Kämpar mot klockan

Ormgift blev inkörsporten till betydligt lömskare ämnen för forskaren Cynthia de Wit. Bromerade flamskyddsmedel sprids i näringskedjorna och ständigt nya substanser tas fram. Ändå vågar hon vara optimistisk.

Artikel 2002-3 Sara Ullberg

Hon och hennes kollegor tycks föra en ojämn kamp mot klockan och de kommersiella intressena. För varje farlig substans som förbjuds dyker en ny upp på marknaden. Men forskaren Cynthia de Wit saknar inte framtidstro.

- Jag tror inte att världen kommer att gå under, säger hon. Jag har fortfarande något slags tilltro till att människan samlar sig och grejar det här.

Hon sprider lugn och trygghet omkring sig, både privat och på Institutet för tillämpad miljöforskning vid Stockholms universitet, där hon arbetat i drygt 14 år. Får hon beskriva sig själv blir det med orden "tålmodig, jämn, optimistisk, pratglad – och en jävel på att organisera".

- Så är jag nyfiken också. Det är alltid en bra sak i ens yrke, säger Cynthia de Wit och ler brett.

Nyfikenheten har bland annat fört henne från Kansas City i USA, där hon är född, till Sverige och Stockholm. Den unga zoofysiologen Cynthia de Wit forskade på en viss sorkarts motståndskraft mot det gift som en släkting till skallerormen utsöndrade. Den forskningen ledde vidare till ett annat djur – igelkotten.

- Redan i slutet av 1800-talet började man göra försök med igelkottar och huggormsgift. Jag tyckte att ämnet verkade spännande och sökte ett stipendium till Europa för att studera igelkottar, berättar hon.

Men intresset för de naturliga gifterna har med åren fått lämna plats för dem som konstruerats av människan. 45-åriga Cynthia de Wits arbetsliv kretsar numera kring ämnen med försåtligt anonyma bokstavsbeteckningar. PeBDE, decaBDE, oktaBDE. För den breda allmänheten är de mer kända under samlingsnamnet bromerade flamskyddsmedel. De har framställts för att hindra bränder i elektroniska produkter som kretskort och datorhöljen, i skumgummi till madrasser och kuddar och i textilier och isoleringsmedel i byggnader. I 30 års tid har substanserna spritts över hela världen – inte ens Arktis är längre fritt från dem. De finns i fågel och fisk, i landdjur, sediment och i mänsklig bröstmjölk.

- Men det som är lite skrämmande är att det är först när vi upptäcker halter av sådana medel i oss, när vi människor är hotade, som vi reagerar, säger Cynthia de Wit.

Sverige ligger långt fram när det gäller forskningen kring de bromerade flamskyddsmedlen. Här har man genomfört studier av dessa substanser sedan början av 1980-talet. Det är bland annat den forskningen som ligger till grund för EU:s beslut att förbjuda användandet av PeBDE – pentabromdifenyleter – ett lågbromerat flamskyddsmedel, från och med år 2003. Men Cynthia de Wit påpekar utan åthävor att det förbudet knappast innebär slutet på problemet. Industrin har redan skapat ersättningar för PeBDE, substanser som sägs vara mindre giftiga, men som ingen kan förutse hur de kommer att påverka miljön i framtiden.

- Visst kan det kännas jobbigt ibland att det hela tiden dyker upp något nytt. Men någonstans i bakhuvudet finns ändå tankarna på att vi ska plocka fram bevis för att det här ska bort från marknaden, säger hon.
För att få perspektiv på problemet med bromerade flamskyddsmedel brukar forskarna säga att det finns en risk för att de kommer att öka så mycket att de överskrider halterna av PCB i naturen. Man vet ännu inte riktigt hur människan påverkas av flamskyddsmedlens giftiga substanser, men de kan störa både leverns och sköldkörtelns funktion och är dessutom skadliga för hjärnans tillväxt, om exponering sker vid en känslig tidpunkt.

På vilket sätt har du själv påverkats av forskningen kring bromerade flamskyddsmedel?

- Jag funderar ibland på det – kanske inte så mycket för min egen räkning som för min sons, säger Cynthia de Wit. Jag slutade att äta lever för många år sedan och undviker fet Östersjöströmming. Men man kan inte isolera sig, det går inte att komma undan mycket av det.

- Det som känns viktigt är att ta reda på hur vi exponeras. Kanske ser våra exponeringsvägar annorlunda ut än djurens. Det finns en del som tyder på att det skulle kunna läcka ut från detaljer i datorer till exempel.

Efter flera år som föreståndare på institutet, ser hon nu fram emot att satsa helhjärtat på forskning och slippa tungt administrativt ansvar. Cynthia de Wit hoppas kunna bidra med viktig kunskap om de bromerade flamskyddsmedlens egenskaper i naturen – och på ett mer prosaiskt språkbruk "göra nytta".

- Redan när jag började studera var jag intresserad av att jobba i den offentliga sektorn och inte i näringslivet, eftersom jag ville göra något nyttigt.

- Jag ångrar inte att jag lämnade USA, det är så stort att möjligheten att göra något som verkligen påverkar hade varit mycket mindre. Sverige är lagom litet och har mindre byråkrati. På det sättet har jag hamnat rätt i livet, säger Cynthia de Wit.

21 år i landet har gett henne en perfekt svenska, med den allra svagaste amerikanska brytning, och en stark kärlek till den svenska naturen. Att vandra i skog och mark, att skida i fjällen eller att pyssla om den egna täppan hör till Cynthia de Wits favoritsysselsättningar. Men sedan drygt två år tillbaka styrs hennes och makan Annikas tillvaro också till stor del av sonen Danes behov.

- Annika och jag har registrerat partnerskap, så jag kunde vara barnledig med Dane, berättar hon. Det var jättebra att kunna vara hemma och sedan gå ned lite i arbetstid. Det går inte att jobba lika mycket som tidigare, förut kunde både Annika och jag sitta och jobba efter middagen någon timme – men det är som bortblåst nu.

Som de flesta forskare är hon saklig och nyanserad, knappast benägen att överdriva och hemfalla åt skrämselpropaganda. Men med torr humor konstaterar Cynthia de Wit att inte ens forskningsinstituten själva är fria från de bromerade flamskyddsmedlens substanser.

- En hel del labb kan inte analysera dekabromdifenyleter, eftersom det finns i produkter på arbetsplatsen och i byggnadsmaterial. Materialet som ska analyseras blir helt enkelt kontaminerat – de har det ju redan i luften, säger hon.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.