Med sikte på säljakt

Det stormar kring Östersjösälarna. I stormens öga finns en tjänsteman som enligt sina kritiker driver en personlig kampanj för säljakt. Ofta med ojusta medel

Skribent Roger Olsson

I januari i år kom Helsingforskommissionens (HELCOM) aktionsplan för sälarna i Östersjön. Om den antas blir det inte bara tillåtet att jaga säl. Staterna uppmanas rentav att införa säljakt.

Det är ingen djärv gissning att det kommer att bli bråk. Mer bråk. Inte om hur konflikten mellan fisket och de växande sälstammarna ska lösas, utan om hur frågan hanteras.

Den trätan har nämligen pågått i åratal. Och den handlar främst om Naturvårdsverket och den ansvarige tjänstemannen där, Per Bjurholm. Bjurholm är Sveriges representant i den grupp som tagit fram förslaget till aktionsplan. Kritikerna menar att han har en dold agenda som går ut på att upphäva förbudet för säljakt, och att han använder ojusta medel för att få sin vilja igenom.

– Jag har själv hört Per Bjurholm beskriva strategin, säger sälforskaren Tom Arnbom vid Stockholms universitet. Först skulle man få till forskningsjakt, sedan skyddsjakt, sedan allmän jakt.

– Det är inget konstigt med det, menar Per Bjurholm. Allmän jakt är det normala sättet att förvalta viltstammar i Sverige.

För tre år sedan exploderade sälbråket i massmedia. Vid den tiden hade forskarna räknat in omkring 6000 gråsälar i Östersjön, och bedömde antalet till högst 10 000. Inventeringarna hade beställts av Naturvårdsverket. Men Naturvårdsverket och Fiskeriverket skrev till regeringen att antalet sälar i Östersjön skulle kunna vara 60000 – 120000. Det var Per Bjurholm som höll i pennan. Sveriges sälforskare gick i taket. Siffran var ett tecken på att myndigheterna ”ser som sin uppgift att fabricera skrönor som kan underlätta politiska beslut”, skrev de i en DN-artikel.

I dag säger Per Bjurholm att siffrorna togs in i brevet för att spegla ytterligheterna i de olika uppfattningar som förekom om det verkliga antalet gråsälar. På frågan om vems uppfattning siffran 60000 – 120000 sälar speglade svarar han:

– Jag vill inte peka ut någon särskild. Men det är väl knappast förvånande att det finns andra uppfattningar än de svenska forskarnas. Fråga de finska forskarna, eller varför inte fiskarna.

– Så här i efterhand kan man kanske säga att de höga siffrorna var en provokation. De gav upphov till en välbehövlig diskussion och banade väg för insatser för att få bättre grepp om sälantalet.

Sälforskaren Tom Arnbom har en annan förklaring:
– Det är förstås lättare att få igenom ett beslut om jakt på säl om det finns många sälar …

De starka forskarreaktionerna tvingade Naturvårdsverket att gå ut och ta avstånd från överdrifterna i brevet till regeringen. Det har inte avhållit Per Bjurholm från att fortsätta med ”provokationerna”. Vid ett möte med Jägareförbundets kustråd förra våren sade Bjurholm enligt ett referat att det fanns 20000 – 30000 gråsälar i Östersjön. Också denna siffra saknar vetenskapligt stöd. När SN visar Bjurholm referatet säger han:

– Jag kanske uttryckte mig otydligt. Ni får väl prata med referenten …

I september 2000 skrev Per Bjurholm brev igen. Nu till den ansvarige för Helcoms aktionsplan för sälar med en lång rad synpunkter på ett utkast till aktionsplanen. Ändringsförslagen syftade genomgående till att göra planen mer ”jaktvänlig”. Brevet avslutades med meddelandet att ”dessa synpunkter är förankrade i vår regering”. En slutkläm som onekligen gav tyngd åt synpunkterna. Den hade bara en svaghet – den var inte sann. Naturvårdsverket och Miljödepartementet tvingades gå ut och deklarera att brevet innehöll flera ståndpunkter som inte var regeringens.

– Jag gick igenom ändringsförslagen med Katarina Veem på miljödepartementet per telefon, säger Per Bjurholm. Vi missuppfattade varann. Jag trodde att brevet var OK och så gick det iväg.

Katarina Veem har i dag lämnat regeringskansliet. Men hon minns turerna kring brevet mycket väl.

– Jag begärde uttryckligen att få en ny version av brevet för att kolla att våra synpunkter hade beaktats. Den kom inte och jag sökte Bjurholm och hans chef flera gånger för att efterlysa den. Senare förstod jag att brevet hade gått i väg utan våra ändringar.

– Flera kolleger hade sagt åt mig att vara vaksam i mina kontakter med Bjurholm, men jag kunde inte föreställa mig att något sådant kunde ske, säger Katarina Veem.

– För övrigt borde Per Bjurholm absolut ha känt till att en del av det han skrev inte var i linje med regeringens position. Vi hade haft ett möte med Naturvårdsverket samma vecka och redovisat vår syn.

– Det finns de som säger att Bjurholm har en egen agenda som han driver totalt hämningslöst – och vid det här tillfället föreföll det så, säger Katarina Veem.

Breven är bara två av de senare turerna i sälbråket, som pågått åtminstone sedan 1995. Då bjöd naturvårdsverket in till symposiet ”Sälar och fiske” på Åland. Enligt inbjudan var det ett officiellt Helcom-möte. Möteshandlingarna var dock på svenska, vilket i praktiken utestängde alla stater utom Sverige och Finland. Helcom faxade till naturvårdsverket och påpekade att mötet ”inte får kallas Helcom-symposium”. Ändå presenterades slutsatserna från mötet som Helcoms och nyhetsmedia rapporterade att Helcom nu var för säljakt i Östersjön. Helcomsekretariatet dementerade.

– Bjurholm ville ge Finlands och Sveriges krav på säljakt extra tyngd genom att ge dem Helcom- status, säger sälforskaren Tom Arnbom.

Per Bjurholm hävdar fortfarande att Ålandsmötet var ett Helcom-möte. När Sveriges Natur frågar hur beskedet att mötet ”inte får kallas Helcom-möte” kan missförstås säger Bjurholm att det kom motstridiga besked från Helcom. Han letar i sitt arkivskåp efter andra brev, utan framgång. Sveriges Natur ber att få kopior på dessa meddelanden efter intervjun, men har inte fått några.

Efter Ålandsmötet blev forskarna och naturvårdsorganisationerna i allt mer kritiska till arbetet i ledningsgruppen för projektet ”Sälar och Fiske”, som hanterade frågan om säljakten i Sverige. Som naturvårdsverkets representant var Per Bjurholm drivande i gruppen. 1997 lämnade både Naturhistoriska Riksmuseet, företrätt av sälforskaren Mats Olsson, och SNF gruppen i protest. Båda reagerade mot Bjurholms uttalanden och agerande och kände sig överkörda i gruppen.

– Det förekom att förslag lades fram vid sittande bord och vi förväntades ta ställning. Det var omöjligt för SNF som ideell förening att jobba så, vi fick ingen chans att förankra våra ståndpunkter i föreningen.

– Mitt intryck var att Bjurholm systematiskt arbetade på det sättet för att driva igenom jakt på säl.

– Så gick det inte till, säger Per Bjurholm, och jag kan bara beklaga om SNF upplevde att man inte var delaktig. Glöm inte att det fanns andra parter i gruppen, bland andra WWF, som tyckte att det vi gjorde var bra och stöttade projektet.

Hans egen förklaring till motsättningarna och avhoppen handlar om konflikter i sakfrågan.

– SNF:s skäl var ju att man inte kunde ställa upp på forskningsjakten.

Men det är bara halva sanningen. I det brev där SNF meddelar att föreningen lämnar gruppen nämns både gruppens arbetssätt och Per Bjurholms agerande som bidragande orsaker.

Genomgången av egendomligheter och stridigheter skulle kunna göras längre. Men det här räcker kanske för att ställa frågan varför det blir så mycket strul hela tiden?

– Jag är kanske inte överdrivet diplomatisk, svarar Per Bjurholm. Och jag tycker handling är bättre än passivitet.

– Jag har ett jättestarkt engagemang för glesbygds- och skärgårdsbefolkningen. Det är en liten och hårt utsatt grupp som får bära kostnaderna av det växande gråsälbeståndet. Det gör mig så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen …

– Per Bjurholm må väl tycka att vi ska jaga säl, säger Klas Hjelm på SNF. Det är sättet att smyga fram mot det målet som är klandervärt.

Per Bjurholm tycker det är olyckligt att diskussionen har kommit att handla så mycket om honom och hans agerande.

– Det är fel att jag personligen ställs i fokus; det är ju Naturvårdsverket, oftast genom generaldirektören, som fattat besluten. Inte jag.

– Men jag kan tycka att jag blivit en belastning för frågan och att det vore bättre att någon annan tog över.

Enligt välinformerade källor delar Miljödepartementet den synpunkten och har också framfört den till Naturvårdsverkets ledning. Men Per Bjurholm har alltjämt sälfrågorna på sitt bord.

– Det finns många tjänstemän här som är engagerade och har egna åsikter i sakfrågorna, säger Naturvårdsverkets generaldirektör Lars-Erik Liljelund. Men jag känner mig trygg med att det jag skriver under är korrekt och att verkets beslut är sakliga.

Breven med felaktigheter kallar han ”beklagliga” och betonar att verket gått ut och rättat till dem.

– Jag har inte fått några signaler om att Per Bjurholm borde lämna sälfrågorna, varken från honom själv eller från Miljödepartementet, säger Lars-Erik Liljelund.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Roger Olsson
Artikeln publicerades i