De två fönstren i sovrummet på övervåningen vetter mot sjön. Var morgon när jag drar upp rullgardinen möter blicken samma storlinjiga panorama som mjukt skiftar karaktär med årstidernas växlingar.

Det finns vissa morgnar då detta landskap ligger som en uppslagen bok. Med åren har vi lärt oss avläsa väder och temperatur genom fina nyanser och skiftningar. Efter att ha levt mer än trettio år med denna morgonutsikt har vi lärt oss tyda tecknen, ungefär som man lär sig tolka ett älskat ansikte genom de obetydligaste minspel och uttryck.

Kan man älska ett landskap? I varje fall kan man med tiden fästa sig vid det så starkt att man kan tala om ett slags uppgående i det. Under alla årets dagar har jag rannsakat varje detalj och färgskiftning, även med pensel och penna, och därför upptäcker jag genast minsta förändring och tillägg i bilden.

En obetydlig förtätning i sälgbuskens ris vid båtlänningen avslöjar sparvhökshanen som vilar sig, orörlig efter gryningens sparvjakt kring fågelbordet. En ovanligt formad tuva längst bort vid Gäddviken visar sig vara en räv som väntar ut en åkersork. Och nu på vintern när nysnö fallit, uppenbaras nattens alla aktiviteter i övertydlig teckenskrift: haren som diagonalt skuttat tvärs genom trädgården, råbocken som strövat in under aplarna från bäcken och sparkat upp snön för att komma åt gräs och mossa, mössens fint knypplade spetsband kring nyponbusken.

Jag gläntar på fönstret för att avsmaka dagen. Det är någon minusgrad i luften och himmelen är hög och blyertsgrå med en nästan omärklig ton av ockra – en typisk “Cezannehimmel”. Det var konstnärens idealväder – torr, kall luft och ett högt gråljus utan skuggor och övertoner. Han kunde tassa upp mitt i natten för att inspektera himmelen inför den kommande arbetsdagen vid staffliet.

Tystnaden är fullständig, nästan otidsenlig. Den kan ibland vara så tryckande att man börjar undra om världen tagit time out? Inget morrande från någon motorsåg ur skogsdjupen, ingen gäll vissling från tåget borta i Kårsta, inte ens det mest avlägsna flygmaskinsdån från Arlandahållet. Allt som hörs är en talgoxes morsetelegraferande när han knackar med näbben på ett solrosfrö högt uppe i linden.

Det finns de som nästan får panik av en sådan tystnad, andra uppfattar den som ett privilegium. Det sägs att upplevelsen av fjällvärldens storslagenhet håller på att förintas av det eviga morrandet från tusentals snöskotrar, och kring detta har en känsloladdad debatt svallat mellan känsliga naturvänner och osentimentala ödemarksbor. År 2000 i januari vann skotrarna på god lobbying.

Det finns säkert lika många tystnader som det finns sätt att uppleva dem. Tystnaden håller på att bli nutidsmänniskans sista lyxartikel. Och då menar jag förstås tystnad i form av frånvaron av alla tekniskt frambringade “civilisationsljud” som lägger en bullermatta över befolkade trakter och effektivt utestänger naturens egna ljud.

Nyss läste jag om en tjänsteman vid Vägverket i Jönköping som ville införa tystnaden som ett skyddsvärt objekt med samma status som till exempel fornminnen. “Den tysta platsen i skogen kan vara den sista”, säger hon i sitt förslag.

Riktigt hur hon hade tänkt sig tystnadsreservatet framgick inte av det korta pressmeddelandet. Ska man bevara tystnaden ograverad på en viss plats måste den ju omges med kvadratmil av buffertzoner och hur ska man kunna skydda sig mot flygplansbuller? Det förefaller tyvärr som den garanterade tystnaden är en utopi, i varje fall i södra och mellersta Sverige.

Förslaget visar hur sårbara vi i själva verket blivit mot störningar, åtminstone i den tätbefolkade delen av världen. Här återstår snart bara det ljudisolerade rummet som tystnadens sista reservat.

Med eller mot vår vilja bombarderas vi dagligen av ljud, som om varje sekund av tystnad och avkoppling från yttervärldens larm vore ett akustiskt horror vacui – en skräck för tomrummet. Jag kan inte ens fara in till samhället och handla lite potatis och köttfärs utan att omges av musikslingor. Till slut klibbar sig musiken obarmhärtigt fast vid trumhinnan, den hemsöker oss i hissar och på toaletter.

Och motorljud förföljer oss utan att vi till slut noterar det annat än som blodets susning i örat. Man märker det när någon musikpratare i radio, som ett practical joke, gör ett stopp på femton sekunder “för att vi ska fatta vad tystnad kan betyda”. För många blir det outhärdligt långa sekunder.

Hur det är att inneslutas i ständigt motorljud upplevde jag starkast, paradoxalt nog, ombord på isbrytaren “Ymer” i Ishavet 1980. Under veckorna ombord befann vi oss i en oavbruten och intensiv närhet till dieselmotorernas malande dån eller generatorernas brummande.

Effekten blev därför enorm när vi någon gång landsattes på en arktisk ö med helikopter och fick uppleva den verkliga urtidstystnaden, densamma sedan jordens födelse! Vi kunde höra vinden väsa över marken, regnets strilande mot strandgruset, fåglarnas läten och det avlägsna dånet från en kalvande glaciär. De eviga ljuden.

Jag undrar hur rymdfararna upplever den totala isoleringen i sin kapsel på ofattbart avstånd från jorden och medmänniskorna? Jag föreställer mig ett ständigt susande från elverk och alla tickande eller blinkande signaler från manöverbord och mätinstrument, då och då avbrutet av knastrande radiokontakter från planeten Tellus, som de ser rulla som en liten blå marmorkula över universums svarta sammetsduk. Jag vill också tänka mig en svag, anonym lukt av klor och antiseptiska medel – kanske också en tillsats av någon knappt märkbar deodorant.

Jag läste i en populärvetenskaplig tidskrift att det som astronauterna mest längtade efter – bortsett från sina familjer naturligtvis – var doften av jord och vegetation, de fundamentala kontakterna med livets ursprung.

I rymdfarkosten fanns en samling musikband för alla smaker och behov, från Beethoven till Dylan, men det visade sig att det som berörde rymdfararna starkast var bandupptagningar med åskväder, vattenfall, sommarregn, vindbrus, bränningsdån och fågelsång – sådant tröttnade de aldrig att lyssna på. Det gav en trygg närhet till jordelivet och vårt gemensamma öde som människor. Så djupt rotat är alltså behovet av påminnelser om vårt biologiska arv även i det mest extrema av tillstånd.

I första numret på 2000-talet av den ansedda amerikanska miljötidskriften Audubon Magazine läste jag en artikel med rubriken “Desperately Seeking Silence”, som handlar om biologen och ljudteknikern Gordon Hempton. Han har rest runt jorden och gjort upptagningar av naturens egna ljud, alltifrån braket från två kämpande hjortars hornkronor och gärdsmygars vintersång till kvistar som rasslar svagt i morgonvinden och ljudet av en skogsbäcks sörplande i tät mossa.

Hempton drömmer om skydd för vad han kallar the soundscape – “ljudlandskapet”, åtminstone i naturreservaten. “One Square Inch of Silence” vill han garantera vår tids bullerterroriserade nationalparksbesökare, och det förefaller ju modest, innan man tänker närmare efter. På vilket avstånd upphör jetplansbullret att nå fram till 2,5 kvadratcentimeters markyta?

Gordon Hemptons krav är orimliga, menar miljövårdare uppgivet. Det finns varken tekniska eller praktiska möjligheter att tillmötesgå dem längre.

Kanske hela problemställningen är belysande för vår tids resignation inför framtiden och en teknisk utveckling vi inte har full kontroll över längre.

När Hempton gjorde ljudupptagningar 1984 i staten Washington, där han bor, kunde han räkna in tjugoen platser med absolut bullerfria intervaller på femton minuter – sexton år senare återstod endast tre av dessa fridfulla oaser.

Han säger: “Att lyssna till den rena och av tekniska ljud ostörda naturen är lika upplyftande som att blicka upp mot Vintergatan. Det slungar oss ut ur vardagen mot högre sfärer. Utan den tillgången minskar vår livskvalitet.”

Redan som ung student fascinerades han av den “rena” tystnaden i naturen. Han skaffade sig bandinspelare för att söka miljöer med nolltolerans för mänskliga ljudstörningar, och han bombarderade experter av alla slag, naturforskare, filosofer, tekniker, musiker och över huvud taget folk som kunde tänkas ha det minsta intresse för saken, med böner om bistånd och råd.

Den ende som svarade var avantgardekompositören John Cage – han som blev världsberömd för sitt pianostycke med siffertiteln 4’33”. Det står som bekant för 4 minuter och 33 sekunder total tystnad! Kompositörens avsikt var att genom tystnaden provocera publiken att upptäcka och avlyssna sin närmiljö.

Cage sände Hempton en kryptisk hälsning där det bland annat stod: “Fruktan är en av de sju viktigaste sinnesrörelserna.”

Jag förstod aldrig vad Cage menade, sa Hempton. Men det spelar ingen roll! Under en tid då alla bara såg mig som en tokskalle var John Cage den ende som tog mig på allvar.

Medan de flesta ljudupptagare inriktar sig på perfekta soloartister utan störande bakgrund, försöker Hempton fånga det akustiska helhetsintrycket – vindens sus i lövverket eller skarsnöns frasande under älgens klövar.

I stället för vetenskaplig redovisning av fåglarnas sångvarianter sätter han den estetiska upplevelsen av hela naturens uppvaknande i första rummet. Han vill vara “det allyssnande örat” – en motsvarighet till guden Heimdal som kunde höra gräset växa.

Henri Thoreau, som funderade mycket kring sådant under sin tid vid Walden, menade att tystnaden, liksom jordmånen, är av växlande djup och näring. Ibland kan tystnaden vara ett tomt Sahara där människor snart förgås av andlig hunger och törst – men den kan också vara en bördig mylla eller en grönskande prärie.

“När jag lämnat byn för att återvända till skogarna, lyssnar jag ibland efter om tystnadens hundar skall skälla på månen. Sådant kan bara den lyhörde uppfatta. Tystnaden ringer, den är full av toner som får mig att rysa. En natt när tystnaden är hörbar lyssnar jag till det outsagda”, skriver han.

Nu skulle man kunna tro att Thoreau avskydde de många tekniska ljud som började fylla luften i den tidiga industrialismens spår på 1840-talet, men så var det inte alls. Tvärtom! Han var snarast stolt över det mekaniska buller som nu började låta höra sig kring Walden Pond och som visade att också lilla Concord i Massachusetts fått sin del av den tekniska utvecklingen genom telegraf och järnväg.

När ljudet av lokomotivets ångvissla hördes på avstånd till hans hydda jämförde han det med ett bis brummande i en trång blomkalk: “Så ingår människans verksamhet i naturen”, noterade han belåtet i dagboken. Lokomotivets ångvissla blir en segerfanfar!

Walden Pond hör till USAs trestjärniga kultplatser, men man bör helst resa dit utanför turistsäsongen. Den väldiga P-platsen med information om Visitors Center blir snabbt blockerad under semestertid, men kommer man till exempel en stilla höstdag mitt i veckan kan man verkligen under korta stunder känna något av den stämning som Thoreau förmedlar i sina böcker. Söker man sig längs indianstigarna ned mot Walden Pond så förskonas man till en del från trafikljuden från bilvägen och återförs till nutiden först med tåget som dånar fram längs Fitchburg rail road.

Thoreau var en passionerad fotgängare, men han hade inget emot järnvägen, kanske framför allt för att den anlagda banan gjorde det bekvämt för vandraren. “Järnvägen är kanske vår behagligaste och samtidigt vildaste väg. Den skär genom berg och vildmark och väjer för intet.”

Eremiten från Walden stördes inte alls av tågtrafiken, och han använde gärna järnvägsrälsen som praktisk gångstig, alltid lika torr i blötväder och lättgången i snö.

Och när sedan telegrafledningarna i järnvägens spår letade sig upp genom Massachusetts och sände sin metalliska ton över skenor och syllar så ville Thoreau gärna tolka det som järnvägens och den gudomliga teknikens egen tonsatta poesi!

Telegrafen var en uppfinning av helt annan och mera celest dimension än den jordnära järnvägen. Kanske man kan säga att hans uppskattning av den var ett filosofiskt – estetiskt – ställningstagande på flera sätt. När telegrafledningen nådde Concord 1851 var det en händelse på helt annat sätt än järnvägen. Förhäxad stirrade Thoreau på de höga stolparna som var sammanlänkade med tunna ståltrådar och transporterade tankar och ord mellan människor. Det var en kommunikation för själar och alltså himmelsk. Telegrafledningen länkade samman hela mänskligheten med sin spindelväv, dessutom förmedlade den hemlighetsfull tonkonst för den lyhörde.

Det fanns en musik i trådarnas partitur som aldrig upphörde att fascinera Thoreau, han kallade instrumentet “telegrafharpan” och uppfattade den som ett fjärran himmelskt eko som trängde ned till invånarna i Concord och fick deras småskurna tillvaro att vibrera.

En septemberdag satt han på banvallen med ryggen lutad mot en telegrafstolpe och lyssnade till den överjordiska musik som den svala höstvinden spelade på strängarna, starkast närmast stolpen där de var fästade. Thoreau lade örat till stolpen och det tycktes honom som om varje por i virket var fylld av musik och minsta fiber tillrättalagd för en alldeles ny harmonilära.

Vilken underbar metod att konservera trädstammar, tänkte han, att fylla dem med toner! Det musikaliska trädet. Vad skulle inte antikens poeter fått ut av det? Var det helt enkelt så att de nio muserna på Parnassos fått en syster, att Telerafharpan var den tionde musan!

Thoreau såg Telegrafharpan som Den nya världens egen musik, en ny OrfEU:s hade skapat den första tonen från den amerikanska lyran. Med klanger som skulle länka de förenta staterna samman med Europa och förebåda ett bättre liv för mänskligheten genom att binda Massachusetts med Aten och de elyseiska fälden.

En musik som till och med markerade årstidernas växlingar. I januari klingade trådarna med en ren och hög ton i vinterkylan, den brummande strängen på en dov violoncell i de ljumma vårregnen tystnade ibland helt i sommarhettan men väcktes sen till liv igen av den tilltagande kylan i oktober.

Tänk att ha denna tillgång till en eolsharpa som knyter en gördel av toner runt hela vår jord och klingar lika skönt över alla longituder och latituder. En musik tillägnad människans uppfinningsförmåga – sänd till oss direkt från himmelen.

På min födelsedag för några år sedan satt jag vid Walden i den lysande prakten av höstsprakande lönnar och såg den berömda sjön spegla de skogklädda höjderna. Jag kunde glädja mig åt några ögonblick av tystnaden då det lätta rasslet av fallande löv, skränet från en avlägsen blåskrika och kacklandet från en flock snögäss på väg söderut fick en chans att göra sig hörda.

Jag tror att Thoreau skulle glatt sig åt dessa korta andhämtningar mellan flygplansdån, suset från bilvägen, musiken från någon transistor på den kommunala badstranden och brummandet från en fritidsfiskares utombordare.

Och jag kan tänka mig att han också skulle hållit med min senfödde trosfrände Harry Martinson, som med en suck konstaterade att essensen i vår tids naturupplevelse företrädesvis blir en historia om hur man silar bort bullret!

Men alldeles tvärsäker törs jag inte vara. Människans buller på avstånd kan ju – som Thoreau visat – också vara en positiv påminnelse om mänskligheten och omvärlden. Mot en fond av växlande tekniskt buller framstår fågelsången som vindsus med särskild skärpa, om man så vill.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.