Förföriska fiskelekar

Om tången är havets skog är den sjustråliga smörbulten en av dess småfåglar. Förvisso utan skönsång – så vitt vi kan höra – men med parningsdräkter, kurtiser och revirstrider.

Skribent Susanne Liljenström

Vi är omgivna av maneter. Mjölkvita harmlösa öronmaneter och rödgula mer respektingivande brännisar. Med rörelser som av vattenmotståndet går i ultrarapid föser vi dem åt sidan.

Framför mig i ytan sparkar ett par illgröna grodfötter. De sitter på Elisabet Forsgren, beteendeekolog vid Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil. Hon stannar upp och pekar med handskbeklädd hand ner i tångbältets dunkel under oss.

En svag dyning får tång och slick att lojt bölja fram och tillbaka. Små sandkorn virvlar upp från bottnen och glittrar som guldstoft i solljuset. Då ser jag dem. Ett gäng rödbrunaktiga småfiskar står och hänger bland algerna en knapp meter under ytan. Rör sig lite fram och tillbaka, in och ut mellan draperierna av fingertare. Helt obekymrade av vår närvaro. Sjustråliga smörbultar är som trattkantareller, först ser man ingenting och ingenting – sen finns de överallt!

Elisabet Forsgren är expert på badvikens småfiskar och deras familjeliv. Hon disputerade på en avhandling om sandstubbar och har sedan fortsatt med studier av en nära släkting, sjustrålig smörbult. En övergripande forskningsfråga är partnerval: hur väljer fiskarna partner, vem väljer och på vilka kriterier? Och varför väljer de?

– Att en liten fisk på fem centimeter har så många beslut att fatta, det är fascinerande, tycker hon.

Sjustråliga smörbultar lever i löst sammanhållna stim. På våren styr de in på grunt vatten och hanarna lämnar tryggheten i stimmet för att leta efter bostad. Minsta lilla håla där en knappt lillfingerstor fisk kan tränga sig in duger: en brunalgs ihoprullade bladskiva, hålrummen i en tångplantas fästorgan eller ett tomt musselskal. Iklädd en blåskimrande lekdräkt börjar han sedan uppvakta damerna som simmar förbi.

Det är som med bofinkar, flugsnappare och andra vårfåglar. Hanen fixar ett bo, klär sig i praktdräkt och försöker locka honorna att lägga sina ägg i just hans bo. Men sedan tar jämförelsen slut. För när smörbultshonan blivit av med äggen sjappar hon och hanen får ensam ansvara för äggens fortsatta utveckling. I nära två veckor står han på vakt i boet, fläktar syrerikt vatten över dem, rensar bort döda ägg och annat rusk, samt försvarar sig mot äggsugna småkrabbor och konkurrerande hanar.

Vi justerar snorkel och cyklop och lägger oss i ytan och spanar. En blå rörelse avslöjar att en av fiskarna nedanför är en hane. Han har tänt på en rödbukig hona som simmar fram mot honom. Hon böjer upp magen mot honom som för att visa sin buktiga romstinna buk. Hanen spärrar omedelbart upp sin blåskimrande ryggfena och börjar uppvaktningen i avsikt att få henne med sig till boet. Han darrar med fenorna så att det blixtrar. Börjar röra sig mer ryckigt, sänker bakdelen och simmar nästan som en sjöhäst bort från honan. Det är en signal som tycks betyda ”följ mig”, för honan simmar efter. Han vänder tillbaka som för att försäkra sig om att hon är med, simmar runt henne och under, darrar med fenorna och antar åter det sjöhästliknande simsättet.

Då dyker plötsligt ännu en romstinn hona upp. Hon tränger sig helt resolut mellan paret och trycker upp sin mage mot hanen. Han byter genast föremål för sin uppvaktning. Tillsammans simmar de in bland tångbladen och försvinner, förmodligen har han sitt bo någonstans därinne. Men honan kommer strax ut igen, tydligen var hon inte tillräckligt nöjd med arrangemangen.

Uppe vid ytan berättar Elisabet att detta är vanligt, honorna verkar kräsna och godtar inte vilken hane som helst.

– Särskilt i början av parningssäsongen tycks honorna välja och vraka rätt friskt, säger hon. Då verkar det finnas ett överskott av hanar och honorna kan simma runt och inspektera.

Studier av många djurarter tyder på att honor är kapabla att välja bra pappor när de får chansen. En bra pappa ger ungarna god omvårdnad och kan dessutom bidra med värdefulla gener, ärftliga egenskaper som ökar ungarnas möjligheter att överleva och fortplanta sig. Hos den närbesläktade sandstubben lyckas honor som väljer fritt få en större del av sina ägg kläckta jämfört med honor som måste nöja sig med en mindre attraktiv partner.

Frågan är hur exempelvis en fisk- eller fågelhona avgör om hanen är värd att satsa på eller inte. Kanske speglar intensiteten i hans uppvaktning, färgprakt eller sång hans kvaliteter. En frisk och välnärd hane borde orka lägga mer energi på sådant jämfört med en i sämre kondition. Men studierna av sandstubbarna visar att honorna också kan kompromissa när det behövs. Om det finns rovfiskar i närheten nöjer hon sig med förste bäste hellre än att riskera att inte hinna lägga sina ägg överhuvudtaget.

Vi fortsätter simturen längs undervattensklippan. På en liten fläck som inte täcks av alger glipar ett blåmusselskal, fyra, fem centimeter stort. Inuti skymtar en sjustrålig smörbultshane på vakt i sitt bo. Vi simmar närmare men han rör sig inte. Inte förrän vi knackar lite försiktigt på skalet flyr han ut, men bara någon meter bort och inom ett par minuter är han tillbaka på sin post. Förmodligen har han boet fullt av ägg och mycket att förlora på att ge sig av.

Det är strax efter midsommar och vi är mitt i smörbultarnas parningssäsong. Det är så här års som man kan börja se honor som tycks konkurrera med varandra, så som de två nyss. Elisabets forskargrupp har gjort observationer som tyder på att könskvoten ändras under sommarens gång, från ett överskott på bohanar till ett underskott senare delen av säsongen. Förklaringen kan vara att hanarna dör i större utsträckning än honorna. Kurtiser, revirstrider och äggskötsel tar på krafterna, och sannolikt löper de färggranna hanarna ökad risk att falla offer för hungriga rovfiskar.

Den här förändringen öppnar för nya förhållanden mellan könen. Kanske leder bristen på bohanar till ändrade könsroller, från att det är hanar som konkurrerar om honor till att det är honorna som får kämpa.

– Drömläget vore att få se honorna slåss framför hanarna!
Vi har krängt av oss torrdräkter och cyklop och satt oss att fortsätta intervjun i forskningsstationens ljusa restaurang. Utanför glittrar Gullmarsfjorden och genom de öppna fönstren strömmar rop från strandskator och trut.

Elisabet Forsgren lutar sig framåt och blir ivrig på rösten. Tillsammans med forskarkolleger i Sverige och Norge arbetar hon med teorin att de sjustråliga honornas orangeröda färg är en signal för att attrahera det motsatta könet och kanske konkurrera med det egna, precis som hanars färgprakt ofta är. I akvarieförsök där man låtit hanar välja mellan olika honor har hanarna tveklöst föredragit de rödaste.

– Jag tror inte att det här med könsroller är så fixt, fortsätter Elisabet. Om omvärlden förändras, som tillgången till parningspartners, boplatser eller föda, då kan även könsrollerna ändras.

Varför djur – oavsett kön – slösar energi på starka färger, pråliga stjärtfjädrar och andra iögonfallande utsmyckningar är en fråga som fascinerar många biologer. De färgstarka individerna borde rimligen löpa större risk att upptäckas av fiender och därmed ha sämre chans att överleva än sina mer diskreta artfränder.

– Det har länge varit en gåta, påpekar Elisabet Forsgren. Hur kan en egenskap utvecklas som ”kostar” att bära på?

Evolutionsteorins fader, Charles Darwin, föreslog att det handlade om parningsframgång snarare än överlevnad. Egenskaper som ökar bärarens chanser att hitta en partner och fortplanta sig är värdefulla och har stor chans att föras vidare till kommande generationer. Men han mötte föga förståelse av sina samtida.

– Darwin menade att djur hade något slags sinne för skönhet. Tänk, säger Elisabet Forsgren med ett skratt, det har tagit oss omkring hundra år att inse att det stämmer.

Och det är bara att hålla med. Elegansen hos en blåskimrande sjustrålig smörbult med blixtrande fenor är svår att motstå!


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Susanne Liljenström
Artikeln publicerades i