När larmen tystnar

När larmet om säldöd kom pratade alla politiska partier miljö. Hur gick det sen? Sveriges Natur har granskat det miljöpolitiska landskapet fram till nu.

Artikel 2002-4 Roger Olsson

90-talet ska bli miljöns årtionde. Orden är Ingvar Carlssons. Han uttalar dem en dag i oktober 1989.
Statsministern gör sitt uttalande vid en av det politiska arbetsårets höjdpunkter. Han läser upp sin regeringsförklaring för den riksdag som just öppnats. När han slutat ska partiledarna kommentera och diskutera regeringsförklaringen i en flera timmar lång debatt. De ska lyfta fram sina hjärtefrågor, attackera eller försöka bygga allianser, allt efter det politiska dagsläget och gällande taktik. Inget som sägs i riksdagens plenisal vid dessa tillfällen är oöverlagt. Allt är noga övervägda drag i det rikspolitiska spelet. Därför är regeringsförklaringarna och partiledardebatterna goda kartor över det politiska landskapet och hur det förändras. Det är med den utgångspunkten Sveriges Natur har gått igenom allt som sagts om miljöfrågor i regeringsförklaringarna och de efterföljande partiledardebatterna sedan 1985.

Då var Olof Palme statsminister, och redan han markerade miljöfrågornas vikt. "Värnet av vår livsmiljö är avgörande för vår framtid", sa han i sin sista regeringsförklaring. Flera av de andra partiledarna gör liknande deklarationer under denna mandatperiod. 1986 pratar centerns Karin Söder om arvet till kommande generationer och att "historiens dom blir hård över dem som i dag inte besinnar sitt ansvar". Året därpå deklarerade moderatledaren Carl Bildt att få saker är viktigare än värnet av vår miljö. Högst på dagordningen stod försurningsfrågan, men diskussionerna handlade också om andra konkreta miljöproblem och om åtgärder för att lösa dem. Socialdemokraterna fick kritik för att de vaknat för sent och gjort för lite.

Det var alltså hyfsad fart på miljödebatten i riksdagen. Ändå förändrades allt vid valet 1988. Sälvalet.

– Förmodligen har ingen politisk sakfråga någonsin dominerat en valrörelse i Sverige så som miljöfrågan gjorde då, skriver statsvetaren Martin Bennulf, som forskat på den svenska miljöopinionen.

Miljöfrågorna hade vid den här tiden sedan länge fått sitt genombrott både i media och politik. Svenska folket hade fått många påminnelser om att allt inte stod rätt till, allt sedan kvicksilverlarmet och upptäckten av tusentals försurningsskadade sjöar på 1960-talet. Kärnkraftsomröstningen, Tjernobylolyckan 1986 och trädkramarna som försökte stoppa bygget av nya E6 i Bohuslän lade ännu mer bränsle på brasan. Miljöpartiet, som gjort två misslyckade försök att komma in i riksdagen, såg i opinionsmätningarna ut att ha en god chans att lyckas denna tredje gång. Något som de etablerade partierna självfallet helst ville förhindra.

Och just när valrörelsen drog i gång på allvar började sälarna dö i tusental längs Sveriges kuster. Tidningar och tv-rutor fylldes av bilder på tomma sälögon och uppsvällda kroppar. Den som till äventyrs tvivlade på att det var fråga om en miljökatastrof hade svårt att göra sig hörd.

62 procent av Sveriges befolkning pekade ut miljön som en viktig politisk fråga. Det är den högsta siffra som en enskild fråga någonsin fått.

Miljöpartiet kom in i riksdagen, och under den mandatperiod som följde pratade alla partiledare miljö som aldrig förr: 230 procent mer än perioden innan (1985–1987). Även om man räknar bort effekten av miljöpartiets debut i riksdagens talarstol blir ökningen dramatisk, 170 procent.

Det är gott om ödesmättade tonfall och stolta deklarationer i partiledartalen under dessa år. Och 90-talet utropas alltså till miljöns årtionde.

Att döma av riksdagsprotokollet hinner det årtiondet knappt börja innan det är slut.
1990 är det val igen, miljöpartiet åker ut ur riksdagen, Sverige får en borgerlig regering och under oppositionsåren säger socialdemokraterna inte ett enda ord om miljöfrågor i riksdagens partiledardebatter.

Trenden fortsätter efter nästa val, 1994, när socialdemokraterna återfår regeringsmakten. Folkpartiet, som pratat miljö varje år fram till 1990, tystnar för gott, med undantag för ett utfall mot miljöpartiet i 1995 års debatt. Vänsterpartiet är tämligen flitiga fram till 1994, men därefter berör Gudrun Schyman miljöfrågor bara i förbigående i fyra korta passager. Moderaterna pratar efter de borgerliga regeringsåren uteslutande om kärnkraftsavvecklingen.

Kärnkraftsavvecklingen är för övrigt den miljöfråga som partiledarna ägnar i särklass mest tid. Den kommer upp i 13 av de 17 debatter vi analyserat, och omkring 15 procent av allt som sägs om miljö handlar om kärnkraft. Det intryck man får av riksdagsprotokollen är att frågan mest tas upp därför att den är en beprövad angreppspunkt på politiska motståndare. Någon rörelse framåt eller någon vilja att söka utvägar kan knappast spåras.

Bara en partiledare håller sig borta från kärnkraftsdebatten: kristdemokraternas Alf Svensson. Men han håller sig å andra sidan borta från all miljödebatt. 1995 pratar Svensson om vikten av internationellt samarbete i miljöpolitiken. 1997 är han – liksom de flesta andra partiledare – upprörd över giftskandalen i Hallandsåsen. 1999 ägnar han några sekunder åt att svara på en fråga från Birger Schlaug om bromerade flamskyddsmedel. Tre korta repliker – det är allt.

Vid mitten av 1990-talet har alltså fyra av de röster som talade engagerat om miljö efter 1988 års val tystnat. Det är lite som den gamla ramsan om tio små negerpojkar: Sju små miljöpartier gjorde snabb entré när sälarna blev friskare så blev de bara tre.

Kvar att påminna varandra och allmänheten om miljöhoten och de utmaningar miljöpolitiken står inför är – förutom miljöpartiet – centern och socialdemokraterna. Och även de ägnar mindre tid åt miljöfrågorna.

Under den senaste mandatperioden har partiledarna inte bara pratat mindre om miljö än de gjorde efter "sälvalet", utan också mindre än de gjorde under mandatperioden före 1988. Skillnaden blir ännu tydligare om man räknar bort miljöpartiet och bara tittar på de fem "gamla" riksdagspartierna. Under partiledardebatterna 1998–2001 använde de i genomsnitt 600 ord på miljöfrågorna, mot mer än dubbelt så mycket (1 500 ord) under åren 1985–1987 och drygt fyra gånger mer (2 600 ord) under åren 1988–1990.

Nu kan man förstås invända att riksdagsarbetet är så mycket mer än partiledare och debatter i kammaren. Kanske är det så att miljöpolitiken gått in i ett skede där det pratas mindre och arbetas mer, där det under ytan råder hög och jämn aktivitet för att leverera allt det som utlovades i slutet av 1980-talet?

För att testa den förklaringen kan man använda riksdagens Epok-register, där alla riksdagsledamöters aktiviteter är registrerade (fram till och med riksdagsåret 1997/98). En aktivitet är ett anförande, en motion, en interpellation eller en fråga till en minister. Epok-registret visar att alla partier hela tiden är aktiva i miljöpolitiska frågor, även om partiledaren inte tar upp dem i de stora sammanhangen. Men en kurva över alla ledamotsaktiviteter inom ämnesområdet "miljö" får ändå samma form som kurvan över partiledarnas miljöprat. Det blir en markant topp under åren 1988–1990, och därefter en snabb utförsbacke. Antalet aktiviteter under mandatperioden 1994–1998 var totalt mindre än hälften jämfört med 1988–1990. Samtliga partier, inklusive miljöpartiet har minskat sin aktivitet i miljöfrågorna. Inom centern och folkpartiet sjönk antalet miljöaktiviteter till en tredjedel.

Varför har det blivit så tyst i miljöfrågorna? Varför har de flesta partier tappat intresset så snabbt? Har frågorna blivit omhändertagna? Är miljöproblemen på väg att lösas?

Det verkar inte som om något av riksdagspartierna slagit sig till ro med den förklaringen. I partiprogram och andra dokument där partierna beskriver sin politik och sina visioner är miljön fortfarande en viktig framtidsfråga. Där finns miljöhoten kvar. Ingen partiledare har heller från riksdagens talarstol hävdat att miljöfrågan blivit mindre viktig. De har bara slutat prata om att det finns miljöhot och miljöproblem som kräver sin lösning.

Men det har å andra sidan väljarna också gjort. Och där finns naturligtvis en enkel förklaring till att det blivit så tyst i riksdagen. Sälvalsåret 1988 ansåg som nämnts 62 procent av svenska folket att miljön var en viktig fråga. Redan 1989 var siffran nere i 46 procent, och året därpå 32 procent. Utförsbacken har fortsatt, och den har varit brant. År 2001 nämnde bara nio procent miljön som en viktig fråga.
2001 var också året då centerpartiet för första gången sedan åtminstone mitten på 1980-talet valde att inte ta upp miljöfrågorna i en partiledardebatt.

Och så var de bara två.

När nu valrörelsen 2002 går in på upploppet vore det väl uselt om inte fler återigen vill vara med och slåss om täten...

Läs mer: Möjligt skapa miljöopinion

Läs mer: Lyfter miljödebatten nu?

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.