– Ta emot!
Tony Torstensson hivar vassbuntar genom luften. Uppe på taket står Rutger Englund beredd. Vant lägger han ut buntarna på lagom avstånd och med frövipporna pekande uppåt.

Rutger Englund är en av tiotalet vassläggare i Sverige. Tony går i utbildning hos Rutger, så snart finns det en till. Framtidsutsikterna tycks lovande; aldrig har efterfrågan på vasstak varit så stor som nu och Rutger är fullbokad åtminstone två år framåt.

Solen bryter fram och ger glans åt de gula vassrören. Det doftar sött, som av halm. Huset som ska få nytt tak ligger i Kvinnaböske på Bjärehalvön och är en låg vitkalkad skånelänga med små spröjsade fönster. Ovanpå det gamla plåttaket har man lagt ny träläkt. Vassen läggs direkt på läkten, man börjar vid takfoten och jobbar sig uppåt mot nocken.

– Nu lägger vi ut ett flo, ett lager med vass, berättar Rutger Englund på bred skånska och ber Tony langa upp en sista vassbunt. Detta tak kommer att bestå av 16 flon som går omlott med varandra.

Han drar fram en lång kniv och skär upp buntarna, brer ut vassen och jämnar med händerna till ett lagom tjockt lager. Ovanpå lägger han sedan ett täckjärn, en smal stålstav, som binds fast mot taket med ståltrådar som Tony skruvar fast i träläkten. På så vis pressas vassrören fast mellan läkt och järn.

Därefter är det dags för täckevrakan, en slags flat klubba som slår ihop vassen och jämnar till skarven mellan två flon. Dunk, dunk, dunk. Vrakan klappar dovt mot taket, vassflagor yr i luften och det prasslar under karlarnas fötter. När Rutger är nöjd med ytan återstår ett sista moment. Han trycker till vassen med handen och vrider tråden som håller fast täckjärnet mot läkten ytterligare ett par varv. Vassrören får inte börja glida.

Minst 45 år håller ett vasstak som är fackmannamässigt lagt, oftast längre. Det äldsta vasstak Rutger Englund sett var 94 år gammalt och fortfarande funktionellt.

– Nej, det behövs inget speciellt underarbete, egentligen bara träläkt att fästa täckjärnen mot, berättar han. Rätt lagd står vassen emot både regn, snö och storm. Ett par centimeter kan vätan tränga ner, men det är inga problem.

Någon speciell värmeisolering behövs inte heller:
– Ett trettio centimeter tjockt vasslager har samma isolerande effekt som 20 centimeter gullfiber eller motsvarande material. Det har tekniska högskolan i Lund mätt upp och dokumenterat.

Vasstaken har flerhundraåriga anor i Skandinavien. De förekommer främst i södra Sverige, där finns en byggnadskultur som passar. Minst 45 grader måste taket luta för att vattnet ska rinna ner och inte bli stående. Skånelängorna är idealiska med sina låga fasader och brant sluttande tak.

Rutger Englund köper Tåkernvass av Ulf Rosén på Väversunda gård (se artikeln ”Mitt i vasshavet”). Men skörden därifrån täcker inte på långa vägar hans behov. Resten beställer han från leverantörer i bland annat Estland, Polen och Holland. Vassen till just detta tak kommer från danska Jylland. Den är levererad med lastbil direkt till gården, 5000 buntar som ligger under stora presenningar och väntar.

Rutger flyttar upp täckestegen ett hack och Tony springer smidigt ner från taket. ”Ta emot!” Så börjar han langa upp vassbuntar till nästa flo.

När hela taket är täckt återstår taknocken, ryggningen. Vassen viks över och omlott och binds fast mot det översta täckjärnet. Därefter lägger man på ett par decimeter löst packad råghalm. Över detta spänns hönsnät och slutligen lägger man dit nocketrän, rejäla klabbar av ek som håller taket på plats.

På fredag eftermiddag drar männen presenning över taket och tar helg. Rutger styr sin röda skåpbil hemåt, till det egenhändigt byggda huset i Knisslinge. På taket ligger naturligtvis – vass.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.