Fiskepolitikens fiasko
Det går inte längre att sopa fiskeripolitikens misslyckande och fiskbeståndens kollaps under mattan. Frågan är vilka åtgärder man är beredda att vidta för att rädda torsk och andra matfiskar.
I årtionden har regeringerna i staterna runt Östersjön och Nordsjön tillåtit större fiskekvoter än biologerna rekommenderat. I årtionden har fiskerinäringen hållits under armarna med skattepengar – EU-subventionerna var förra året omkring 13 miljarder kronor. I årtionden har fiskefusket varit utbrett och kontrollen dålig.
I slutet av förra året publicerade Sveriges Natur två artiklar om den havererade fiskeripolitiken och hur dess konsekvenser till sist blivit uppenbara i våra hav. Bestånden av de flesta viktiga matfiskar på Västkusten är i princip slut. I Östersjön är torsken enligt fiskeribiologen Sture Hansson utrotad i halva sitt utbredningsområde.
När Sveriges Natur i vintras bad jordbruksminister Margaretha Winberg kommentera situationen höll hon med om att läget är mycket bekymmersamt.
– Jag medger att förvaltningen av våra fiskstammar är ett gigantiskt misslyckande. Men tyvärr går det inte att föra en ensidig svensk fiskepolitik.
Margaretha Winberg påstår att Sverige för det mesta har stött fiskeribiologernas förslag i de årliga förhandlingarna om fiskekvoter – men att det inte gått att få stöd för den linjen från andra länder.
Det är ett påstående som är omöjligt att syna. Fiskeförhandlingarna förs i slutna rum.
Att utfiskningen är andra länders fel är en ständigt återkommande refräng i diskussionen om fiskepolitiken. Men alla inblandade är inte beredda att medge att fisket har ett huvudansvar för de tomma haven. Eller ens att haven är så tomma som forskarna påstår.
– En stor del av orsaken är miljösituationen i havet – föroreningarna, sade Fiskeriverkets generaldirektör Karl-Olof Öster i höstas.
Först på en direkt fråga medger han att också fisketrycket haft betydelse.
– Sture Hansson har fullständigt fel när han hävdar att torsken är utrotad i halva sitt utbredningsområde i Östersjön, säger Reine Johansson, ordförande i Sveriges Fiskares Riksorganisation (SFR). Visst är det stora problem med torsken, men det är fel att det skulle bero på att fångstkvoterna varit för höga. Torskbestånden i Östersjön har varierat kraftigt över årtiondena. Vad är egentligen normalt?
När förra jordbruksministern Annika Åhnberg påstod att fisket var det största hotet mot havsmiljön blev hon kallad ”miljöfundamentalist” av Reine Johansson och SFR. När Margaretha Winbergh nu gör samma analys händer ingenting. Det har gått några år. Fiskeripolitikens fiasko och fiskbeståndens kollaps kan inte längre sopas under mattan. Sedan Sveriges Naturs artiklar publicerades i höstas har fiskefrågorna blivit hett stoff i nyhetsmedia och placerats högt på den politiska agendan.
I mars presenterade den svenska regeringen sin syn på EU:s framtida fiskeripolitik. Man beskriver utan omsvep den förda politiken hittills som misslyckad, och säger att det krävs omfattande förändringar. ”Fångsterna ska anpassas till det långsiktigt hållbara biologiska utrymmet”, skriver regeringen, som också vill att fiskeripolitiken i framtiden ska visa större respekt för den vetenskapliga rådgivningen.
Bara några veckor tidigare hade Margaretha Winberg vid en utfrågning hört ledande svenska havsforskare plädera för ett totalstopp för torskfiske. Vid det tillfället var hennes respekt för den vetenskapliga rådgivningen ännu begränsad.
– Om Sverige skulle kräva totalstopp för torskfisket i östra Östersjön skulle andra länder sluta att lyssna på oss, sade hon till DN efter mötet med forskarna. Vi har i stället valt att försöka påverka förhandlingarna för att få ner fångstkvoterna.
Regeringen förespråkar andra åtgärder, som till exempel minimimått och ökad storlek på maskorna i fiskebåtarnas trålar. Regeringen vill också kraftigt minska – men inte slopa – EU-subventionerna till fiskerinäringen efter år 2006.
I mars presenterade regeringen ett tiopunktsprogram för att rädda torsken i Östersjön och Västerhavet. I programmet aviserade Margaretha Winberg hårdare regler för kustnära trålfiske och en hårdare satsning på redskap som släpper igenom småfisken. Internationellt vill hon söka stöd för en höjning av minimimåttet för torsk och starkare skydd för lekbeståndet av torsk i Bornholmsdjupet.
Reine Johansson välkomnade förslagen och föreslog dessutom ytterligare restriktioner.
Vem som helst kan uppenbarligen bli miljöfundamentalist. För vissa tar det bara lite längre tid.
Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.