Miljökämpe med bett

Hans miljöintresse växte fram ur en samhällskritik. Det ledde honom för åtta år sedan in i föreningen. Som nyvald ordförande vill Mikael Karlsson skärpa Svenska Naturskyddsföreningens ton, både i ord och handling.

Artikel 2002-4 Roger Olsson

Varför fotografen absolut vill ha ut Mikael Karlsson i alkärret blir aldrig klarlagt. Jag bestämmer mig hur som helst för att inte utnyttja den eventuella symboliken i motivet med SNFs nye ordförande stående till knäna i ett träsk.

Men det händer något där, i regnet och myggsvärmarna vid Alsterälven strax utanför Karlstad. Det händer något med bilden av Mikael Karlsson.

Och jag kommer att tänka på hans leende i morse när han fick frågan hur mycket han egentligen kan om natur. Det var ett igenkännandets småleende, inser jag nu. Han har mött det förut. Tvivlet.

Riktiga naturknuttar ser inte ut som Mikael Karlsson, låter inte som Mikael Karlsson, har en annan bakgrund än Mikael Karlsson. Som ordförande i ett politiskt ungdomsförbund vore han som klippt och skuren. Ingen skulle ställa misstänksamma frågor om hans kunskaper om statsfinanserna, mediarådgivarna skulle vara saliga över att få ett sådant råmaterial att jobba med, tidningarna skulle förutspå en kometkarriär mot partiledarposten.

Ordförande i SNF vid 33 års ålder, med god marginal den yngste någonsin, är något annat. Det är faktiskt inte mer än åtta år sedan han klev in på sitt första föreningsmöte. Ett år senare var han ordförande i länsförbundet i Värmland.

Nu står han där i kärret. Är det bra? Folkrörelser trivs liksom inte hundraprocentigt med kometkarriärer.

Folkrörelsen meddelas härmed att Karlsson är terränggående, djurvänlig – han slår inte ens efter myggen – och vattenfast. Det regnar, som sagt, och Mikael har säkert klafsat omkring i kärret i en halvtimme när han stillsamt meddelar att vadarstövlarna läcker. Sedan står han lugnt kvar en halvtimme till.

Och, jodå, han kan. Vad nu det spelar för roll.

– Botanik lärde jag mig som en del i min agronomutbildning. Fåglar har jag lärt mig själv, och jag har nog sett sådär 200 eller 250 arter.

– Antalet är egentligen inte viktigt, men jag ska upp i 300.

Mulleskolan har han gått, däremot korsade hans väg aldrig Fältbiologernas.

– Mitt miljöengagemang kommer ur en samhällskritik, som började växa fram i gymnasiet. Vad ska vi ha samhället till? Är det poängen att vi hela tiden ska kunna skaffa fler och finare bilar och köra ännu mer och åka och handla på ännu fler stormarknader?

– Jag frågade mig vad som upprörde mig mest i det jag såg. Svaret blev miljön – hur vi hanterar naturen och naturresurserna. Det finns absolut ingen anledning för oss att skada miljön som vi gör.

Finns ingen anledning. Onödigt. Dumt. Mikael återkommer hela tiden till all den förstörelse som sker för att samhällets system – de ekonomiska eller de juridiska – är bristfälliga, för att de inte tar hänsyn till kommande generationer eller till andra arter än människan. För att inte tala om all tanklöshet.

– Vissa kommuner driver kampanjer där föräldrar som tar sina barn till dagis på cykeln får dekaler där det står "jag är miljövän". Samtidigt planerar de för nya trafikleder till nya köpcentra utanför stan.

För ett ögonblick slår hettan igenom, rösten får ett annat bett, nästan lite aggressivt, sådär som jag hört honom på presskonferenser och i offentliga debatter de senaste åren, och jag frågar om SNF kommer att bli en argare förening med honom vid rodret.

– Arg – nej, det gillar jag inte. Men vi måste nog skärpa tonen, både i ord och handling.

Lite jävlaranamma skadar säkert inte. Föreningen har avverkat tre ordföranden sedan 1997, budgeten har varit stadigt krympande under en lång rad år, och miljöfrågorna står inte lika mycket i centrum som de gjorde för tio år sedan. Om ekonomin säger Mikael att det kan bli nödvändigt med radikala förändringar i verksamheten, men att det inte är oundvikligt. De täta ordförandebytena vill han nog helst inte kommentera, men säger till sist att det finns många olika skäl bakom, ofta personliga, och att det inte handlar om något systemfel i föreningen.

– Men det är klart att det inte är bra. Kontinuiteten blir lidande. Fyra år är kort tid, tio år är lång.

Det är förstås ett besked. Han har lämnat sin doktorandtjänst på Karlstads universitet. Han avskyr trafikbuller och är ingen stadsmänniska, men flyttar ändå till Stockholm. Där han för övrigt har sin flickvän. Om hon kommer att få se mer av honom bör man låta vara osagt. Han tänker ge järnet.

Det där med att miljöengagemanget skulle vara på väg ner i samhället håller han inte med om.

– Människors oro över miljöförstöringen minskar inte, och på det praktiska planet ökar miljömedvetandet – allt fler köper miljömärkta varor och källsorterar sopor.

– Och miljöorganisationerna har börjat växa igen. Det gäller inte bara SNF utan det sker, med få undantag, i hela Europa.

Det är inget fel på framtidstron, varken på det personliga planet eller det samhälleliga. Och ändå finns det nog ett mörkare drag i Mikael Karlssons miljöengagemang. Det skymtar fram när han pratar om dess andra rot, den som inte börjar i Mulleskolan och gymnasiet, utan i litteraturen.

– Harry Martinson betyder mycket för mig. Han har satt ord på så mycket. Han skriver om "gyralitet", en balans mellan människa och natur som inte finns i dag. Och han skildrar ett landskap som jag aldrig fått se, som det bara finns spillror kvar av.

Och så skisserar Mikael snabbt en tankebåge från Martinsons "Aniara" över Rolf Edberg – som han arbetade nära under ett par år – till den finländske filosofen Georg Henrik von Wright. Tre författarskap som ljuder av en tung orgelton, en sorg över den belägenhet mänskligheten har försatt sig i.

Sedan kliver han upp ur kärret, glömmer att stövlarna läckte och säger:

– Det spelar ingen roll hur mycket eller lite natur det finns kvar. Det är helt enkelt mänskligt ovärdigt att sabba den.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.