Om fisk och framsynthet

Först när fisken tog slut blev fiskeripolitikens fiasko uppenbart för alla.
Kan det uppvaknandet bana väg för en naturresurspolitik värd namnet?

Ledare 2002-3

Fisken i havet håller på att ta slut. Det har till sist blivit så uppenbart att inte ens fiskerinäringen och ansvariga politiker kan sopa problemet under mattan längre. Det senaste halvåret har vi således fått se alla inblandade parter - plötsligt och retroaktivt - förvandlas till framsynta hushållare med havsresurserna.

Det är en bedrövlig uppvisning.

Sveriges Fiskares Riksorganisation (SFR) säger sig nu i åratal ha kämpat för restriktioner. "Det är en myt att fiskare motsätter sig skyddsåtgärder", säger SFRs ordförande Reine Johansson till Sveriges Natur (se artikeln "fiskepolitikens fiasko" i detta nummer). Men han vill inte hålla med om att fångstkvoterna varit för höga, och han underkänner forskarnas bedömningar av hur det står till med torskbestånden i Östersjön. Det tyder knappast på någon djupare insikt om behovet av återhållsamhet.

Så sent som 1996 hävdade för övrigt SFR i ett remissvar att fiskets påverkan på fiskebestånden var "ytterst ringa". Det är bara ett av många dokument som kan visa att det storskaliga yrkesfiskets organisation systematiskt satt näringens kortsiktiga intresse före omsorgen om havsresurserna.

Jordbruksminister Margareta Winberg målar upp en bild av Sverige som förnuftets röst i förhandlingarna om fiskekvoter. Vi försöker begränsa fisket, men blir överkörda av andra länder.

Men Winbergs handlingsplan för att rädda torsken är ännu inte mer än en debattartikel i Göteborgs-Posten, och vem som driver på och vem som bromsar i spelet om fiskekvoterna får ingen utomstående veta. Förhandlingarna förs i slutna rum.

Däremot vet vi - exempelvis - hur Sverige agerade för några år sedan, när EU-kommissionen ville att alla fiskefartyg skulle förses med GPS-sändare, så att man enkelt skulle kunna kontrollera att ingen fiskade i förbjudna vatten. Sverige var ett av två EU-länder som sa nej till förslaget. Återstår att förklara hur den positionen kan motiveras med omsorg om fiskbestånden ...

Attackerad för att hon inte agerat tidigare har Margareta Winberg inte bara skyllt ifrån sig på andra länder, utan också på den ansvariga myndigheten. Det är Fiskeriverkets skyldighet att förhindra utfiskning, menar Winberg. "Jag måste utgå från att Fiskeriverket tar detta ansvar och kontinuerligt rapporterar om läget", skrev hon i Dagens Nyheter i februari.

I vintras frågade Sveriges Natur Fiskeriverkets generaldirektör Karl-Olof Öster varför verkets årsredovisningar knappast innehöll någonting alls om de minskande fiskebestånden. Öster svarade: "Regeringen vet ändå hur läget är."

Tydligare än så kan knappast fiskeriverkets strategi illustreras. Nyckelordet är passivitet. När verket förra året redovisade resultaten av de katastrofalt dåliga provfiskena på västkusten handlade slutsatserna inte om fiskerestriktioner. Nej, verket föreslog en femårig forskningsplan "för att kartlägga samtliga faktorer som påverkar fisktillgången". Så sent som i oktober 2001 skrev verket att situationen för det svenska yrkesfisket är bekymmersam  inte för att fisken höll på att ta slut, utan för att fiskekvoterna minskat så kraftigt de senaste åren.

Miljömässigt är det som hänt med havsresurserna en tragedi. Vi kan bara hoppas att den inte år oåterkallelig, att naturens självläkande förmåga förmår ge oss fisken och de levande haven tillbaka.

Och politiskt? Kan vi hoppas på ett uppvaknande? Kan vi hoppas på att utfiskningspolitiken ersätts av en naturresurspolitik värd namnet?

1988 var det sälar i varje valdebatt. I år borde det bli torskar.

Fiskefrågan går faktiskt rätt in i magen på oss alla.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.