Det är gryningstimma i hackspettarnas björkrike. Mot en mäktig kör av småfågelsång lägger den tretåige hackspetten ett kraftigt trumsolo. Mindre hackspett fyller i med sin ihåligt knattrande trumning. Spillkråkan hörs längre bort med sitt kvikvikvi-läte. Den större hackspettens välbekanta trumvirvel bidrar också till morgonkören. Gröngölingen ropar några gånger. Gråspetten finns här också, men är tyst idag. Den vitryggiga hackspetten fanns här tidigare när den var mer talrik.

Jag följer med ornitologerna Stig Holmstedt och Lars Frankenberg till detta hackspettarnas okända eldorado. Det heter Kerstinbomyran och ligger en kilometer öster om Färnebofjärdens nationalpark vid nedre Dalälven. Här vill man bryta torv och förvandla den största sammanhängande björkskogen i östra Svealand till ett svart hål, bokstavligt menat.

– Kerstinbomyran har utomordenligt stor betydelse för många hotade fågelarter, säger Stig Holmstedt. I området häckar tio till fjorton arter som är listade som angelägna att skydda enligt EGs fågeldirektiv, förutom tretåig hackspett och gråspett bland annat tjäder, järpe, orre, trana, slaguggla, sparvuggla och pärluggla. Enligt en rad domar i EU-domstolen ska ett område med över 10 ”EU-arter” betraktas som ett Natura 2000-område, även om den nationella regeringen inte pekat ut det som ett sådant.

Kerstinbomyran är en före detta våtmark, som sannolikt delvis var bevuxen med björk redan innan den började dikas för femtio år sedan. När marken blev mindre fuktig sköt björkarna fart. Idag dominerar 75-100 år gamla glasbjörkar. Det är gott om döda träd, högstubbar och bohål. Några myrholmar hyser också en ovanligt gammal och grov granskog. Det är lätt att gå bort sig, man vandrar i en tillsynes oändlig björksal som ser likartad ut i alla riktningar.

Det är inte så konstigt att naturvårdarna inte fått upp ögonen för områdets naturvärden förrän nyligen. Området passar inte in i gängse kategorier. Det är utdikat och alltså ingen orörd våtmark, men här finns på stora delar mellan femhundra och tusen vuxna björkar per hektar, med stora andelar döda träd.

– Bristen på lövträd och döda eller döende träd i dagens skogslandskap är den i särklass viktigaste orsaken till att skogens djur- och växtarter hotas. Ett så här stort lövskogsområde, totalt mer än 400 hektar, är därför ovärderligt, menar Stig Holmstedt. I synnerhet som det ligger så nära Färnebofjärdens nationalpark och faktiskt hyser mer lövskog än vad det sammantaget finns i parken.

Stig Holmstedt om någon borde veta. Han har sammanlagt trettiofem års naturstudier vid nedre Dalälven bakom sig och har mer än någon annan varit drivkraften bakom tillkomsten av både nationalparken och flera av de närliggande naturreservaten. Men livsverket fortsätter.

– De skyddade områdena är idag även sammantagna för små för man skall kunna klara ett långsiktigt bevarande av de hotade arter som finns där, exempelvis den vitryggiga hackspetten, tillägger Stig Holmstedt. Lövskogen på Kerstinbomyran är därför ett viktigt komplement till nationalparken. Att då ersätta stora delar av den med en 260 hektar stor torvtäkt är fullkomligt oacceptabelt.

Sandviken Avesta Torv AB, SATAB, har ansökt om att bryta bränntorv här för att elda i fjärrvärmeverk i bland annat Sandviken och Örebro. Länsstyrelsen i Västmanlands län gav brytningstillstånd 1999 enligt den gamla miljölagstiftningen. Beslutet överklagades omgående av Heby kommun, markägarna och de närboende, med stöd av SNF. Miljödomstolen avstyrkte torvbrytningen, med hänvisning till risken för negativ påverkan på nationalparken. Nu ligger ärendet hos regeringen för avgörande.

Inför regeringsprövningen skickade Miljödepartementet ut en remiss. Naturvårdsverket uttalade sig, främst med stöd av EU-rätten, kraftfullt mot brytning, med hänvisning dels till områdets egna meriter, dels till dess betydelse för faunan inom nationalparken. Länsstyrelsen hävdade däremot bland annat att hälften av den brytningsaktuella ytan skulle vara hygge/ungskog och att en lika stor andel saknade lövinslag. Stig Holmstedt och Lars Frankenberg analyserade skogsindelningshandlingar för området och gjorde en omfattande egen dokumentation. De kunde då visa att länsstyrelsens uppgifter var fullkomligt felaktiga.

– För mer än två tredjedelar av området har de totalt undervärderat skogens ålder och lövandel. En ren skrivbordsprodukt, fnyser Stig Holmstedt. Man har inte gjort några riktiga fältkontroller utan suttit på kammaren med en vegetationsdatabas, baserad på flygbilder.

I skrivande stund vet vi inte vad regeringen kommer att besluta. På en holme ute i Kerstinbomyran sitter vi och blickar ut över hackspettsparadiset och hoppas innerligt att man i Rosenbad förstått vad EU:s fågeldirektiv innebär och vad omsorgen om naturvärdena vid nedre Dalälven kräver.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.