hanen med sin ena vinge ömt omslutande sin hona”.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.