Att vandra i Nörreskog på Hallands Väderö är som att gå i en vildvuxen slottspark. Tjocka ekstammar bildar vindlande mönster över vitsippstäcket. Barkens grova barockmönster och håligheternas mörka mulm (trämjöl) ger livsrum åt hundratals arter.

– Ön är som en Noaks ark förtöjd ute i Skagerrak, med arter som är hotade i hela världen, säger Väderökännaren och biologen Sven Hernborg, aktiv i Bjärekretsen av SNF.

De senaste åren har han och cirka 150 frivilliga röjt runt 850 ekar och hamlat ett hundratal träd. Först helt ideellt, senare med stöd från ett EU-projekt för läderbaggens överlevnad. De gamla träden var på väg att kvävas i massiv undervegetation och återväxten var minimal.

– Vår typ av skog måste vårdas för att inte växa igen. Jag mådde så illa av att se alla ekar som stod mörkt. Inga nya fick en chans, säger han.

1958 blev ön naturreservat, och i november 1999 antogs efter många turer en ny skötselplan. Målet är att långsiktigt bevara ett för trakten karakteristiskt, välhävdat gammalt utmarkslandskap. Men Sven och många andra tycker att för lite hänt. Ett hundratal blomväxter och ett femtiotal lavar har försvunnit de senaste 50 åren på grund av igenväxningen.

– Länsstyrelsen har inte prioriterat skötseln av reservatet. I stället har vi i SNF gjort deras arbete. Men jag är glad att de låtit oss göra det, säger Sven Hernborg som hoppas få till stånd ett större projekt på ön med stöd av EUs miljöfond Life.

Väderöns skog började växa igen i samband med att betet upphörde på delar av ön i mitten av 1800-talet. Rationellt skogsbruk påbörjades på några delar. När naturvårdstankarna kom under tidigt 1900-tal prioriterades fri utveckling och i de tidigare skötselplanerna av naturreservatet krävdes dispenser för röjning.

– De gamla ekarna minns ännu det öppna beteslandskapet, säger Sven som tycker att det är ett stort privilegium att få se jättarna växa fram igen.

Här på norra delen av ön breder åter vida kronor ut sig. Gamla hamlade träd (toppar och grenar har kapats, ursprungligen för att ge foder åt boskap) bildar täta bladverk efter att ha skurits ned på nytt. Grenar och död ved får ligga kvar och multna.

– Ibland måste man vara djärv. Återhamling kan kännas som att förstöra, men det paradoxala är att den ger mycket gamla träd. De växer långsammare men får starkare ved. Livet kan förlängas med många hundra år.

Det är de riktigt gamla träden som skapar den största mångfalden. Men för att nå hög ålder och växa sig vida kräver de ljus och luft.

– I dag har över hälften av ställena med stora ekar i Sverige inga efterträdare. Också här var landskapet på väg att förstöras för alla arter som är beroende av stora ekar. En mångfaldsförlust för Sverige och hela Europa, säger Sven.

Hallands Väderö är en liten rest av det stora europeiska lövskogsbältet, den nemorala zonen, som en gång bredde ut sig över kontinenten. Ett rikt landskap där betande vilda djur höll gräsmarken under träden öppen och många nya arter uppkom.

Att just Väderön bevarats så väl beror delvis på högre makter. Helgonet Sankta Tora stod högt i kurs hos medeltidens danska kungar. De lovade bort dispositionsrätten till ön åt hennes kapell i Torekov och medan fastlandets skog föll, bland annat för de danska kungarnas bränslebehov, levde det ålderdomliga landskapet med naturbetesmark, skog i olika åldrar och bryn med blommande pollenrika buskar kvar här. Skogen brukades på ett sätt som bevarade kontinuiteten.

På fastlandet beseglades gammelekarnas öde på 1830-talet då bönderna fick köpa så kallade vrakekar av staten. Av tradition tillhörde ekar kungen. De skulle sörja för flottans virkesbehov, och var ett irritationsmoment för bönderna. 6000 ekar försvann i ett slag bara på Bjärehalvön.

– I dag finns mindre än en halv procent av ädellövskogen kvar i den europeiska nemorala zonen. Ändå är det få som tar strid för lövskogar. Tajga och tropisk regnskog engagerar fler i södra Sverige än den egna skogen, trots att det finns 25 procent kvar av de biotoperna, säger Sven Hernborg som gärna berättar om lövskogens artrikedom.

Läderbaggen är en av tusen arter som har ek som enda boplats. För många av dem räcker det inte med några träd. En inventering av Väderöns skalbaggar har gett över tusen arter. På ön har man totalt hittat cirka 4500 växt- och djurarter, 220 av dem rödlistade (utrotningshotade). Sju av arterna har man bara hittat på Väderön i Sverige. Här finns en fjärdedel av vårt lands hotade skalbaggar och en femtedel av de hotade lavarna.

Vi går ned på knä vid foten av en gammelek. Guldlocksmossa skimrar vid roten. Längre upp finns fyra akut hotade lavar på ett och samma träd: jättelav, örtlav, lunglav och korallav.

– Såna fenomen hittar man bara i skogar med kontinuitet. Inte i ett- eller tvåhundra år, utan kanske tusen.

Eken växer vid det trolska Ulagapskärret på södra delen av ön. Strax intill ligger Söndre skogs gamla bokbestånd. De flesta träd har samma ålder, cirka 330 år. Förmodligen fick de chansen att växa upp under ett uppehåll i betet på grund av ofredsår.

Träden strävar uppåt som pelare i en katedral, men knappast rakt. I stället bildar de krokiga och märkliga former.

– Bokarna är av mer ursprunglig typ än fastlandets förädlade. Varje bok kan ha fyra-fem rödlistade lavar. Sammantaget är Väderön Sveriges finaste lavlokal, säger Sven som arbetar för föryngring genom att hägna in späda plantor till skydd för hararna. 1300 plantor har hittills fått skyddsnät.

Röjningarna på Hallands Väderö är inte okontroversiella. Grenar och fällda träd som ligger kvar är positiva för mångfalden men sticker i ögonen på många. Topphuggna träd kan bli jättefina sparbanksekar om 200 år, men ser kala och stympade ut i dag.

– Det är svårt att tänka hundratals år framåt. Och en läderbagge gör väl egentligen ingen nytta för människan. Men jag tycker vi människor har viss medvetenhet, vissa kunskaper som det är vår plikt att handla efter. Vi vet att träd som stått öppet förlorar mycket av sin mångfald om det får växa igen runt dem.

Dessutom ligger det här landskapet närmare oss än vad många tror. Den tuktade trädgården är egentligen ett försök att efterlikna ädellövurskogen, enligt Sven. När vi sätter upp holkar är det de gamla trädens håligheter vi härmar, häckar ersätter bryn och den klippta gräsmattan tar efter den hävdade betesmarken.

Men när det gäller mångfald lever kopian inte på långa vägar upp till originalet.

————————

Källor och vidareläsning:
Sydsvenska lövskogar, Naturvårdsverkets rapport 5081, 2000

Hultengren, Pleijel & Holmer: Ekjättar (Naturcentrum 1997)

Hultengren: Träd i odlingslandskapet (Jordbruksverket, 1994)

Elmberg & Svensson: Hallands Väderö (Skåneförlaget, 2000)

Lannér: Hallands Väderö, Mulens, yxans och lövsnappens landskap (examensarbete, SLU Alnarp 1997)

————————

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.