Ändå: vi vill ha en värld i välstånd. Välstånd gör människor friskare, friare, ger värdigare liv. Det är viktigast för barnen. Liten människa, mer liv.

Världen blir också, visar en entydig forskning, en bättre plats, mätt med alla rimliga mått på anständighet. Elände saknas inte, men nästan överallt ökar livslängden och barnadödligheten minskar.

Men, på samma gång: bilarna blir fler, liksom mopederna och kylskåpen. Och den färdigförpackade maten och de bilburna transporterna – verksamhet växer, och därmed nästan allt miljöfarligt.
Dilemmat är genuint.

Jag irriterade för länge sedan vissa av mina vänner i miljörörelsen genom att hävda att modernisering och ekonomisk tillväxt i princip (fast inte med nödvändighet) gagnar miljön. Därför: mer forskning, bättre teknik. När Marten Hajers bok The Politics of Environmental Discourse: Ecological Modernization and the Policy Process utkom 1995 kändes det som en bekräftelse, och sedan dess har det vuxit fram en hel win-win-ideologi för miljön, till allt livligare bifall av politiker och näringsliv.

Men på sistone har jag börjat undra. Har vi underhållit intellektuellt den obotfärdiges sofistikerade förhinder?

Inför Johannesburg och Rio +10, FNs konferens för hållbar utveckling, är det hög tid att ställa frågan öppet. Är det sant att ny teknik och konsumentkrav håller miljöskadorna borta?

Vi ser nu ett mönster. Där rikedom finns blir luft och vatten bättre, buller minskar. Men materialomsättningen ökar med välståndet, och det ekologiska fotavtrycket växer. Framförallt: fotavtrycket växer någon annanstans, i avlägsna regnskogar, korallrev. Och den börda som bärs av alla, främst klimatpåverkan, den minskar inte alls.

Rik man, rent hemma. Stora världen, stora skiten.

Evangelier är på lång sikt: jag tror fortfarande att kunskapen kommer att kunna ge oss bättre miljö. Jag tror för att jag bara kan tro, jag kan inte veta.

På kort och medellång sikt är det lättare att veta, och allt tyder på att de avsevärda förbättringarna av miljön i den rika världen kommit genom en kombination av styrning och marknad. Med andra ord: politik. Värderingar. Framtida generationer mot nuvarande, solidaritet mot egennytta. Sverige har gjort detta bättre än de flesta länder.

Det har ändå varit den förhållandevis enkla avvägningen: välståndsutveckling mot miljökrav i moderna demokratier, nation för nation.

Johannesburg handlar om den svåra avvägningen: fri handel och marknad för välståndsutveckling i hela världen samtidigt, plus globalt verkande politik för att minska miljöeffekterna.

Det är ”hållbar utveckling” som sätts på prov, som politiskt begrepp. Och dess legitimitet står och faller med ”decoupling”, att välståndet kan ökas utan att miljön försämras allvarligt.

Det är inte längre vi och dom. Moderniseringen pågår överallt, den ekonomiska tillväxten finns överallt, därför behövs decoupling överallt. Men det är EU och Nordamerika som har forskningen, tekniken, resurserna. Om inte vi kan minska vårt ekologiska fotavtryck, hur skall vi då kunna begära återhållsamhet av dem som inget annat begär än välfärd, frihet – och rättvisa?

Sveriges väg till Johannesburg går genom Bryssel. Men budskapet bör den här gången vara svenskt: decoupling kommer inte av sig själv. Det krävs fortfarande politik. Annars: hela världen, värsta skiten.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.