Största fågelberget

Varje år vid semesterplaneringen överväldigas jag av storvulna LÖFTEN. Unika naturupplevelser, skräddarsydda äventyr bortom allfarvägarna med glömda skatter som sjuder av liv mitt i lugnet. Ja, ni vet hur det brukar låta.

Krönika 2002-4 Charlotte Permell

Det är resebranschens grundläggande motsättning att vi alla ska lockas till de orörda smultronställena och med olika argument övertygas om att just det här, det är något ingen annan upptäckt ännu, en hemlig juvel fortfarande sparad just åt mig.

Därför blev jag uppriktigt förvånad när samtliga tre kontaktade resebyråer utan omsvep sänkte våra önskemål om att inkludera Vestfjordarna i vår Islandsresa, Vestfjordarna som är det flikiga appendix som sticker ut som en spretande hand från själva huvudön uppe i nordväst.

Längst ut på västligaste klippan ligger Látrabjarg, norra Europas största fågelberg och det var förstås den vi ville åt.

Sällan har jag blivit så avrådd.

"Det går inte", "för långt" "för svårt" "inget att se" "farliga vägar", "inga faciliteter för det är ändå ingen som åker dit", var några av argumenten.

Guideböckerna följde samma linje, tummen ned för Vestfjordarna, som beskrevs som så karga att de var deprimerande.

Vi bestämde oss för att försöka i alla fall. Europas största fågelberg - det bara måste ju vara bra!

Så vi hyrde fyrhjulsdrivet och bokade in oss på färjan Baldur som fraktade oss norrut från Stykkisholmur på västkusten en gassande solig dag.

Vi hann med några besvärande samtal på vägen. "Har du med ögonbindel" frågade en äldre fetlagd islänning bakom stora solglasögon.

"Nä, varför då?" undrade jag. Mannen myste: "Stupen. Jag säger bara det. Stupen."

Det var med viss bävan vi rullade i land efter båtresan. Försiktigtvis tankade vi fullt innan vi arbetade oss uppför serpentinvägarna i snigelfart för att vara beredda inför de förutspådda brutalbranterna. Närmast besviket konstaterade vi att vägen var alldeles utmärkt. Efter några timmars bilfärd rundade vi så ett sista krön - och framför oss blottlades ett hänförande landskap med böljande gröna grässlänter, en oändlig öde strand där vågorna dånade in och långt därute den obrutna horisonten. Där stranden tog slut tornade Látrabjarg upp sig, 441 meter över det skummande havet, som en slalombacke rakt upp i himlen.

Fram med kikaren, ut ur bilen och omedelbart knockad av LJUDET; det massiva superskränet från hundratusentals havsfåglars kaotiska samlevnad.

Med fötterna rätt ut som röda små spadar kom lunnefåglarna inflygande från provianteringen ute i havet och kraschlandade runt omkring oss bland grästuvorna. Kvickt försvann de ned i sina hålor. Lika kvickt, likt gubben i lådan, dök andra klarfärgade näbbar upp ur backen, och iakttog oss förvånat. Utan minsta tecken på irritation kunde vi kava meternära och snart var vi helt omringade av grupper med små lunnar som studerade oss med troskyldigt ljusblåa ögon.

Filmrullarna och timmarna rann iväg innan vi förmådde slita oss och fortsätta längs stigen som leder upp till toppen. Överallt vingar, näbbar, skrin och kiv och när man står mitt i denna överväldigande röra är det omöjligt att uppskatta antalet. Men statistiken säger över en miljon häckande fåglar i denna koloni; vid sidan av lunnefåglar också tordmular, sillgrisslor, stormfåglar och tretåig mås.

Yra av upplevelse och det sugande djupet därunder ömsom vandrade, ömsom kröp vi omkring längs klippkanten. Hela denna överdådiga eftermiddag var vi nästan ensamma med fåglarna, klippan och havet.

Det blev en sen måltid den kvällen.

Fullproppade av mat och magnifik natur såg vi sen solen glida ned i havet som ett brinnande klot bortom den vetemjölsvita stranden och livet var för en gångs skull alldeles hundraprocentigt helt och fulländat.

För ungefär femtionde gången samma dag förundrades vi över att denna naturupplevelse i världsklass faktiskt inte rekommenderats av nån, varken researrangör eller guidebok.
I denna löftesrika tid känns det ganska befriande.

Om Sveriges Natur

Det här är en artikel från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. Artiklarna speglar inte nödvändigtvis föreningens åsikter.

Ansvarig utgivare: Ylva Johnson

Besök även vår webbplats www.sverigesnatur.org där vi uppdaterar regelbundet med nytt material. 

 Här hittar du Sveriges Naturs arkiv där finns alla artiklar som publicerats i tidningen från 1998 och fram till i dag.