Ibland är det tungt att forska. Anna Hedenström står ute i vassen och kämpar för att trycka ner ett flera meter långt stålrör i dyn.
– Den kallas för ryssborr, säger hon. Det är rejäla grejor …

När ryssborren väl är nere ska den vridas runt. Sedan ska den upp igen. Det är ännu tyngre.
– Man brukar vara två till det här, stånkar Anna och tar i allt vad hon kan.

Längst ner ser borren ut som ett rör kluvet på längden, med en lucka för den öppna sidan. När Anna vrider runt borren öppnas luckan så att röret fylls med en lång korv av gyttja och lera och vad som nu kan finnas där nere. När man vrider tillbaka stängs luckan och man kan dra upp korven. Om man orkar.

Snoken tycker att korven som Anna får upp bara ser ut som blöt jord. Den är en och en halv meter lång och gråbrun, utom längst upp där den är nästan svart och alldeles geggig. Men Anna Hedenström har tagit upp nästan 300 korvar ur sjöar och mossar runt Stockholm de senaste åren, och hon ser mycket mer.

– Här någonstans nere i botten är väl ungefär Kristi Födelse, för 2000 år sedan. Och här uppe grundas Stockholm. Och här, där färgen ändras från gråaktig till brunsvart, här har det hänt saker. Här blev den här sjön en sjö. Innan dess var den en havsvik.

Just det. Hela Stockholmstrakten har varit havsbotten. Det Anna Hedenström försökt ta reda på med hjälp av sina borrprover är hur det gick till när landet steg ur havet. Och framför allt när det hände. Då räcker det inte att titta på när färgen på jordkorvarna ändras. Anna har istället tagit hjälp av en sorts små men tuffa växter, som kallas kiselalger.

En kiselalg ser ut som en burk med lock. En väldigt liten burk. En rad med 25 kiselalger blir ungefär en millimeter lång. Kiselalger flyter omkring i vattnet i hav och sjöar. När de dör sjunker de till botten. Men burken som är algens skal är gjord av kisel och den förstörs inte utan bäddas in i dyn och blir liggande, i tiotusentals år.

Anna Hedenström har vaskat fram sådana kiselskal ur sina korvar, räknat dem och tagit reda på vilka arter det är.

– Jag har nog ungefär 500 olika arter att hålla reda på, säger hon. Men det finns ju böcker att titta i …

Finessen är att vissa kiselalger lever i havet, andra i sötvatten. Anna har tagit ut prover från olika ställen i sina långa korvar. På så sätt har hon hittat den punkt där saltvattensalgerna försvinner och ersätts av sötvattensarter. Då vet hon: just där förvandlades den här havsviken till en sjö. Med hjälp av prover från många olika sjöar har hon kunnat skapa en bild av hur Stockholmstrakten höjde sig ur havet.

– Allra först kom Tornberget på Södertörn upp som en liten ö, säger Anna. Det var för ungefär 11 000 år sedan.

– Norr om Stockholm kom de första skären upp för omkring 9 000 år sedan. Det var i Tärnanområdet norr om Åkersberga.

– En av de sjöar i Tärnan jag har tagit prover i heter Svulten. För 8 000 år sedan var den en havsvik på en ö i havet. Men ett par hundra år senare hade den höjt sig ur havet och vattnet hade blivit sött. I dag ligger Svulten 57 meter över havsytan.

Men skalen av kiselalgerna som skvalpade omkring i den där havsviken för 8000 år sedan ligger kvar där, några meter ner i Svultens botten. Utom de som Anna Hedenström tagit upp för att hon, och vi, skulle få veta vad som har hänt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.