Skogar kräver krogar

Naturens söndagsmjuka stillhet kan bli alltför påträngande. Då behövs en motvikt. Fredrik Sjöberg rekommenderar det distinkta dunket från dartpilar.

Artikel 2001-6 Fredrik Sjöberg

Länge älskade jag odelat midvinterns mörker och fullständiga tystnad. Här på Runmarö bor vi tillräckligt långt ut mot öppna havet för att åtminstone vissa nätter slippa återskenet från den stora stadens neongula ljus. Redan om hösten kan det när månen är i nedan bli så tvärmörkt att ingenting, absolut ingenting annat än de oräkneliga stjärnorna lyser i natten. Vintergatan svävar som ett slöjmoln i oändligheten. Ensamma satelliter pilar förbi som rymdplankton.

Den tillfällige besökaren häpnar och förundras över att allt kan vara så svart och så tyst att man bara hör sina egna steg och andetag. Endast sjöisen vrider sig i kölden och bullrar lite frånvarande som ett längesedan fruset åskväder. Till och med vissa vinterdagar är alldeles tysta, särskilt under vindstilla högtryck med sol och nyfallen snö av den bomullslätta sorten. Sådana dagar kan jag stanna upp under min vandring genom skogen och en lång stund lyssna till absolut ingenting. Ett förbipasserande meståg med kungsfåglar, tofsmesar, trädkrypare och svartmes kan vid ett sådant tillfälle framstå som en karneval. Och en avlägsen lastbåt kan dunka in sin sövande dova bas i öns alla skrymslen och vrår.

Visst njuter jag ännu av denna söndagsmjuka stillhet när midvintern har lagt alla plastbåtar på land och helikoptrarna inte går lika täta turer mellan fastlandet och Sandhamn. Men de första årens odelade uppskattning har börjat blandas med något annat, med försiktig längtan efter elektriskt ljus och människors buller.

Det var likadant på den tiden jag bodde i stan, fast tvärtom. Jag älskade verkligen myllret och larmet och det febriga röj som pågick nästan dygnet runt. Innanför tullarna i Stockholm slapp man den halvsovande småstadens förutsägbara händelselöshet. Kulturen var kompakt som en sachertårta; ständigt pågick något nytt, sensationellt och spännande, allt medan tunnelbanan och pendeltågen fyllde alla tänkbara behov av mänsklig förnyelse. Det hände att jag stannade under någon planlös promenad bara för att njuta av alla ljuden och ljusen. Rörelsen.

I längden blev det förstås ohållbart. Det var något som fattades, och såhär i efterhand är jag ganska säker på att det var den relativa stillhet som visade sig finnas på avsides belägna konstmuseer och framför allt i stadens parker. Med tiden ansåg jag mig veta att städer är olidliga att bo i någon längre tid om där inte finns parker, som oaser i öknen. Som stillsamma mötesplatser i gränslandet mellan kultur och natur.

Och nu är jag där igen. Efter att i femton år ha haft lyckan att bo i skärgården där naturen är som rikast och vackrast, anser jag mig veta att en landsbygd som denna i längden blir olidlig om där inte finns en krog. Jag vill väl inte direkt påstå att bykrogarna är naturens lungor, men med sin värme och gemenskap, med sitt sorl och ljus och distinkta dunsar från dartpilar, tycks mig puben vara en väsentlig motvikt när naturen är som allra mest påträngande.

Visst kan man leva utan Irish coffee serverad vid fönsterbord med utsikt över den del av Nämdöfjärden där storskrakarna fiskar mellan isflaken som Waxholmsbåten brutit loss, visst, men detta är onekligen ett bra sätt att uthärda midvinterns tystnad och korpsvarta mörker. Naturutbudet blir helt enkelt inte så bedövande då.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.