Alla hål måste inte fyllas

Hål är mycket mer än tomhet. Eva-Lena Neiman söker sig mot förortsnaturens hemlighetsfulla svärta.

Artikel 2002-3 Eva-Lena Neiman

Hål är underskattade. När jag strosar utmed min slitna stig inser jag att hål kan användas som måttstock. Hål är själva skillnaden mellan tråkig natur och rolig, mellan överslätande överblickbarhet och osynlig mångfald. Det finns de som tror att hål betyder tomhet i betydelsen avsaknad av mening. Inget kunde vara mer fel. Till och med dom som tror sig veta så mycket om universum att inte ens Gud får plats där, behöver tillgång till svarta hål för att liksom hålla spänningen vid liv.

Hål och håligheter har en alldeles för undanskymd plats i debatter och diskussioner. De är bara undantagsvis som hålträd kan pressa in sig i en argumentation om skog. Ändå borde varje naturstrosare känna att den definitiva gränsen mellan ointressant trädplantering och levande skog går precis vid ett hål. Hoppet om en överraskning bor i ett träd som har blivit så gammalt eller ansatt att det fått en spricka som blivit en hålighet. Det duger också med en risig vrå som inte har städats och rensats, utan lämnats med sina hemliga hålrum och öppningar mellan rötter och stenar. Oftast, förstås, avslöjar ett hål ingenting och ingen kommer därur, men det finns också stunder med en slingrande fet huggorm, en smygande liten sork eller en yrvaken nötväcka. Eller en känsla som man inte visste fanns, men som plötsligt möter ens blick med pupilldjup svärta.

Håligheter gör världen större, vecklar in den. Vem vill inte vada i en undervegetation som har vuxit sig så tät att den döljer ingångar till skrymslen och gångar mellan rötter och fallna grenar? Att man någon gång snavar när foten fastnar är ett rikedomsbevis. Natur som man inte kan snubbla i är inte bra för tankarna.

I förorten är vi inte heller så kräsna, vi tycker att det ibland är helt ok också med människotillverkade hål. Fråga ekorren! När en senkommen snål vårstorm blåste småspik i mina tårade ögon och hundarna vände nosen mot marken, blev vi betraktade av en som funnit sitt torra hål: Med bakåtstrukna öron tryckte en nyfiken ekorre fram nosen ur en gammal holk. Meshålet var hackspettsförstorat till ekorrkrav. Hålkikaren tittade belåtet skyddad på oss tre blötpälsade som småsprang mot vårt egna varma bohål med badrum och kök..

En annan eftermiddag när ett kyligt vårregn återigen tog fart genom luften, fångades jag av en stares melodiska sångprat, men utan fågel! Fågeln var osynlig, men ljudet fyllde luften runt den gamla ekens grenar ovanför mitt huvud och gav sig inte fast regnet tätnade. Kanske låter skyddsänglar i vårregn som starar, man kan aldrig veta, men jag vågade inte tro fullt ut på den teorin, utan lät kikaren läsa av gren efter gren av det fågeltomma trädet tills jag till sist fångade den pratsamma näbben, som var det enda som syntes av fågeln som sjöng gömd i ett hål, där våren var evigt torr.

Naturen är visserligen ingen schlager. Men Mauro Scocco förstod: Det finns ett hål i himlen där solen slår igenom/det finns fiskar i havet men det är aldrig nån som ser dom/ det finns människor i husen med en längtan till nåt annat/ men mitt i deras liv tycks allt bara ha stannat/ det finns röster som försvunnit som aldrig blev hörda/ man vill inte vara i vägen man vill inte störa.

Vi får inte glömma att han sjunger om den bästa av världar där det finns förorter med hålig skog och många urholkade hjärtan. Det hjälper inte alltid att vi försöker fylla dem med varma hundars tillgivenhet. Pengar och år rinner bort i håligheter förbundna med okända system av sorkgångar som leder över dem till samhällsnytta eller fjärran rikedom. Medan vi sätter oss ner i skogskanten och väntar på att någonting skall komma tillbaka i andra riktningen, går det ändå riktigt bra att använda sig av biologisk mångfald för att fylla själens hålrum. Åtminstone när det är vår. Grönsångaren gör så gott den kan, och det finns andra dofter än hundbajs; både jord, liljekonvalj och soltorkat gräs dansar runt. Vitsippor fortsätter att välla fram. Om världen vore kompakt och ohålig skulle det aldrig finnas rum för läkande.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.