Orden känns fattiga när jag ska försöka beskriva min resa runt olika vildmarksområden i Sydafrika och Tanzania. Ett antal färglösa ”fantastiskt” är vad jag får ut mig medan tankarna skenar igenom en lång räcka upplevelser med lejon på jakt, leoparder och geparder, elefantflockens omsorgsfulla gyttjebad, hyenornas Musse Pigg-öron som glider genom gräset i skymningen och så natten, den högljudda natten, full av fantasieggande ljud på andra sidan tältduken.

Afrika är underbart.

Jo, jag är medveten om att min Afrikabild är hårdvinklad. Så har jag också fått smaka något av det bästa som denna viltrika kontinent kan bjuda.

Den Afrikabild som förmedlas via nyhetsmedierna är lika hårdvinklad den. Krig, svält, korruption och katastrofer, ett ändlöst elände.

Två ytterligheter. Bägge finns. Det jag har med mig hem efter min senaste Afrikaresa är framför allt en känsla av jävlaranamma i naturvården som sannerligen både imponerar och inspirerar.

Här hemma är ekoturism fortfarande ett framtidens löfte om hållbart brukande, bättre bevarande och nya jobb i glesbygd.

I södra Afrika är löftet redan mitt uppe i förverkligande, och med god styrfart på väg mot nya, djärva mål. Den klassiska safarin har utvecklats långt bortom den sedvanliga jakten på ”the Big Five”. Här erbjuds möjlighet till fördjupning och förståelse, framför allt lockas gästerna tillbaka med något så enkelt men åtråvärt som att få vara med.

Och det är inga dåliga grejor man får vara med om. Eller vad sägs om att hänga på en noshörningsforskare när det är dags att söva nån av dessa urtidstanks för provtagning och få hjälpa till under dessa skälvande minuter teamet har på sig innan djuret vaknar igen. Detta är fullt möjligt i Hwluhwlue-Umfolozi nationalpark i Sydafrika, som är själva navet i kampen för att rädda den vita noshörningen. Strax norr om Hwluhwlue-Umfolozi ligger Pongola-reservatet med gott om elefanter. Här har den som önskar verkligen chansen till en aktiv semester. Pongola erbjuder snabbkurs i viltvård och sen är det raka spåret ut i bushen med pejlingsantennen.

Varpå den ständiga driften att jämföra gör sig påmind. Jämföra med hur vi har det här hemma. Då känns det som om avståndet mellan södra Afrika och Sverige är avsevärt – och då menar jag inte bara geografiskt.

Vi har en stadigt växande rovdjursstam, vi har en till stora delar terränggående befolkning och vi är många som gillar djur och natur.

Men möjligheterna att komma ut i fält och få lära mer om björn, varg och lo är försvinnande små.

Okej, det är skillnad mot Afrika. Våra svenska skogar är stora och svåröverblickbara. Våra vilda djur bjuder inte på sig i onödan. Men ett antal björnar och vargar är märkta med radiosändare, det går att följa deras vandringar och en skicklig spårare kan dessutom lägga spännande pussel i skogen. Det är fullt möjligt att höra vargarna yla i vargtrakter och det går utmärkt att studera björn från åtlade gömslen.

Fast såna roligheter är oftast förbehållna oss journalister.

Nu har jag full förståelse för att forskare har annat att göra än att valla turister på skogen. Här krävs förstås organisation, för att inte störa för mycket, för att ta hand om turisten, för att ge en så helgjuten upplevelse som möjligt.

Men jag hoppas nån har tillräckligt med jävlaranamma för att pröva. Rovdjurshatet är hett och levande på många håll och trycket är hårt på vad vi har kvar av orörd natur. Det är väl belagt att vårt engagemang för naturen, det hänger intimt ihop med om vi själva haft chansen att komma ut i skogen, i skärgården, i fjällen.

Den som en gång känt det stora sammanhanget kan inte förbli oberörd.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.