Våra blickar möts genom kikaren. Mörka sälögon mönstrar mig nyfiket. Efter en halv minut knycker gråsälhonan på nacken, lyfter nosen och glider baklänges ned i vattnet.

När jag går längs stranden följer hon efter. En guppande blankgrå flintskalle, knappt trettio meter ut i vattnet. I vågdalarna syns bröstets eleganta fläckmönster. Ett tiotal sälar simmar runt om och längst ut, intill en ejderflock, pöser en gammal hane med bilringar under hakan och spretig mustasch.

– Sälarna är i bäst kondition så här års. Späcket är tjockt – de fryser inte alls, säger tillsynsman Jan-Åke Hillarp.

Men det gör vi. Jag och ett trettiotal andra SNFare. Det är sista helgen i januari och Hillarp leder de lokala kretsarnas årliga vandring ut på den halvmilslånga sandreveln Måkläppen.

Men vi tar det från början. För är det något Måkläppen kan kallas så är det nog just en början.

Halvön skjuter ut från Falsterbonäset som en sandig tåspets längst ned på Sverige. Formationen är i sig en levande illustration till hur land skapas och förändras. Sandrevlarna lyfte sig inte över havsytan förrän efter den senaste istiden och ändrar hela tiden form.

Ända fram till 1990 var Måkläppen en ö. På 70-talet var den 300 meter lång och hade tre meter höga dyner. Sedan har sanden planats av och vuxit ut till en flera kilometer lång landbrygga. Sandmarschen verkar fortsätta norrut mot Skanörs hamn, samtidigt som lagunen grundas upp. Förmodligen har hela Falsterbohalvön byggts upp så här: revlar har bildats, fått vegetation och blivit fast mark.

Men det finns en helt annan början här ute också. Början till en idé, ett av skälen till att vi står här ute och till att du läser den här texten i den här tidningen.

Måkläppens rika fågelliv och lokalbefolkningens äggplockning väckte tanken på organiserat naturskydd. En tanke som började snurra här, i huvudena på ett antal förmögna och inflytelserika herrar i slutet av 1800-talet. 1899 bildade de Föreningen till skyddande av Måkläppens fågelfauna, Sveriges första naturvårdsförening. Huvudmålet var snart uppnått: Måkläppen blev det första naturreservatet i Sverige (även om det officiellt fick beteckningen först 1971). Tio år efter Måkläppsföreningen bildades Svenska Naturskyddsföreningen.

Den här helgen är sista chansen på ett bra tag att komma ut i reservatet. Från februari till november är Måkläppen djurens egen. Och Jan-Åke Hillarps. Hans vakande öga behövs.

– Vi har aldrig haft så många inkräktare här som förra året. Jag tog 17 personer bara under gråsälarnas kutningsperiod i februari-mars, berättar han medan gruppen samlas vid fyren.

– Störningarna gjorde att det inte blev några gråsälskutar alls.

Det har blåst 20 sekundmeter under natten, och vinden rufsar fortfarande fyrträdgårdens buskiga kalufs. Det duggar kallt från Öresund medan vi sneddar över golfbanan och ut på sanden. En flock snösparvar sveper förbi som vita flingor mot mörka moln.

Plötsligt skuttar en hare upp bland gräs och mållor. Landbryggan har öppnat Måkläppen för andra däggdjur än sälar. Mård, grävling och vildsvin ställer till det för häckande fåglar. Men värst var rävarna – innan skabben kom.

– En hade specialiserat sig på knubbsälskutar. Ett år tog han samtliga, berättar Jan-Åke Hillarp som fick ta fram bössan då.

Annars är principen att naturen ska sköta sig själv. Och det gör den med ständiga förändringar, inte minst i häckfågelbestånden.

I början av 1900-talet dominerade tärnor, senare måsar och från 40-talet trutar. På 90-talet kom räven och ett antal år då knappt några fågelungar klarade sig.

– Men fjolårets häckning var hyfsad, förutom att en grävling tog alla ejderbon och saboterade för svanarna, berättar Jan-Åke.

En häger lyfter med nästan overkligt långsamma vingslag, passerar över sjömärket mitt på Måkläppen och fortsätter ut över havet.

Vi vandrar i strandkanten, med blicken i backen. Här kan finnas bärnsten.

Plötsligt ropar någon till. Ett litet avlångt stenföremål granskas av Jan-Åke. En spånkniv, använd till att flå vilt med. Rester av tidig stenålderskultur spolas i land då och då från forna boplatser på Öresunds botten.

– Man gjorde ständigt nya och slängde de gamla åt sidan, förklarar Jan-Åke.

Slit och släng på stenåldersvis. Längre fram sticker ett mörknat båtskelett upp ur vågskummet. Runt Måkläppen finns hundratals förlista fartyg, från medeltid och framåt. Vraken försvinner och återkommer med sandens rörelser. Tidsperspektiven känns nästan lika glidande – här existerar olika åldrar parallellt.

Men öns snabba förändring de senaste decennierna har förmodligen med ett modernt fenomen att göra: sandtäkt som påverkat bottnarna. Fram till 1992 sögs mycket sand väster om Falsterbohalvön. Planer fanns på enorma uttag för utfyllnad i Malmö hamn.

Det lyckades Falsterbonäsets Naturvårdsförening och Måkläppsföreningen sätta stopp för genom att göra gemensam front med samtliga fullmäktigepartier i Vellinge kommun. Man lyckades få till ett av de första marina naturreservaten i Skåne – större delen av vattnet runt halvön fredades.

Ett annat exempel på nutida miljöhot syns en bit ut på kvicksanden: en alfågel putsar fjädrarna. Den bruna kindfläcken lyser mot det vita, inget ser onormalt ut.

– Nästan säkert oljeskadad, annars skulle den inte gå upp på land, säger Jan-Åke Hillarp som tar in många fåglar för rehabilitering.

Riktigt insmetade fåglar har paradoxalt nog större chans att klara sig. De är lättare att ta innan de tröttat ut sig och förlorat sin energireserv. Skadade sälar tas också in, även om oljan sällan är problemet där.

De första sälhuvudena dyker upp på östsidan. Knubbsälar, det syns på den markerade pannan. De ser ut som hundar i vattnet.

– I sjön kan de komma riktig nära, men på land håller de god flyktmarginal. Uppåt 400 meter, berättar Jan-Åke.

Både gråsäl och knubbsäl fortplantar sig på Måkläppen, en unik kombination. Förra året räknades knappt 100 gråsälar och 110 knubbsälar in på ön. Det är också bara här de bildar större kolonier vid sidan av varandra. På senare år har föryngringen dock varit låg. Ett problem är att knubbsälar föder runt midsommar, då bad- och båtliv i närheten är intensivt. Ett annat är miljögifterna i havet. Immunbristsymptom är vanliga.

Jan-Åke Hillarp bevakar bestånden för Naturhistoriska riksmuseet, bland annat från en liten plattform under sjömärket. Första åren var han väldigt försiktig, låg oftast under en presenning. Sedan har han vågat sig närmare. Till och med spelat säl på stranden själv, och fått unga knubbsälar att lägga sig bredvid.

– Det tog tid, men till sist kom de …

Sälar är lika intelligenta som hundar. De äldsta här är över 40 år gamla och kan minnas jakten. Fram till 1968 sköts mängder av säl från snabba motorbåtar vid Måkläppen.

– Min dröm är att säljakten inte dras igång igen. Då kommer de att bli mer och mer oskygga. Till slut kanske man kan komma hit och se dem på nära håll, precis som man kan vid amerikanska kusten i dag.

I stället för säljakt borde fiskarnas redskap göras säkrare, menar han. Och myndigheterna borde betala ordentligt för skadorna. Han är själv jägare, men tycker inte att säljakt är etiskt försvarbar.

– Träffytan är liten och målet rör sig hela tiden i vågorna. Risken för skadskjutning är enorm. Jag ser heller ingen anledning att döda stora välutvecklade däggdjur för nöjes skull. För köttet är ingen ute efter i dag, och pälsen bara i undantagsfall.

Nedanför sjömärket finns en liten äng av baldersbrå, längre ut är vegetationen nästan bortsvept av vattnet. Vågorna har gröpt ur strandkanten och krusskräppans rötter ligger helt frilagda, som stelnad gul spagetti.

Längst i söder bryter solen fram. Perspektiven öppnar sig en stund och kustlinjen förlorar sig åt Trelleborgshållet. Måkläppen breder ut sig som en klumpigt formad metkrok. Längst ut på spetsen skakar en skarvflock svarta vingar. Mörka gravandsnackar sticker upp i den grunda viken.

– På sommaren kan 350 gravänder och 200 skärfläckor gå här och plocka, berättar Jan-Åke.

Högt upp flyger ett grågåsstreck. En annan årstid kunde de ha varit på väg mot den stora trandansen på Kullaberg, som Selma Lagerlöf beskrev den i Nils Holgersson: ”simfåglarna, som hålla till på Måkläppen utanför Falsterbo, komma nu svävande fram över Öresund i många besynnerliga flygordningar: i trianglar och långa krokar, i sneda hakar och halvcirklar”.

En liten stund senare kommer regndimman svepande inifrån land. Magin släpper – för den här gången.

– Man kommer aldrig härifrån utan nya upplevelser. Något ändrar sig varje dag, berättar Jan-Åke Hillarp på vägen tillbaka.

Åren efter utvidgningen bröt havet ofta igenom och förändringarna var drastiska. Måkläppen kunde vara tre öar i stället för en halvö.

Framtiden vågar väl ingen sia om, även om sanden i dag ser ut att ty sig till fastlandet. Om höjningen av havsnivån blir verklighet kanske utvecklingen blir en helt annan. Sälarnas och fåglarnas sandremsa kan bli fiskarnas och krabbornas. Men det är en helt annan början.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.