En svampplockare är kanske den som bäst tillämpar försiktighetsprincipen. Ingen vettig människa plockar väl korgen full med svamp, slänger de svampar som man tror är farliga och äter upp resten? Nej, svamplockaren väljer medvetet de svampar som är ätliga och ratar resten.

Samma självklara logik borde gälla för kemikalieanvändning, men de enda kemikalier som förbjuds är de som vi har testat och vet är farliga, trots att kemikalieflödet är ett stort mörkertal och trots att modersmjölk har visat sig innehålla över 300 ämnen som är främmande för kroppen.

Idén om att förbjuda ämnen endast på grundval av vetenskapligt grundad misstanke skulle kunna tillämpas betydligt striktare än idag. Eftersom det är välkänt att till exempel klor, brom, fluor och ringstrukturer (aromater) i regel gör kemikalier mer långlivade borde det gå att förbjuda ämnen som innehåller sådana beståndsdelar. Förbudet skulle gälla till dess motsatsen bevisats.

En logisk följd av principen om att förorenaren betalar (Polluter Pays Principle) är att tillverkaren har det fulla ansvaret för sina kemikalier och därför är skyldig att ta fram och bekosta allt underlag som krävs för att en produkt ska kunna bedömas. Det är med andra ord omvänd bevisbörda som gäller.

Givetvis bör osäkerheten också belasta tillverkaren, inte allmänheten. När en kemikalie förknippas med en vetenskapligt grundad misstanke ska misstanken betraktas som faktisk tills motsatsen har bevisats. Om ftalaten DEHP exempelvis visar sig ha kraftigt bioackumulerande och reproduktionsskadande egenskaper ska alla ftalater antas ha samma egenskaper, även om de inte är lika väl undersökta. Detta gäller till dess att tillverkarna kan bevisa motsatsen: att misstanken är ogrundad.

Magnus Hedenmark,
kampanjledare för SNFs kemikaliekampanj.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.