Om svampar och skratt

Är humor det som sätter gränsen mellan människa och natur? Brottlinjen som går någonstans rakt igenom våra tankar och beteenden, som särar insiktsfullhet från drift, reflektion från impuls. Och som gör oss mänskliga.

Artikel 2002-4 Eva-Lena Neiman

Finns det någon humor i naturen? Kan djur ha humor?

Det beror förstås på hur man tolkar begreppet. Det finns de som påstår att hundar kan le. Utan tvekan kan de visa glädje, men glädje och humor är inte riktigt samma sak. Även om naturen kan uppfylla oss med den djupaste glädje, så är det sällsynt med människor som går omkring och skrattar i naturen. Åtminstone här ute i förortsskogen där man alltid riskerar att möta en annan människa.

Och i förortsskogen finns det egentligen ingenting att skratta åt. Naturen är inte rolig. Dessvärre finns det gott om naturengagerade människor som inte heller är roliga. Vi tenderar att ta oss själva på så stort allvar att vi glömmer att ingenting kan göra världen så synlig som humor. Humor bygger antingen på överraskning eller på igenkänning. Någonting uppenbaras som vi inte hade en aning om, eller som vi mycket väl visste men inte förstod förrän humorn öppnade våra ögon.

Thomas Tidholms dikt Friluftsliv i strandområde (ur diktsamlingen med samma namn) rekommenderar jag varmt till alla som vill känna ett stråk av naturhumor.

”Varför vill man då gå i konstiga strandområden? Kanske för att man hoppas hitta någonting som man tappade för länge sen, en musik som inte syns och inte hörs men som man ändå på sätt och vis dör av. Alstammarna svartnar i skymningen och man snubblar och famlar vidare.”

Tidholm tror att irrandet i sumpiga strandområden kan tänkas bli en ny nationalsport. Vem vet, i upplevelsejaktens utkanter kanske det finns en sumpig trakt som bara väntar på hoppfulla dokusåpadeltagare.

Själv idkar jag förvirrat friluftsliv genom att finkamma förortsskogarna på svamp. De ger mig så roliga tankar. Svampar är i själva verket det enda humoristiska inslaget i naturen som jag kan komma på. Kanske är svamparna en gudomlig blinkning som skvallrar om en alldeles speciell och hittills outforskad allsmäktig humor. Jag känner mig på något sätt besläktad med svampar. I alla fall önskar jag att mina texter ska vara besläktade med dem. De kan se ut precis hur som helst, oftast som om de kommit fel. Färgstarka och vildsint formgivna uppstickare som inte tycks stämma med ritningen. Ingenting av andaktsfull skönhet som blad och blommor kan ha, bara ett vänligt och uppkäftigt humoristiskt leende. Inför svampar kan man inte gråta, man kan inte ens komma på tanken att det skulle kunna göra ont när de brister. Svampar tvekar sällan, med undantag för sommarens stigkantareller som tvekar så länge i sina små kompakta fruktknoppar att tvekan till sist blir ett med hela deras väsen. De meddelar återhållet: Vänta! Väntan är en underskattad syssla. Det finns ständigt sådana som vill få oss att tro att väntan är en plåga, fast plågan egentligen är deras egen oförmåga att förstå att väntan alltid är ett förhoppningsfullt före.

Människorna i förortsskogen strosar omkring och väntar på någonting. Bland det bästa jag vet är att sitta i skogen eller vid en sjö och vänta. Kanske kommer någonting alldeles oväntat att äntligen få mig att skratta.

Och när jag sitter där ensam och dold för världen bakom en gran i en bergskreva, så inser jag på nytt att humor väl egentligen är någonting väldigt sorgset som måste komma långt före varje skratt.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.